Det hade börjat skymma, och fler och fler vargar hade redan försvunnit in bland sina tält eller tillfälliga boplatser. Maksim var klarvaken, det var trots allt under nätterna han spenderade mest av sin vakna tid. Han föredrog det av flera anledningar. Det gav honom ett lugn som han inte fann på många andra ställen. Han kunde ungefär räkna det till tre platser då han befann sig i lugnet, och två av dem var hos andra.
    Maksim ruskade på huvudet och ruskade bort tankarna. Den klarblå blicken var fäst vid Nunam som befann sig ett par meter bort. Hon var inte ensam, utan hade sällskap av en ung hane med skimrande, silvrig päls. De småpratade, och Maksim följde noggrant diskussionen de förde, lyssnade och iakttog. Egentligen kunde han inte bry sig mer om vad hon gjorde, men han var uttråkad och behövde tänka på annat än vad som egentligen snurrade runt i hans huvud. Han kunde lika gärna ta vara på situationen, ta vara på henne.
    “Nå?” Frågade han när hon lämnade den främmande hannen och åter slöt upp vid hans sida. "Berätta för mig."

I den mörka natten var Nunam som lugnast. Särskilt när molnen gav vika för månens sken. Hennes måntatuering glödde sällsamt i natten och hade väckt intresset hos en hane som var i hennes egna ålder. Han hade slutit upp med henne och fört en nöjsam konversation om allt och inget.
Nunam hade fått lite vänner i Svartstrand. När hon inte höll Maksim sällskap kunde hon gärna småprata med handlarna, hjälpa till med att valla boskap eller hålla långa samtal med honor i hennes egen ålder. Ofta var hon blyg i början, men snart kom samtalen naturligt för henne och i det sista blev hon knappt nervös längre.
     Hanen, som hette Leoch, var mycket trevlig och när de sagt adjö vände Nunam och rörde sig tillbaka mot Maksim. Oavsett hur många nya vänner hon träffade var det ingen som fick henne att känna så som han fick. Maksim. Nunam kunde knappt fatta att de fortfarande höll sällskap. Ville han trots sin kalla exteriör ha hennes sällskap lika mycket som hon ville ha hans?
     "Vacker kväll," mumlade hon när hon slöt upp vid honom. "Svårt att vara annat än glad när Månen skiner så fint, visst?"
     Maksims fråga var uppenbart riktad mot konversationen hon precis haft och Nunam ryckte lite nonchalant på axlarna. "Leoch heter han. Är på genomresa här, han kommer visst ända från Lövskogen. Han hade hoppats byta sina varor, bärnstenar, här i Svartstrand."
     Nunam följde Leoch med blicken tills han försvunnit ur synhåll. "Han ville gärna ha någon som visade honom runt imorgon. Vad tror du, Maks? Visst följer du väl med?"
Hon log hoppfullt och tindrade med ögonen mot honom.

Maksim nickade instämmande. Han föredrog när månen var dold och inte sken sitt starka sken över landskapet, men det var fortfarande ett vackert fenomen. Ett minne blixtrade förbi hans ögon, när han och hans mor suttit vid en bergskant och sett över landet där månens sken snuddade vid allt. Det var längesen han tänkt på henne nu.
     “Visst följer du väl med?”
     Han rycktes ur sina tankar av Nunams hoppfulla min. Ett ogillande uttryck spred sig över hans ansikte, men han bet ihop käkarna i ett försök att hålla masken.
    “Okej, vad ska vi visa honom då?” Maksim lät de isblå ögonen möta hennes igen. “Du såg väl att han inte var så atletiskt byggd, så vi får hålla oss häromkring. Och hans sätt att tala till dig… vet inte om jag tycker om det.” Egentligen talade silvervargen, Leoch, till Nunam som vilken person som helst. Han lät intresserad, och såg uppenbart intresserad ut av henne. Men, det behövde inte hon veta om.

Nunam tänkte precis börja rabbla de få favoritställen hon fått under sin vistelse i Svartstrand, men stängde snabbt munnen när Maksim pratade igen. Hon fick något bekymrat i blicken åt vad Maksim sa.
     "Inte?" frågade hon oförstående, och blev med ens orolig att hon kanske missat något subtilt i Leochs tonläge som Maksim snappat upp. "Vad menar du, var det något han sa?"
Snabbt letade hon i minnet, sökte efter något i deras diskussion hon hakat upp sig på eller som klingade negativt, men där fanns inget hon kunde komma ihåg.
     "Jag som tyckte han verkade snäll... lite framfusig kanske, men inget fel med det, väl?"
Nunam flackade med blicken över Maksims anlete, som om hans uttryck skulle vara en ledtråd i vad han sett som hon missat.

“Lite framfusig?” Maksim såg på henne med en allvarsam blick. “Hur har du klarat dig själv så länge om du inte märkte av hans hintar?” Han undrade hur långt han kunde gå innan hon sade emot. Om, hon skulle säga emot rättare sagt.
    Han harklade och nickade åt henne att sluta upp vid hans sida och följa med honom.
    “För det första talade han respektlöst om dig, märkte du inte det? Och anledningen till att han vill att du ska visa honom runt imorgon?” Maksim skakade på huvudet. “Vem vet vad han egentligen vill. Men du borde lita på mig. Jag är ju också kille, jag vet hur vi tänker.”

"Va? Nä, vadå för hintar?"
     Pälsen över Nunams nosrygg krusades i små fundersamma rynkor. Hon kände sig med ens dum. Dum och blind. "Och jag har väl klarat mig helt okej hittils?" Minnesbilden av en lång och tunn manvarg i Kaiwood besvarade den frågan åt henne. Det hade kunnat sluta riktigt illa. Nunam mindes fortfarande den strålande smärtan från elektriciteten och rös märkbart till. "Eller, ja."
Febrilt letade hon i minnet efter tecken på att Leoch varit respektlös och haft baktankar, men kunde inte hitta några. Hennes uppfattning var helt enkelt att han varit en vänlig varg, men nu fylldes hon av misstänksamhet. Kanske borde hon lita på Maksims ord. Han verkade veta betydligt mycket mer om världen än vad hon gjorde.
     "Jag kanske inte ska gå då. Borde jag säga något till honom?"

Maksim granskade henne. Han såg hur hon funderade, såg hur hennes tankar sökte efter det han talade om. Självklart fanns de inte något där, det var bara han som försökte sätta frön i hennes tankegångar.
    “Du vet, hans intentioner. De var ganska klara.” Han gav henne en allvarsam blick. “Det är nog bäst att du inte säger något alls. Försök att hålla dig undan från honom.” Det ryckte enkelt i hans läppar. “Om du stannar vid min sida så kan jag skydda dig för alla dem där typerna.” Kanske var det honom hon borde akta sig för mest.

Maksim menade säkert väl, men Nunam kände sig lite konstig till mods. Var hon dum, naiv som inte alls tänkt att Leoch kunde menat nåt illa? Hon hade verkligen tyckt han var trevlig.
     "Jaha..." Hon visste inte vad hon skulle tro. "Tur att jag har dig. Jag hade ingen aning. Jag tyckte verkligen att han verkade snäll."
     Kanske var hon så blind. Hon kunde kanske lära sig ett och annat från Maksim, hon ville inte råka illa ut så som hon gjorde förra gången. Främlingar... de kanske inte gick att lita på i första taget? Tanken gjorde henne ledsen. Var folk verkligen så elaka, så vilseledande?
    "Jag.. går nog och lägger mig nu. Men tack. För att du är ärlig."
     Nunam gav Maksim ett sista osäkert leende innan hon gick.

[Avslutat!]