[Reserverad för Keisuke.]

Det verkade som att allting var i rörelse, som om hela skogen hade börjat våga leva igen efter det som skett mellan flocken och dess ledare. Ett tag hade allting stått stilla, som väntande, men nu kunde naturen andas ut igen och allting fortsatte som förut.
Men ingenting var som förut.
Lite smått missnöjd över den låga rangen Akira hade fått hade han hållit sig lite för sig själv. Patrullerat lite, samlat tankarna. Och han hade insett att han inte kunde skylla detta på någon annan än sig själv. Såklart var syskonskaran sammansvetsade, och såklart skulle de aldrig släppa in honom bara sådär, inte med tanke på hur illa han egentligen hade betett sig från början.
Så det var dags för förändring. Och med det målet i sikte hade han rör sig tillbaka mot flocken, bestämd om att han skulle visa sitt värde.

Den första energin han stötte på var Keisukes. Akira var inte långt från sjön med de röda näckrosorna när han kände av den, och han valde att styra stegen mot den unga hanen, kanske mest för att han var sällskapssjuk.
"Hallå! Keisuke!"
Han kallade på den andres uppmärksamhet. 
"På väg mot sjön, eller?"
Ett kort flin drog över Akiras ansikte. Han tyckte själv att det var en rofylld plats, och den röda färgen på näckrosorna var fascinerande.
"Kan jag hänga med?"

[Tänker att detta är innan mötet med Phenex!]

Omställningen var förvirrande i sin natur. Mest för att Keisuke inte helhjärtat orkade bry sig om vad som förväntades av honom just nu, han ville mest bara vara och han testade sig fram för att hitta just det. Att bara vara, för även om han inte uttryckte det verbalt så var han trött på att saker förväntades av honom. Redan. Så ambitiös han försökt vara, höll han kanske bara inte måttet nu. Det kruxigaste var kanske att han varit på villovägar i samband med den omvälvande händelsen, så han hade mest låtsats veta detaljer i början, men det mesta förstod man utan att behöva prata med någon. Halva konversationer man snappade upp fyllde alla blanka rader allteftersom, och han försökte mest ligga lågt. Och lågt låg han. I rang, också. Detta störde honom inte alls, men på grund av sin orelevans för tillfället blev han mycket förvånad när någon i periferin började röra sig i hans riktning. Han hajade till för att det kanske var Mirai, det var den första kopplingen han gjorde. Han kände snart på doften att det inte var Mirai, och slappnade av. Han hade undvikit att hålla längre konversationer med någon, så han började nästan svettas när Akira sade hans namn.
  "Mmm, hej", muttrade Keisuke fram med ett tydligt undvikande.
  Ganska tyst, muttrande, men avogheten behövde inte höras för att märkas. Akira, huruvida, hann fråga om han skulle till sjön innan Keisuke hunnit reagera helt på sällskapet.
  "Aa", sade han kort. 
  Keisuke hade väl egentligen ingen plan att gå dit, men det kändes rimligt att det var dit Kei skulle. Det var svårt att generalisera andras upplevelser för tillfället, men Keisuke fick en plötslig känsla av att han borde gå till sjön. Med Akira, specifikt. Inte för att vara snäll eller så - vilket inte heller var en punkt på någon priolista Keisuke hade - men för att det kändes som att det var bättre att, kanske, inte vara ensam. Inte för att han behövde en distraktion, faktiskt, utan för att han kände sig emotionellt bortkopplad från sina planer och sina ambitioner som del av ... tja, Lykoris. Något som för tillfället inte heller var listat på någon uppenbar priolista var att öka känsla av sammanhang eller samhörighet, men han tänkte Varför inte och ändrade inställning mycket plötsligt. Så innan för lång tid hade gått så hade Keisuke mycket plötsligt synat Akira och till och med försökt sig på ett varmt leende. Det var på sin höjd medgörligt i sin natur, om inte lite tillmötesgående till och med, men det räckte för att uppvisa en tydlig förändring i stämning från Keisukes sida. Akira kunde ha snappat upp detta, för han frågade om han kunde hänga på. Lite kallpratigt, så, men inte Kei emot. Någonstans började man väl. 
  "Öh javisst", svarade han, på om de kunde slå följe eftersom de nu tydligen hade ett gemensamt mål för stunden.
  Keisuke var absolut inte bekant med Akira, de var på en nivå där de kände till varandras namn såsom de kände alla andras namn.
  "Akira, visst?" sade Keisuke stelt för att köpa tid och kanske göra sin egen upplevelse mindre stel på sikt.
  Det var en dum grej att fråga, men Akira skulle nog förstå. Förhoppningsvis relatera, till och med.

Akira hade inte varit brydd om att skapa relationer med de andra flockmedlemmarna, inte i någon större utsträckning i alla fall. Inte förrän nu, när allting hade förändrats och det gällde hans status och hans överlevnad.
Samtidigt hade flocklivet fått en annan betydelse, han såg hur starka de var tillsammans, och han ville vara en del av det. Han ville bidra till det. Han ville visa att han hörde hemma här, för om sanningen skulle fram, vars hörde han annars hemma? Och det var därför han nu ansträngde sig för att prata med en varg han tidigare inte hade gett mycket uppmärksamhet.
"Precis," svarade han samtidigt som han slöt upp vid Keisukes sida och tillsammans vandrade de mot sjön.
Det hela kändes lite stelt och framtvingat, men Akira hade bestämt sig och även om han inte lyckades var han åtminstone tvungen att försöka. 
"Så, vad tror du om allt som händer nu?" Det var knappast svårt att gissa vad Akira syftade på. "Själv hoppas jag att det är för det bästa. Men det är alltid lite laddat när man hamnar under en ny ledning."

Akira bekräftade sin identitet - som om det behövts, även om det definitivt gav Keisuke en behaglig sorts validering. De gick förvånansvärt nära, kanske för att Keisuke omedvetet valde att bidra till detta, och det kändes på något sätt mindre stelt för egen del. Lite intressant, och lite spännande. Samtidigt som Akira potentiellt kände sig obekväm med den tjocka barriären. Keisuke kom på sig själv med att hoppas på en trevlig tid, och kanske på något sätt glömma bort hur tjurig han inte ens försökte att inte vara majoriteten av dygnens vakna timmar. Inte nödvändigtvis otrevlig eller så, mest en produkt av rastlöshet och en oklar situation eller framtid. Även om han normalt inte var särskilt social, ville han gärna motbevisa sig själv, så han tänkte göra ett ärligt försök. Därför lyssnade han verkligen när Akira mycket snart följde upp på att de drev runt tillsammans nu. Även om det kändes som att han mest försökte förhindra att stunden blev trist. Keisuke sneglade mot Akira, som just frågat honom om hans åsikt och tankar om vad som skulle ske härnäst. Keisuke log slött och tänkte just svara, men skärpte öronen igen när Akira uttryckte hoppfullhet. Samt en rätt resonlig insikt, om än att citera det allra mest uppenbara i flockens nya situation. 
  "Du", sade Keisuke friare och lite mer avslappnat. "Det är faktiskt första gången nån riktigt frågar vad jag tycker så ja' lär nog tänka efter för en gångs skull."
  Keisuke frustade, ett halvt skratt som stärkte hans känsla av ironin. 
  Han hummade förundrat i tanke och försökte sätta ord på sin faktiska upplevelse. Han hade mest känt, och inte riktigt tänkt. 
  "Asså", började Keisuke snart. "Jag tycker inte systemet känns helt rätt, om du fattar? Klart att nåt säkert behövts göras, men det är lite 'Acceptera oss eller dra', visst-ah?"
  Keisuke gjorde en kort paus, mindre som konstpaus och mer för att välja ord.
  "Mellan dig och mig", flinade Keisuke i en retsam ton. "Så är jag kanske mest bara sne på Abraxas. Antar att det känns knäppt att min mentor är rådsmedlem. Jag vet inte, tror alla kommer ha lite svårt att anpassa sig till att andra bestämmer nu, av rätt olika anledningar, sååh..."
  Det var väl en lite kontroversiell åsikt, men Keisuke var inte bildad nog för att snacka ordentligt om det. Han var dessutom lite för ung för att orka tycka så himla mycket, men med puberteten hade rebelliska reaktioner mycket, mycket lättare att väckas. Såklart att han blev missunnsam. Det var väl bara en fas, men ändå. 
  Sedan hade ju Akira hade frågat efter hans åsikt också. Om det var kallprat eller genuint intresse hade Keisuke svårt att avgöra, men Keisukes reaktion till att ens få frågan hade gjort att han spillt faktiska tankar, om än outvecklade. Han var redo att utveckla, dock, om Akira ville höra. Så han såg mot Akira, med större intresse, och hoppades lite att denne skulle dela med sig om ärligare tankar. Eller, så var de där hans ärligt tankar. Att allt det här verkligen kunde vara för det bästa. Kanske ville Akira vara försiktig också, man visste ju aldrig var man hade folk som man inte spenderat mer än ... tja, någon minut här att faktiskt ha gjort en ansats till att konversera med.

Intresserat lyssnade Akira till vad den andre hade att berätta åt honom, och han noterade även att det verkade som att den andre inte direkt hade tänkt vidare mycket på det. Men självfallet såg han också sambandet i det med tanke på att Keisuke meddelade att ingen någonsin hade frågat om hans åsikter. 
"Alla flockar behöver ledare, annars fungerar det inte," konstaterade Akira både för sig själv och sin följeslagare. Och det var sant. Visst fanns det de som var mer demokratiska än andra, men när allt stod på sin spets var det tvunget att finnas någons ord som vägde tyngre än de andras.
"Jag tror att det finns potential i de som nu styr. Nackdelen är att Kalis avkommor håller varandra hårt om ryggen. Det är svårt att bli en del av den gemenskapen. Kanske inte så konstigt, de har alltid haft varandra, och med tanke på förlusterna av två systrar har nog deras band blivit än starkare i hopp om att inte förlora någon mer."
Det var ärliga tankar. Inte elaka, men ärliga.
"Det känns som att det kommer krävas mycket av oss, mycket mer, när vi inte tillhör deras syskonskara."
Det hade tydliggjorts för länge sedan, bara att Akira hade trott att han inte behövde dem då. Saker var annorlunda nu. Hans arv kom från denna flock, han kände att han behövde en plats att höra hemma på. Och det betydde att han måste anpassa sig efter den situation han befann sig i för stunden. 
"Frågan är hur mycket, och om det är krav som kan tänkas mötas. Något vi alla måste besluta om när de ställs."
Han tystnade några ögonblick, drog ett andetag samtidigt som blicken vändes mot Keisuke. 
"Vi hade chansen att gå, men vi valde båda att stanna. Min anledning i den stunden var enkel, min systers aska vilar bland dessa träd och jag kan inte lämna henne ännu. Vad var din anledning?"

Akira gjorde deras våglängsskillnad lite väl uppenbar för Keisuke när han inte direkt hållit med, utan snarare stöttat systemet genom att säga att flockar behöver ledare. Keisuke fattade väl det själv. Keisuke försökte att inte visa sig något vidare besvärad, så han log bara blekt. Annars fungerar det inte. 
  "Jovars", sade Keisuke, ganska korthugget, visste inte alls vad man kunde komma med efter precis vad Akira sagt.
  Keisuke tappade intresset att prata vidare om allt det här när Akiras åsikt skar sig med hans egen ännu mer allteftersom att han fortsatte. Keisuke skämdes nästan, nästan. Över att han uttryckt sig så. Men han kände ändå att det var berättigat, om endast i en övergångsperiod. På grund av omställningen. Medan Akira fortsatte, började Keisuke lyssna lite igen, för han hade kort i efterhand sådär snappat upp "Kalis avkommor", vilka var hans egna kusiner eller något. Ja, tekniskt sett hade han kusiner i rådet. Kusiner lite överallt, faktiskt. Akira verkade veta var han stod och exakt vad han pratade om, vilket väckte avund hos Keisuke. Om än bara en gnutta. Medan Akira pratat hade Keisuke ärligt talat inte haft en enda impuls att svara ordentligt, men han noterade att den äldre indirekt nämnde Keisuke, som alltså inte tillhörde syskonskaran. Något dystert drogs över Keisukes blick. 
  "Precisss vad man behöver..." muttrade han missunnsamt.
  Samtidigt var han plötsligt lite rädd för att prata med Akira, ärligt och så. Inte på grund av att Akira kanske skulle titta annorlunda på honom, men även om han inte skulle föra Keisukes ord vidare kunde det lätt hända ändå - med tanke på att det inte bara var en telepat i flocken. Konstant... övervakning. Kanske. Keisuke rynkade lite på nosen.
  "Tror du de kommer bry sig jättemycket om de som automatiskt nu ses... låga i rang?" frågade Keisuke lågmält.
  Lågmält, för att det kändes farligt att prata högt om det, och inte nödvändigtvis för att någon potentiellt kunde lyssna. Det var mer av en paranoid impuls som var svår att inte vika sig för. Inget han brottades med ofta, men alla hade väl sina stunder.
  Vi hade chansen att gå. En kall kår ilade genom ryggen. Akira kunde aldrig ana hur obehagligt det var att höra, högt, på riktigt, svart på vitt. Sedan kom frågan, som avgjorde om han skulle vara personlig med Akira eller hålla sig tillbaka. Han tänkte efter, och bestämde sig för att vara ärlig. Helt ärlig, för en gångs skull.
  "Min syster lever, det är varför", erkände Keisuke. "Och även om jag inte vill ha min morfars acceptans mer, eller pappas, så kan jag aldrig... för Mirai."
  Det hade varit så mycket enklare om Mirais aska vilat bland dessa träd, också. Aldrig att han skulle säga det högt, för han brydde sig orimligt mycket om henne - och det var väl just det som var problemet.
  "Så vad kände du när det där hände?" svarade Keisuke med öronen vridna lätt bakåt, då ämnet var känsligt - det kändes känsligt till och med för Kei. "Blir det enklare om tiden får gå?"
  Han menade väldigt uppenbart Akiras syster. Varför han ens frågat var oklart, för Keisuke också. Akira hade inte visat honom sitt djup, och ändå bottnade Keisukes bekännelser redan i äkthet.

Akira ryckte lätt på axlarna när Keisuke ställde sin fråga. Det var någonting han själv hade funderat en del över.
"De lär väl bry sig ifall vi ger dem en anledning att bry sig."
Svaret var kort, lite sammanbitet. Han var inte nöjd med sin nuvarande status, och han tänkte göra allt för att ändra på det. Förr eller senare skulle de komma att ske förändringar där också, bara han kämpade för det. 
Blicken föll på den svartröda hanen. Det verkade som att deras anledningar till att stanna med flocken var liknande. Enda skillnaden var att Keisukes syster levde, medan Akiras inte gjorde det. Fortfarande skickade tanken ett hugg genom hjärtat.
"Vad jag kände..." Tankarna rusade iväg, drog honom tillbaka till den där morgonen när allting hade hänt. 
"Det kändes som att hela min värld rasade samman."
Träden skingrades mellan de två hanarna och de nådde skogstjärnen. Ovanpå den spegelblanka vattenytan lös de röda blommorna klart. 
"Vi hade alltid varit tillsammans, Sora och jag. Hon var en del av min värld. Vi var fem syskon, men det var bara jag och Sora som var helsyskon. Kanske var det därför vi alltid höll varandra om ryggen, även innan vi visste sanningen om våran familj. Så ja, ord kan inte riktigt beskriva det."
Han stannade, några språng från vattenbrynet. Han såg inte mot Keisuke, såg bara ut över vattnet.
"Någon kanske tror att jag stannar i Lykoris för att jag härstammar härifrån, för att jag har en stor del av min släkt här eller för att min far var kung över detta område och jag tror att skogen egentligen borde tillhöra mig. Men det är inte sant. Jag stannar för att Sora var en del av mig, och hur ska jag kunna överge den delen?"
Orden kom direkt ur hjärtat.