[Utspelar sig i Oktober -14, privat mellan Arno och Dimitrij]
 
Han rörde sig framåt så tyst som hans överdimensionerade tassar tillät. De valpigt gängliga benen flyttade sig sakta under hans sänkta kropp, där valpmagen långsamt börjat försvinna. Öronen stod högt på hans huvud, alert vända framåt, och svansen hölls nästan parallellt med marken. Kanske började han långsamt att mer likna de vuxna i utseendet, men han var fortfarande liten i växten, med tydligt valpiga drag i hela kroppen. Han var inte lika klumpig längre, även om han var långt ifrån smidig. När han lyfte de stora framtassarna och klev över gräs och storbladade växter så riskerade han inte längre att ramla för varje steg han tog. Och han var förvånansvärt tyst i sina rörelser. Åtminstone enligt sig själv.
     Arno frös mitt i rörelsen och grimaserade när hans ena baktass råkade slå i en ormbunke så att den prasslade. Han stod stilla ett ögonblick innan han fortsatte framåt. De tre ögonen kastade en hastig blick bakåt innan han åter fokuserade på sitt mål. Tungan rörde sig runtom de röda bären han bar i munnen. De hade inte mycket smak, åtminstone inte så länge de var hela. Han försökte att svälja undan saliven i munnen utan att svälja bären, men det var svårt.
     Han hade slagit vad med några av de äldre valparna om att han skulle kunna smyga sig på flockledaren medan hon sov, och komma tillbaka oupptäckt. Kanske hade han skrutit lite mycket med sin förmåga att röra sig tyst, och hur bra han skulle bli på att Jaga. Men han kunde inte fega ut nu, då skulle de andra skratta åt honom och kalla honom för en mes. Han ville inte vara en mes! Inte för att han trodde att de andra hade lyckats om de hade försökt heller. Han svalde på nytt, utan att svälja bären. Han var tvungen att ha dem med sig, eftersom att ingen av de andra valparna kunde följa med för att bekräfta om han lyckades smyga sig på ledaren. Om de var flera så hade de garanterat ingen chans att vara tysta nog, så Arnos utmaning var att ta sig bort till Dimitrij, färga hennes svanstipp röd med bären och sen komma därifrån utan upptäckt. Hade han kunnat så hade han fuktat nosen, vilken kändes torr av nervositet.
     Det var mörkt bland träden och snåren. Arno hade fått vänta tills sent i hopp om att Dimitrij skulle sova så att han kunde anta utmaningen. Ledaren sov inte lika ofta eller regelbundet som de andra i flocken, så bara för att Arnos familj hade lagt sig så betydde det inte att han kunde vara säker på att Dimitrij också sov. Hon verkade aldrig sova särskilt länge heller åt gången. Nu tycktes hon i alla fall ligga ner. Arno kunde se henne ligga stilla på sidan inunder ett tjockt träd. Det hade inte varit någon lång sträcka för honom att smyga för att hitta henne, hon låg inte allt för långt ifrån där hans föräldrar sov. Det var ändå för långt för att han skulle ha kunnat se henne utan att smyga bort till henne först, och han skulle inte vara helt säker på att hon sov förrän han kommit nära.
     Dimitrij låg hopkrupen, nästan i en cirkel, med nosen delvis dold mellan framtassarna. Större delen av hennes kropp doldes under den ena vingen. Arno slutade aldrig att fascineras av hennes vingar. De var så nakna jämfört med Azazels vingar, men fungerade ändå på samma sätt.  När valpen kom närmre ledaren så sjönk hans hållning ytterligare, och han rörde sig så försiktigt han förmådde. På ett knappt språngs avstånd stirrade han mot hennes ansikte för att bekräfta att ögonen var slutna. Han andades ut när han såg att de var så.
     Fortfarande väldigt långsamt och försiktigt började han röra sig närmare ledaren i jakt på hennes svans.  Den låg tryckt mot hennes ben, med den långhåriga spetsen nära ansiktet. Arnos hjärta trummade hårt i hans bröst, och han kämpade för att dämpa ljudet av sina egna andetag när han närmade sig svansen. Just som han sänkte huvudet mot svanstippen så ryckte Dimitrij till och gav ifrån sig ett dämpat ljud som kunde ha varit en morrning. Arnos hjärta for upp i halsgropen, och han stelnade till i en bredbent pose med blicken spänd i ledarens ansikte. Det tog ett ögonblick innan han insåg att hon drömde. Hon ryckte till på nytt, som en rysning som spred sig genom hennes kropp. Nyfiket betraktade han hennes ansikte där han kunde se ögonen röra sig under ögonlocken. Han hade aldrig tänkt på att hon också kunde ha drömmar när hon sov. Han hade visserligen hört de andra nämna något om drömmar i samband med henne, men han hade aldrig tänkt så mycket på det. Arno drömde ganska ofta, oftast om lekar och mat. Vad drömde hon om?
     Arno blinkade och skakade snabbt på huvudet. Nej, han kunde inte stå här och dröja! Det här var den chans han fick. Han vände sig tillbaks mot svansen, och kände hoppet falna när han insåg att hon hade flyttat den in över sina framtassar, närmare halsen. Han drog ett djupt andetag genom nosen, samlade mod innan han tog ett steg närmare och sträckte sig in över Dimitrij för att nå svanstippen. Han försökte att inte vidröra hennes tassar eller ansikte. Bären smakade fruktansvärt surt när han bet sönder dem, det var så att tungan krullade sig i hans mun. Han kämpade för att inte kvida av smaken, och sänkte nosen till svansen för att slicka ut den röda färgen över pälsen.
      Rörelsen från ledaren kom alldeles för plötsligt för att Arno skulle hinna reagera. Så snart han fört tungan över svansen så rycktes den undan från honom. I nästan samma ögonblick kände han hur han slängdes ner på rygg. En hög, dov morrning sköt in i hans öron. Han slog ryggen hårt mot marken. Bären och saliven i hans mun fann sig plötsligt i hans hals. Han kände Dimitrijs tänder pressa mot sin strupe. Hans svans for in mellan benen. Öronen lade sig platt mot hans huvud. Han gav ifrån sig ett gurglande läte när ett gällt gnyende ville lämna honom. Han fick inte in någon luft, försökte hosta upp det han satt i halsen. Med panikslagen blick mötte han för ett hjärtslag Dimitrijs hårda, färglösa ögon. Det kändes som om deras skärpa skulle slita honom i bitar.
     Det tog inte mer än ett ögonblick för ledaren att släppa Arnos strupe och tvinga runt honom på mage istället. Han kände ett hårt slag mellan skuldrorna när hon slog till honom med framtassen, och han hostade våldsamt upp bären som han satt i halsen. Med tjutande, krampaktiga andetag och fortsatta hostningar blev han stående på skälvande ben, hopkrupen och med svansen långt instucken mellan benen. Ljudliga gnyenden lämnade honom så snart han återfick andningen. Det ömmade i huden runt halsen där Dimitrij hade bitit honom. Den vassa doften av urin fick honom att inse att han hade kissat på sig. Skammen som spred sig i hans kropp var olidlig.
     Han kände hur Dimitrij satte sig ner vid sidan om honom. Utan att se på henne så kunde han känna hennes blick borra sig in i hans kropp. Darrande till den grad att han var osäker på att han skulle ha kunnat röra sig tvingade han sig själv att se upp på henne. Hon var så mycket större än honom, och när han mötte hennes kalla blick så ville han bara försvinna. Hon hade vridit nosen ner mot honom, och rynkan i hennes panna fick de grå ögonen att falla i skugga.
     ”Förlåt mig!”, kved Arno. Benen vägrade bära upp honom, och han rullade runt på rygg igen med framtassarna uppdragna under hakan. ”Förlåt! Förlåt! Det var inte meningen att väcka dig. Jag skulle… Jag… De andra… Vi slog vad och jag…” Arno slutade svamla ut ord, och hans gnyenden steg i kraft när Dimitrij sänkte ansiktet över honom med en låg morrning.
     ”Trähövdade loppa! Vad tror du att du håller på med?” Dimitrijs röst var låg, men betydligt vassare än vanligt. Arno var inte helt säker på om det var honom hon syftade på med trähövdad loppa. Ärligt talat spelade det ingen roll vad hon kallade honom, han ville just nu bara komma därifrån med livet i behåll. Hade han inte redan kissat på sig innan så hade han gjort det av tonen i hennes röst.
     ”Förlåt! Jag skulle bara visa att jag kunde smyga. Vi slog vad. Förlåt. Jag skulle…” Han hann inte säga mer förrän Dimitrij avbröt honom.
     ”Bränn mig. Tror du jag låter en piss-stinkande valp smyga sig på mig? Fördömda… Vad gör du här Arno?” Orden fick Arno att rycka till. Han hade inte hört någon av de andra använda sådana ord, och när han själv sagt sådant så blev pappa arg på honom. Den vassa undertonen mildrades en aning när hon talade, och orden blev snabbt lugnare igen.
     Arno kände hur tårarna började rinna ur hans ögonvrår. Han kämpade febrilt med att hålla dem tillbaka, men det gick inte. Fortfarande gnyende mötte han Dimitrijs ögon. Även om han ville vända bort blicken så gick det inte. ”J-jag skulle färga din sv… din svans utan att du märkte det”, erkände han med skälvande röst. Orden stockade sig i halsen när han försökte hålla tillbaka gråten. ”De ville inte tro att jag kunde… jag…” Han avbröts än en gång när Dimitrij rörde sig. Skakningarna i hans kropp blev kraftigare när hon sänkte nosen till hans ansikte, rädd för att hon skulle bita honom igen. Hon strök med tungan över hans ögon. Arno hickade ljudligt och kröp ihop mer när ledaren sedan rullade över honom på sidan och greppade om hans nacke och skuldra för att lyfta honom från marken. Hon reste sig upp och bar honom en bit bort från trädet där hon legat. Hans baktassar hade vidrört marken om han inte varit så hopkrupen. Rädslan och skammen i hans kropp fick honom att önska att han aldrig hade antagit utmaningen. Han hade hellre kallats för fegis än det här. När Dimitrij satte ner honom igen så såg han upp mot henne med blanka ögon.
     ”Det var inte meningen att skrämma dig”, sade Dimitrij med en suck. Hennes röst hade blivit tomt lugn igen, mer lik hur den brukade vara. Ögonens skärpa lindades i en tydlig trötthet. ”Gå tillbaks till dina föräldrar.” Hon strök åter bort hans tårar med tungan innan hon gav honom en bister blick. ”Gå.”
     Arno skyndade att göra som hon sade. Hans skälvande ben fick honom att snubbla gång på gång, och han var allt annat än ljudlös när han travade bort med svansen fortfarande instucken mellan benen. Innerligt hoppades han att ingen av de andra såg honom när han skyndade tillbaks mot sin familj. Hans hals ömmade ännu, och han kunde fortfarande känna den sura smaken efter bären i munnen. Men det var inte bärsmaken som fick det att bli beskt på hans tunga. Det var insikten av att han inte alls var så duktig som han hade tyckt sig vara. Han bet sig själv i läppen. Det tidigare modet han känt, och stoltheten över att vara duktig på något var borta. I dess ställe spred sig en hård knut av målmedvetenhet, som sipprade in mellan chocken och rädslan. Han var fortfarande för ung för att förstå att han hade långt kvar innan han kunde skryta om sina färdigheter igen, men han förstod att han behövde bli bättre.