Ovanför trädkronorna var himmelen blå med endast enstaka vita, fluffiga moln. Solen sken ner mellan lövverken och enstaka trålar nådde ner till marken i andarnas skog. Abraxas tyckte det var ett passande namn. Ibland tyckte han sig kunna höra viskningar och se skepnader, men hur mycket som var hans egen fantasi och hur mycket som var sanningen kunde han inte riktigt avgöra. Vad han dock visste var att han inte ville springa in i Nisha. Han skulle aldrig erkänna det, men han var rädd för henne. Kunde han så undvek han henne. Just idag hade han inte sett till henne alls, någonting som gjorde honom glad. Det där groteska hånflinet och de lysande ögonen... Han rös till av tanken. Nej, han tyckte inte om henne.

Valpen rörde sig i trav mot skogstjärnen. Han tyckte om att vara där. Den blanka, mörka ytan var skrämmande vacker att titta på. Försiktigt fick han ut i det svala vattnet. Bottnen var mjuk, men inte så att han skulle sjunka ner i den. Han gick aldrig speciellt långt ut. Det var inte så att han inte kunde simma, tvärt om, han var en duktig simmare. Däremot lockade det honom inte att ta sig allt för långt ut. Vad som helst kunde finnas i det mörka vattnet.

Nere bland de tjocka åldrade stammarna vandrade den svartvita nätta honan planlöst omkring. Det var inte ofta man såg henne vandra runt utan något mål, men reviret var stilla, inga inkräktare att leka lite med, inte ens ett bytesdjur i sikte. Inte för att hon direkt var hungrig, men det kröp i kroppen på henne att få röra på sig, arbeta. En välbekant doft fick henne att stanna upp för några sekunder. Den ena sonen befann sig i närheten, den äldsta av alla valparna, den vars nacke hon varit millimeter ifrån att knäcka då han först föddes. Hon hade inte riktigt bestämt sig för om det var ett misstag att skona dem eller inte. Tiden behövde ännu utvisa resultatet. Det dröjde inte länge innan hon kunde skymta den brunsvarta hanvalpen med vita tecken vid skogstjärnen. Han stod vänd bort från henne, och vinden låg till hennes fördel. En tanke slog rot inom henne och ett vagt flin lade sig på läpparna. Hon ville ju sätta kroppen i arbete, och vad var inte mer perfekt än de valpar som inte ville annat än lära sig av henne? Hon hukade sig ner mot marken och började smyga fram emot honom, så gott som ljudlöst likt den jägare hon från valpben var tränad till att bli. När hon var inom räckhåll så tog hon ett språng, gav ifrån sig en kort morrning sekunden innan hon landade ovanför honom och tog ett symboliskt tag om hans nacke utan att faktiskt skada honom. Hon släppte greppet efter endast några korta sekunder och fäste blicken vid valpen mellan hennes ben. ''Du borde vara mer uppmärksam på din omgivning Abraxas, man vet aldrig vad som lurar mellan träden'' stämman var för en gångs skull inte kall och hård, nästan lite pedagogisk. Hon backade undan från honom och slog sig sedan ner bredvid honom och vände ut blicken över tjärnen.

En rörelse i ögonvrån fick honom att vrida på huvudet. Vid vattenytan flög en trollslända omkring bland de röda näckrosorna. Den rörde sig snabbt. Även om han hade velat skulle han inte hinna ta den, framför allt på grund av att han skulle behöva vada ut ännu längre i vattnet. Till dess att han var nära nog skulle den säkert ha sett honom och flytt längre ut över tjärnen.

Ett dovt morrande ljöd bakom honom och han vred på huvudet. Det var åtminstone vad han skulle ha gjort om han hade haft chansen. Istället föll en mörk skugga över honom och tog tag i hans nacke. Ett skrämt pip lämnade honom när han kände tänderna mot sitt skinn. Det gjorde inte ont, men däremot skrämde det honom nåt enormt. Han sprattlade för att komma loss, men det enda det medförde var en kallsup. Han hostade till och slutade sprattla. Förövarens doft trängde in i hans nos när han lugnat ner sig tillräckligt för att kunna fokusera. Mor. Tänderna släppte honom och han hörde hennes välbekanta stämma tala. Orden fick honom att känna sig nästan dum. Han hade varit ouppmärksam, det var sant. Bara för att han befann sig på reviret var det inte någon ursäkt till att tappa fokus på vad som hände runt omkring.
   "Ja, mor." svarade han, fortfarande lätt uppskrämd över händelsen.

Hon sneglade på den uppenbart skärrade valpen bredvid henne. Många skulle nog tycka att det hon gjort var grymt, men hon såg det som ett bra sätt att förmedla sitt budskap, man lärde sig alltid bäst av att uppleva saker, om än de kanske inte var på allvar. Den dagen det faktiskt var det så skulle de alla vara beredda, det tänkte hon se till. ''Du vet, det värsta du kan göra om någon får ett grepp om din nacke är att vrida på dig och sprattla, det är så du bryter nacken, och bryter du nacken är spelet över'' stämman var fortfarande förvånansvärt lugn, och det var tydligt att hon ville lära honom någonting med det hela, få honom att inse allvaret i det hela. Det var något som mycket väl kunde ske redan imorgon, man visste aldrig, man släppte aldrig ner sin gard. Om man gjorde det så fick man oftast bittert ångra det, det visste hon alltför väl. ''Det är svårt, men man måste försöka behålla lugnet, hitta en väg ut, oftast med hjälp av krafter eller sin omgivning'' hon slängde en menande blick mot vattnet. ''Hade du varit lite större hade du kunnat slå undan mina ben och få mig att falla i vattnet, därmed tvingat mig att släppa greppet'' om man inte visste bättre så kunde man nästan se en kort glimt i hennes annars så döda ögon. ''Bara ett tips'' hon ryckte vagt på skuldrorna innan blicken vändes in mellan träden på andra sidan tjärnen. Hon fick det att verka som att det endast var ett råd hon slängde ut utan vidare anledning, men hon visste innerst inne att så inte var fallet. Nu då hon väl hade tagit sig an att uppfostra valparna så tänkte hon inte göra det halvdant, och särskilt inte låta dem falla offer för simpla överraskningsattacker som lätt kunde undvikas.

Han reste sig klumpigt upp. Vattnet droppade från hans päls och han skakade på sig för att bli av med det värsta. Med ett skutt tog han sig upp på stranden och satte sig ner. Han lyssnade på vad modern hade att säga.
   "Åh." svarade han tyst.
Okej, inte sprattla när någon slog tänderna om hans nacke så, hur otäckt det än var. Han skulle komma ihåg det. Frågan var bara om han kunde få sin kropp att minnas det också. Var kroppen lugn skulle han nog kunna hitta en utväg. Frågan var bara hur... Han kunde inte kontrollera sin kraft, och var inte riktigt säker på hur han skulle använda sin omgivning. Framför allt inte nu när han var så liten som han var. Vad han större skulle det säkert bli lättare. Som hon sa, hade han varit det hade han kanske kunnat knuffa omkull henne. Han nickade kort för att visa att han förstått och gick över allting i huvudet. Sprattla inte och försök hitta en utväg, antingen genom omgivning eller med hjälp av kraften. Det skulle han nog kunna klara av.

Han följde sin mors blick och såg ut över tjärnen han också. Vad det var hon såg efter kunde han själv inte se. Istället tog han blicken från träden på andra sidan och såg ner på trollsländorna bland de röda blommorna.
   "Mor?" började han och såg upp mot henne. "Varför kallas näckrosorna för Blossoms tårar?"
Han hade aldrig riktigt sett sambandet mellan den store ledaren och vattenväxterna.

Hon var inte säker på om valpen hade uppfattad vad hon ville förmedla eller inte, hans svar var allt annat än tillräckligt för att kunna lista ut någonting. Inte ens energierna avslöjade någonting särskilt om det. Hon var dock inte på humör att fortsätta älta på ämnet, inte för tillfället. Hon vred tillbaka blicken och huvudet mot honom då han ställde en fråga, en som fick ett sällsynt leende att skymtas på hennes läppar. ''Blossom fällde aldrig några vattendroppar i form av tårar, det enda hon fällde var bloddroppar. Hon lämnade förödelse och smärta efter sig, tårar hos patetiska små individer som föll offer för hennes mäktighet. Personligen så är det så jag vill tolka det. Sen hade hon ju röda ögon också, likt du har''. Hon tröttnade aldrig på att prata om Blossom, respekten hon hade för den svarta honan var enormt stor, översteg allting annat i världen, gränslös och otvivelaktig. Hon var stolt över att dela honans blod, att vara hennes barnbarn. Den sortens intryck ville hon själv lämna i världen, att hennes ättlingar skulle minnas och se upp till hennes stordåd. Det var en av hennes mål i livet, att bli fruktad och välkänd i landet, inhysa skräck och respekt vart hon än satte sina tassar. För att såklart inte glömma de underbara morden. Det vattnades i munnen på henne av tanken, det var ganska länge sedan hon fått sätta tänderna i en annan varg, fått känna blodsmaken. Hon skulle behöva söka upp något lämpligt offer inom en snar framtid, den fjärde att falla för hennes tänder. ''Vad för dig hit egentligen, Abraxas?''. Hon var smått fundersam över varför han sökt upp en så pass stilla och händelselös plats. Var det för tankarnas skull? Eller någonting annat?

Leendet på moderns läppar fick honom att omedvetet vifta på svansen. Han tyckte om att se henne le. Det var så sällan någon av syskonen fick göra det, oavsett anledning. Han lyssnade med intresse på det hon berättade. Flera gången innan hade han hört om BloodBlossom, och var gång hans mor talade om henne fick hon en speciell blick i ögonen. Han önskade så att hon ville se på honom med samma blick, om så bara för en kort stund, en gång i livet.
   "Sen hade hon ju röda ögon också, likt du har."
Han spände ut bröstet. Egentligen var det kanske inte någonting att känna sig stolt över, framför allt när han inte kunde påverka det själv. Men han var stolt över att ha en likhet med henne, även om det var den enda. Då Kali frågade vad han gjorde vid tjärnen såg han ut över den. Han ryckte på axlarna.
   "Jag vet faktiskt inte..." han vände blicken och mötte hennes vita. "Jag tycker bara om att vara här."
Han tystnade och såg ut över vattnet. Det var en vacker plats, även om den skrämde honom. Visst tyckte han om att vara med flocken, men ibland behövde han vara ifred.

Hon lade märke till skiftningen i hans energier då hon nämnde att hans ögon liknade Blossoms, men hon kommenterade det inte. Det spelade ändå ingen större roll, alla hade de lika mycket av hennes blod, alla var de hennes ättlingar, oavsett utseende. Hon skulle dock ljuga om hon sa att hon inte hade svårt att knyta an till de övervägande bruna valparna, att de inte påminde henne om deras avskum till far. Hon försökte dock se förbi det, inte döma dem på grund av det utan utefter deras prestationer. För nog bar de alla också lika mycket av hans blod. Hon hade aldrig velat ha valpar, men hade hon behövt skaffa sig några så skulle hon valt en värdigare far till dem åtminstone. Hon lyssnade på vad han hade att säga som svar på hennes fråga, och nickade vagt. ''Det gör jag också. Jag vet inte riktigt varför, men jag har ofta sökt mig hit, redan när jag var valp och så sluten, då när ingenting betydde någonting förutom när jag tränade...''. Hon gled iväg i sina tankar, som hon alltid hade en tendens till att göra. Det hade dock blivit bättre med åren, särskilt efter det att hon förlorade de två vargarna som betydde mest för henne. Det hade verkligen fått henne att vakna upp, och även att knyta an till sin broder. ''Jag brukade tillbringa timmar med att endast sitta och stirra ut i luften. Knappt att en enda tanke fyllde mitt huvud. Jag bara stirrade, med en död blick tills någonting avbröt det hela''. Hon visste inte riktigt varför hon berättade det hela för honom, hon hade inte direkt berättat det för någon av dem tidigare. Inte i detalj. Hon hade inte brytt sig nog mycket för att dela med sig av sig själv. Betydde det att hon brydde sig nu? Hon var inte säker. Allt var en enda röra. Hon hade aldrig varit bra på känslor, alltid föst undan dem, inte förstått sig på dem. Första gången hon egentligen känt dem var när Ijin och Blossom dog. Den där eländiga smärtan hade försatt henne i ett chockartat tillstånd, förändrat henne, om än hon inte ville erkänna det. ''Jag brukade vara svag vet du. Svagast i kullen. Inte hjälpte det faktum att min kraft endast hjälpte andra på den tiden heller. Tids nog så bestämde jag mig dock för att ta tag i det hela, att inte låta min fysiskt svaga kropp hålla mig tillbaka från att göra det mina syskon klarade av. Jag fick träna så mycket hårdare, men jag nådde mitt mål, och då var jag så mycket stoltare över mina bedrifter''. Vad var det hon höll på med? Hon hade ingen aning. Orden bara flödade ut ur hennes mun utan att hon gav det mycket tanke. ''Så, det jag försöker säga är att ingenting är omöjligt, särskilt inte att bemästra sin kraft''. Hon vände till slut blicken mot honom och gav honom en menande blick. Nog var hon medveten om värmen som flödade inom honom, den var omöjlig att undgå.

Han såg återigen på modern då han hörde hennes stämma. Långsamt skedde en förändring i hennes ansikte. Dragen gick från närvarande för att sedan visa på att hon var djupt försjunken i sina tankar. Abraxas lyssnade med intresse på vad hon sade att säga honom. De hade alla hört talas om att hon tyckte om tjärnen, att hon hade spenderat tid där, men inte mycket mer ingående än så. Det värmde inombords att höra henne tala om det. Han kände sig speciell.

Moderns berättelse om hennes valpdagar fick honom att lägga huvudet på sned. Han hade svårt att tro att hon hade varit den svagaste i kullen, men varför skulle hon ljuga för honom? Ofrivilligt gick tankarna till Abizou. Hon var deras svagaste. Tänk om hon en dag skulle bli som deras mor, stolt och stark. Tänk om hon blev den starkaste av dem. Det hade inte gett något resultat ännu, och även om han inte ville erkänna det för sig själv, så jobbade hon hårdast av dem alla.

När Kali såg på honom med menande blick sänkte han sin egen och öronen antog en skamsen position. Han visste om att han behövde träna mer, men värmen hindrade honom från att jobba så mycket som han önskade. Det var pinsamt att behöva avbryta träningspassen bara för att han höll på att förgås på plats. Fysträningen klarade han, men krafterna gjorde honom endast frustrerad. Tankarna återvände till den klena systern. Trots sin kropp och orkeslöshet jobbade hon hårt. Kanske... kanske kunde han lära av henne. Och av sin mor. Han hade bestämt sig. Han skulle jobba lika hårt som hans mor hade gjort då hon var valp. Hon hade inte gett upp, och tack vare det var hon den starka tik hon var idag.
   "Jag ska träna hårt, mor." sade han och log mot henne.
Bakom honom viftade svansen vagt. Han skulle träna och bemästra sin kraft, likt modern själv hade gjort. Han skulle klara det om det så tog honom flera år. Fast... han hoppades innerligt att han hade lärt sig ta kontrollen över värmen som alltid spred sig i hans kropp innan flera år hade passerat...

[Deeet här känns lite småhattigt, men vafan, det blir skitbra så xD]

Hon brukade försöka hålla ett öga på var och en av valparna, deras enskilda framsteg och färdigheter. Det var dock väldigt mycket att hålla reda på i den stora skaran. Hon hade åtminstone börjat få ett hum om vilka krafter de började utveckla och hur vissa av dem kämpade med dem, medans andra knappt behövde anstränga sig. Hon var väl medveten om den känslan, att behöva kämpa. Shiva hade inte direkt behövt träna på sin snabbhet, den hade kommit naturligt, och energikrafterna hade han inte haft överdrivet svårt med vad hon visste. Hennes egen kraft hade varit så otroligt komplex redan i ung ålder, alldeles för avancerad för en ung valp att klara av egentligen, men på något sätt hade hon lyckats. Kanske var det envisheten, kanske talang, kanske endast tur, hon var inte säker. En sak hon visste var dock att hon ville att valparna skulle ha någorlunda likadana förutsättningar, om än det aldrig skulle bli så helt och hållet. Ibland kunde dock små saker vara väldigt avgörande, det visste hon. Hon vände blicken till sonen ännu en gång, granskade honom för en kort stund, övervägde, funderade. Var det lämpligt av henne att göra det? Varför övervägde hon det ens? Brydde hon sig? Hon visste inte svaret på någon av de frågorna, endast att valpen hade problem med sin kraft, och att hon var den bästa när det kom till att kontrollera krafter. Hon reste sig upp, något varsamt, ett drag som verkligen inte var likt henne. ''Jag kan inte endast förstärka krafter, jag kan även försvaga dem, till viss del hålla tillbaka dem helt för en kort stund...''. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga, så hon lät endast orden flöda. Hon lyfte på den ena framtassen och lät de röda gnistorna omsluta den. Det låga sprakande ljudet spred sig genom tystnaden då gnistorna slog ihop med varandra och ut i luften. ''Jag kan visa dig vart du ska fokusera för att kunna få kontroll på kraften, till exempel''. Hon var sällan den som väntade på tillåtelse till att göra någonting, såvida det inte hade varit från Blossom eller Ijin. Så hon placerade den sprakande tassen över valpens ena framtass, och så fort som gnistorna vidrörde honom kunde hon känna värmen där i bakgrunden. Vilande för tillfället. Hon tog tag i den och drog upp den till den naturliga gräns hon kände. Det var styrkan som Abraxas som mest hade känt av än så länge. Hon kunde dra den ännu lite längre om hon ville, förstärka den, men det var inte det som var syftet, hon hade inte tänkt steka honom levande inombords, inte ännu i alla fall. ''Du känner igen den här känslan, hur värmen sväller och stormar utom kontroll. Att det är för mycket, att du vill fly undan antar jag''. Efter att hon talat klart så drog hon ner kraftens styrka igen, till en mer uthärdlig styrka, lade nästan ett band på den. ''Känner du nu vad jag gjorde? Vart jag tog tag och vart jag håller kvar den? Kom ihåg den känslan, det är den du behöver för att få kontroll över kraften'' sade hon och flyttade sedan på tassen, vilket med ens fick kraften att falna igen. Hon tog ett steg tillbaka och slog sig åter ner på marken, studerade valpen, försökte avgöra om hon tagit i för hårt för fort. Hon kunde inte påstå att hon var direkt orolig, men det fanns en läxa att lära i det hela, och hon hoppades att han hade insett vad det var. För det var inte överdrivet troligt att hon skulle visa honom igen.

| Har tillåtelse till att PP:a med kraften |

Han noterade moderns blick, försökte förstå den. Huvudet lades på sned medan han ansträngde hjärnan. Då hon började tala med honom lades det åt andra hållet. Han tog in orden likt en svamp. Hålla tillbaka krafterna en stund... Abraxas undrade vagt om detta var på väg i den riktning det lät som. Det bekanta sprakandet av hennes kraft nådde hans öron och hans blick landade på den glödande tassen. Det röda ljuset dansade likt nyckfulla eldflugor, hypnotiserande.
Det var knappt han reagerade på moderns ord när hon åter började tala, men hans medvetande lyckades snappa upp nyckelord och han mötte hennes blick med stora ögon. Han, liksom alla syskonen, visste i stora drag vad hennes kraft kunde göra i stora drag även om (så vitt han visste) ingen av dem förstod sig på den mer i detalj. Valpen följde moderns tass och en plötslig våg av värme sköljde över honom. Han ville instinktivt dra bort den för att bli av med obehaget men tvingade sig själv att låta bli. Ofrivilligt började han flåsa, men visste att det inte skulle göra någon nytta för tillfället. Inte nu när hon försökte lära honom någonting. Och att motarbeta henne var ingenting han ville göra, det var någonting han lärt sig snabbt.

Blicken, som låsts fast vid moderns sprakade tass, släpptes ur sitt fängsel och han kunde se henne ansiktet när hon började tala med honom.
   "Att det är för mycket, att du vill fly undan antar jag.''
Han nickade, inte säker på att han skulle våga öppna munnen. Han ville inte av misstag be henne sluta. Det fick inte ske. Inte nu när hon la ner tid på honom, och bara honom.
Plötsligt sjönk temperaturen inom honom och lade sig på en behaglig, mysig, nivå. Att det var en främmande känsla stod skrivet över hela hans ansikte, men det som gjorde honom mest fascinerad över situationen var att känna värmen pulsera ur i kroppen från ryggraden. Tidigare hade allting varit så överväldigande att han inte klarat av att urskilja varifrån värmen faktiskt kom. Nu visste han åtminstone var han skulle fokusera för att inte låta krafter ta över.

Den äldre honan flyttade sin tass och kraften falnade snabbt och försvann. Abraxas gick igenom hennes ord.
   "Jag ska." svarade han.
Ett leende spred sig på hans läppar. Nu när han visste vad han skulle göra skulle han säkert lära sig kontrollera kraften på nolltid!

Hon hade anat att han skulle bli förvånad över känslan och det faktum att hon faktiskt verkade lägga ner tid på att hjälpa honom med det hela. Det hörde inte till det vanliga att hon använde sin kraft på så sätt, för att endast hjälpa någon kontrollera dem. Hon hade dessutom precis börjat med att använda den på valparna. Han var den andra av syskonen, om än den första var av en betydligt mer självisk natur. Hon hade dock börjat se klara fördelar i att testa sin kraft på valparnas, se vad de gick för, vad de dolde i de små kropparna. Det gav henne insikt, inte endast i vad för krafter de hade, utan även hur hon skulle förlägga träningen, lite av vad hon hade att vänta sig från dem. Bland det sista hon ville var att de skulle misslyckas, för det skulle betyda att hon misslyckades, och det var helt enkelt inget hon gjorde. Hennes blick hade antagit en nyans av rött, en blekröd färg, något som alltid skedde när hon använde mycket av sin kraft. Att förstärka krafter var alltid ansträngande, trots att det bara var en valps i detta fallet. På sätt och vis var det dock svårare i och med att de själva inte hade kontroll över den, så hon behövde stå för det också. Hon vände tillbaka blicken mot valpen och mötte hans. ''Inget tack? Inga ord om hur snäll och omtänksam jag är som hjälper dig?''. Hon verkade nästan stött. Kände man henne inte så kunde man nästan tro att hon menade allvar med sina ord. Efter en konstpaus så lade sig dock flinet åter igen på hennes läppar. ''Bra, för jag hatar det''. Rösten hade återgått till en mer för henne normal stämma, en som inte innehöll särskilt många känslor. Hon kunde inte riktigt säga vad hon förväntat sig av valpen, men nog var det då mer än ett kort ''Jag ska''. ''Vi får öva på ditt sätt att föra ett samtal...'' nästan viskade hon fram och verkade glida iväg i tankar igen då blicken vändes in mellan träden.

Precis som alla de andra gånger moderns ögon skiftade i rosa såg Abraxas på dem med intresse. Till hans vetskap var hennes ögon de enda som gjorde så. Han tyckte om det; det såg häftigt ut. Hennes ögon sökte sig tillbaka till honom, och hennes kommande ord lämnade en osäkerhet i honom. Hon hade aldrig tidigare lagt någon vikt på ifall de tackade henne av hjärtans lust. Skulle de ha gjort det? Hade han missuppfattat någonting? Långsamt började rädslan av att göra bort sig inom honom. Det var inte bara orden, det var även tonen hon använde. När det karaktäristiska flinet spred sig över hennes läppar släppte valpens all oro över situationen. Han andades ut, omedveten om att han hållit andan.
Då modern tog till orda igen och kommenterade hans sätt att samtala, ryckte det skamset till i öronen. Han visste att både mor och Shiva var väldigt vältaliga, jämför med dem var han som stum. Han blev tyst en kort stund medan han försökte tänka ut hur han skulle kunna utveckla sitt svar.
   "Ja, mor." sade han till sist, utan att ha kunnat komma på någonting mer att tillägga.
Han tyckte inte om svaret, framför allt inte i och med att hon i princip precis sagt åt honom att inte vara så fåordig, men han visste inte var han skulle börja.

[Börja avsluta det här? c:]

Hon suckade lågt och skakade på huvudet, fortfarande med rester av flinet på läpparna. Valpens svar förstärkte endast hennes ord, han skulle behöva lära sig att föra ett samtal bättre. Många gånger kunde orden vara ens bästa vapen, och bästa försvar. Sedan var det ju alltid kul att leka med andras sinnen, som hon gjort för endast några sekunder sedan. Det hade blivit en av hennes nöjen i livet numera. Hade väl antagligen tagit efter sin broder lite på den punkten. Ingenting slog dock smaken av blod och ljudet av smärtsamma skrik, det var så ljuvligt beroendeframkallande. Hon lät tankarna ebba ut, lite till hennes missnöje, och reste sig upp från marken ännu en gång. Hon övervägde att fortsätta sin lilla vandring runt reviret, se om där fanns någonting som kunde roa henne, eventuellt stilla blodtörsten inom henne lite. Blicken vändes ner mot valpen. Skulle hon ge honom erbjudandet om att följa med? Nu när hon ändå var i full färd med att så att säga umgås med honom. Han kanske kunde lära sig ett och annat av det hela, än mer än vad hon redan hade, förhoppningsvis, lyckats mata in i hans hjärna. Mot sin egentliga vilja så var hon dock vagt medveten om att hon fann sällskapet någorlunda välkommet. Han var inte odräglig att vara i närheten av, det gav hon honom. Att säga att hon gillade honom var dock kanske att ta i. Känslorna inom henne hade dock sakta börjat förändras när det gällde valparna, hon hade börjat se fördelar med dem, nästan börjat uppskatta dem vid tillfällen. Det var något tillfredsställande med att se dem utvecklas, att se dem ta till sig av vad hon lärde dem, att se dem följa i hennes fotspår, åtminstone till stor del. Kanske var det något som hörde till att vara en mor? Hon visste inte, men hon anade det. ''Jag tänkte ta en runda på reviret. Du kan ta och följa med...om du vill''. Stämman hon talade med var, kanske inte osäker, men lite frågande. Hon ställde inte ett krav, utan lade fram ett förslag. Ett som skulle bli intressant att höra svaret på.

Han kröp ihop lätt då modern skakade på huvudet åt honom. Ett ursäktande leende låg på hans läppar medan öronen lätt vreds bakåt. Abraxas önskade så att han hade kunnat komma med ett bättre, mer utvecklat svar, men visste inte vad han skulle säga. Han hoppades att det var någonting som skulle komma med tiden. Lyssnade han bara på de äldre så skulle han säkert klara av det.
Då Kali tog till orda gav han återigen henne sin fulla uppmärksamhet. Hennes fråga fick värme att blossa upp inom honom och för en gångs skull var det inte hans kaotiska kraft som låg bakom det hela. Svansen började vifta bakom honom och ett brett leende sken i hans ansikte.
   "Ja!" sade han och ställde sig hastigt upp. "Det vill jag jättegärna!" fortsatte han med sedan, efter att ha kommit på sig själv med att ge ett kort svar.
Det här skulle bli svårt, men att han alls kom på sig själv med det var en bra början, enligt han själv. När hans mor började röra på sig slöt han upp vid hennes sida. Han tyckte om att ha egentid med henne. Det kändes bra.

[AVSLUTAT]