Zaote var sannerligen en overklig plats. Det hade regnat för bara några timmar sedan, och nu låg en tunn hinna av regnvattnet över det hårt packade saltet. Tenn blev ibland yr när han vilade blicken på vattnet, som perfekt reflekterade himlen, och inte var säker på om han stirrade på vatten eller faktiskt himmel. 
     Han hade tagit sig i hit med Kolzak, och den röde gick något steg framför honom i bekväm tystnad. Solnedgången färgade allt rödrosa, och vännen smälte väl in. Snart skulle solen slukas av det väldiga saltområdet, och två reflekterade solar skulle bli en och sedan inget. 
     Tenn rös. Vinden hade legat på nu, stadigt och ihärdigt, och med den annalkande natten skulle kylan bara bli mer påtaglig. Vinden bet in till benet, men förhoppningsvis skulle den mojna förr eller senare. Lite av solens värme låg fortfarande kvar över saltslätten när hanarna banade sin väg över den, och det värmde i alla fall.
     Det skulle snart vara mörkt, och Tenn var törstig. Vattnet vid tassarna var salt och skapade tovor i pälsen. De var båda trötta, och letade efter en viloplats. Kanske med färskvatten, men Tenn var beredd att klara sig utan. Det var åtminstone snart fullmåne, så de skulle i alla fall inte snubbla sig fram i blindo.
     "Vad tycker du om natten?" frågade han lågt sin kompanjon. Det var en öppen fråga, ställd ur det blå, men tankegången var inte särskilt svår att följa när de båda studerade solens nedgång i saltöknens hav.

Även om den perfekt, blanka vattenytan förvirrade Kolzak, så kunde han inte förneka att platsen var vacker. Det kändes som om han gick bland de glesa molnen i himlen, och om inte vore för den salta havsdoften som låg tung om hans nos hade han kanske trott det också. Tenn gick strax brevid, och de njöt av varandras sällskap trots tystheten som vilade runt om dem. En så enslig plats. Inte en själ gick att se så långt ögat kunde nå.
"Den är bekväm," svarade han med ett litet leende lekandes i mungipan. "Jag fruktade den förr."
Mörkret skulle vara över dem snart - det varslade den sjunkande solen om. Skenet som kastades över ytan var rött, reflekterades i Kolzaks kallt blå ögon. "Den kommer med en stillhet, tycker du inte?"
Kolzak kunde inte förneka att han började känna sig trött. "Det är något visst med fullmånen."
En viloplats. Kolzak fuktade nosen hastigt med tungan, törstig, och sneglade mot vännen. "Jag har hört om grottor i Zaote. Vad tror du?"

"Jo", höll han med, och de stod sedan i tystnad och studerade solens nedgång. Kolzak föreslog att de skulle söka upp en grotta, och Tenn nickade kort. De satte fart med målmedvetenhet i stegen. I väst drog solen sina sista flämtande andetag, och svaldes sedan helt av horisonten. Dunklet var ett faktum, men det dröjde inte länge innan de kunde börja skymta stjärnor. Tenn såg ner på sina tassar och såg stjärnhimlen ta form.
     "Det känns som att gå där uppe", kommenterade han. Ett litet leende skymtade över läpparna, och han ökade farten till trav. Han var snart ikapp Kolzak med den farten, och ökade än mer till lättsamma språngsteg. "Som att springa bland stjärnorna!" De var ännu unga, och Tenn tillät en barnslig glädje fylla honom när han satte fart, fram och tillbaka. Han försökte att hålla stegen lätta för att störa reflektionen så lite som möjligt, men kunde samtidigt inte slita blicken från himlen, som om han väntade sig att få se sin reflektion även där.
     "Undrar om-" Tenn avbröt sig när marken plötsligt inte längre fanns under tassarna. Han föll ner i det mörka hålet, och gjorde så med ett förvånat rop.

Kolzak skrattade lätt. Det kändes faktiskt som att vara i himlen, helt omringad av stjärnor.
Tenn satte fart och Kolzak var inte sen med att följa. Han längde på stegen, ökade farten och såg hur deras fotsteg skapade ringar på den annars oklanderliga vattenytan, helt spegelklar.
Plötsligt avbröt Tenn mitt i en mening och Kolzak såg hur han försvann med ett högt rop. Han skyndade fram till hålet, såg ner i avgrunden och kallade efter sin vän. Oro började hopa sig i hans buk.
"Tenn? Tenn!"
Kolzak försökte se ner, och lättades över att känna igen Tenns mönstrade päls inte alltför djupt ner. "Är du skadad?" Oron var tydlig i hans röst.

Tenn slog i marken med ett dovt uff. Han kände sig desorienterad, men skadad var han inte, inte mer än att han skulle ha feta blåmärken längs hela sidan imorgon.
     "Öh, nä, mår bra", svarade han tillbaka. Kolzaks ansikte var en tydlig röd cirkeln, men det var ändå några meter upp. Han kunde definitivt inte hoppa upp. "Finns det något sätt att komma upp?" I samma ögonblick som han sa orden slog en ny sorts oro honom. Om det gick så hade han hittat ett bra ställe att tillbringa natten, men om inte hade han just fastnat i en grotta väldigt tom på liv och väldigt salt.

Tenn måde bra. Pjuh. Kolzak slappnade av litet, men ett problem återstod. "Ser du nån utgång där nere?"
Kolzak insåg att han säkert kunde bända jorden här på något sätt, men det var mestadels hårt packad salt. Det var inte direkt mylla han var van vid. Kanske om han grävde? Sluttade det tillräckligt kunde Tenn kanske hoppa upp, och de hade en perfekt sovplats. Kolzak började krafsa i saltet, som gav vika. Han var inte beredd på det, men det packade saltet var löst just här. Hans främre tassar gled ofrivilligt och med ett förvånat ljud föll Kolzak också ner - kolliderade i Tenn. 
Jaha. Så var det med det, då. Kolzak ömmade efter fallet men hoppades att hans klumpiga räddningsinsats inte skadat Tenn.
"Jaha.. oj," var allt han kunde säga. Pinsamt. "Öh... nu då? Ska vi försöka se om det finns en väg ut, eller? Annars kanske du kan klättra upp på min rygg, se om du kan nå kanten där uppe på så sätt..."

Alltså. Nu var de i knipa. Tenn försökte sprattla undan, men han var ingen smidig varg och Kolzak träffade honom mitt på. Med ett uff tumlade de omkull, men båda var snabbt på tassarna igen. Tenn såg upp mot hålet när Kolzak talade. Det var i alla fall skönt att han inte var den enda som klumpigt fallit i.
     "Öööööh", Tenn såg sig om, "Vi kommer aldrig komma upp den vägen. Kom, vi kollar om det finns en utväg ditåt." Han pekade in i mörkret, där grottan i alla fall verkade fortsätta. "Synd att det är så mörkt." Det han egentligen ville säga var, synd att vi inte ser något, men det kom ut som ett dumt konstaterande. Härligt.

Tenn kom iallafall med en konkret idé. Kolzak flinade dumt, och skrattade kort till.
"Vad gör vi om den inte leder nånvart?"
Att de ens hamnat i den här situationen var egentligen mest fånig, och lite skrattretande. Men han och Tenn började gå in i grottans fortsättning, mörkret kompakt kring dem.
"Vet du, när jag var liten var jag så mörkrädd. Hade säkert stoppat svansen mellan benen på ett ställe som det här om jag kunnat."
Demonstrativt viftade den lilla svansen, men Tenn kunde säkert inte se i mörkret. Kolzak skrattade till igen. Egentligen var situationen inte alls rolig, men det hela var så dumt. De hade båda bokstavligen fallit ner i samma hål. Just snyggt. 
"Nu är det inte så illa. Bättre vore det om det inte vore så förbannat kallt."
Det verkade ljusna längre fram, och Kolzak lättades över att grottan verkade leda någonstans trots allt.

Usch, vad gjorde de om inte grottan ledde någonstans? Tenn ville inte tänka tanken. Han log blekt åt Kolzaks försök att skämta, och nickade sedan, innan han mindes att det var mörkt där nere.
     "Inget annat än att fortsätta", beslutade han, och tillsammans gick hanarna in i mörkret.

[Avslutat]