Ah, men perfekt. En liten måntjej hade trängt sig förbi Tibast just när han tagit klivet fram för att dricka ur en brunn. Suck. Visst, de hade väl förlorat sitt hem, men Tibast började tröttna på alla nykomlingar. Barbarer, som den här. Var det så svårt att köa? Han om någon borde tränga sig, son till Aurora och Ivo, barnbarn till ledaren av Tenebris.
     Trots det tvingade Tibast sig att inte bli irriterad, men han hindrade inte en oimponerad rynka i pannan och en smått nedlåtande blick. Våra gäster, våra gäster, ekade det i huvudet. Hans mamma var visserligen inte här, men han lydde motvilligt ändå.
     "Ny här eller?" Han drog blicken längs henne, upp och ner, noterade bleka partier. Säkert månljusgrejer, eller vad de nu kallades. "Tror inte jag sett dig här förut." Ungefär där falnade hans intresse - visst, hon var väl lite söt, men inte särskilt rolig att titta på, bara brun - och han tog steget fram för att dricka.

Nunam ryckte till när hon hörde rösten och snodde runt. Små vattendroppar från brunnen hade fastnat på pälsen runt hennes nosparti och hon slickade snabbt bort dem, kände sig fånig som blivit skrämd efter en så vanlig fråga. Blicken landade på en ung hane. Han såg lite besynnerlig ut, med horn och allt, men Nunam log ändå försiktigt mot honom.
"Eh nä, jag har inte..."
Han tog sig fram för att dricka och Nunam makade på sig, kände sig lite i vägen. När hon insåg hur liten rösten var harklade hon sig för att höras bättre. "Ja alltså... jag är ny här. Jag heter Nunam."
Nunam visste att hon borde gå tillbaka till familjen, men det kändes roligt att någon i hennes egen ålder tagit sig tid till att prata med henne. Hon längtade efter något roligt, något för att glömma allt det hemska, om så bara för en stund. Dessutom verkade han veta en del om det här stället, Civitas.
"Eh, är du härifrån..?"
Lite nyfiket, och förfärat, noterade hon att han hade ett tredje öga i pannan, men mest intressant var nog alla vackra färger hans päls bar, och så hornen då. 
"Tenebris, är väldigt vänliga som låter oss alla stanna här."

Nunam? Hade hennes föräldrar ätit något när de döpt henne? Tibast höjde ett ögonbryn, men mindes sin uppfostran och besvarade hennes frågor.
     "Ja, det är vi", sa han och betonade vi, som för att visa att han också tillhörde dem. Det låg en kylig arrogans i rösten som Tibast inte ens noterade. "Jag är Tibast Stjärnsten. Grendel är min morfar." Han sträckte på sig lite, i all sin prakt, och knyckte till med huvudet för att skaka pannlockarna ur ögat. Hon såg så... timid ut. Blicken som mötte hans var nyfiken, men försiktig. Tibast kvävde en suck. Stackars liten. Det kunde inte vara lätt att träffa någon så smärtsamt vacker som han var. Inte konstigt att hon var så tafatt. En känsla av medlidande föll över honom, och han log åt henne, noga med att hålla det beklagande borta ur leendet.
     "Får jag visa dig runt?"

Vi. Nunam insåg storögt att han var från Tenebris. Grendel var hans morfar. Åh. Nunam kände sig plötsligt ännu mindre, och samtidigt ännu mer fängslad. Han hade säkert mycket att säga om Civitas, mycket att visa. Det krokade fast henne direkt.
     "Ja, gärna, tack snälla," hasplade hon snabbt ur sig när han erbjöd sig att visa henne runt. "Jag vill se allt- eh, så mycket som du hinner med. Jag vet ju inte hur länge vi kommer att bo här, det vore hemskt synd att gå vilse..."
     Usch, nej, nu babblade hon på som hon alltid gjorde när hon var nervös. Nunam svalde, men log och tog några steg efter honom. "Tibast Stjärnsten, det är ett stort namn. Låter nästan kungligt."

"Mm", hummade Tibast nådigt och ledde vägen. "Det är det typ. Jag tror inte du skulle förstå. Där, om du tittar uppåt kan du se högsätet."
     Tibast ledde Nunam runt i en högst... objektiv rundvandring, och de skiljdes åt lite senare.

[Avslutat!]