Solen var täckt av tjocka, mörka moln. Luften var kall, och den lilla valpen huttrade när han andades in den isiga luften. Det var relativt tidigt på morgonen, men trots det myllrade det med folk på Civitas gator. Stephano älskade ljudet av prat och skratt; han föredrog muller över tystnad i alla lägen.
    Valpen rörde sig med snabba och aningen klumpiga steg bort från lyan. Han visste att han inte skulle röra sig alltför långt bort, men så länge han förblev oupptäckt skulle det inte vara några problem. Ett litet busigt uttryck var spritt över hans ansikte och han ruskade lite på huvudet när ett par våta vattendroppar träffade hans becksvarta päls. Med kisande blick vände han huvudet upp mot himlen, samtidigt som han fortfarande rörde sig framåt.
    Inte förrän den hårda kollisionen inträffat såg Stephano med förvånad blick på en främmande varg. Han hade ramlat omkull vid krocken och ett litet leende spred sig på hans läppar samtidigt som han försiktigt viftade på svansen.
    “Oj!”, Stephano reste sig vingligt upp och sökte efter den andras blick. “Förlåt jag var, upptagen av… vattnet som läcker från himlen däruppe, alltså, eh… regnet.”

Nunam föredrog alltid solsken över allt, men hon visste att regnet var livsviktigt. Ändå kunde hon inte hjälpa att önska hon hade tak över huvudet. Luften var så kall, hon huttrade och det kändes som om varenda pälsstrå stod på ända.
Plötsligt kolliderade hon med något. Kollisionen var våldsam nog att Nunam med ett ynkligt litet pip stapplade omkull, och hon såg förvånat upp med en rädd blick. Det var först när hon insåg att det var en pojke i hennes ålder som skräcken ersattes av en förvåning. En helt svart varg mötte hennes blick. Han bad om ursäkt och Nunam log ursäktande tillbaka. Hon hade varit oaktsam som inte sett sig för ordentligt.

"Vattnet som läcker från himlen däruppe, alltså eh... regnet."


Nunam blinkade storögt åt den formuleringen, och hon kunde inte låta bli att fnissa till. Det lät så roligt, sättet han sa det på. "Regnet," ekade hon. "Förlåt, det är inte meningen att skratta, det bara..."
Nunam försökte precis resa sig upp men marken var hal av regnet. Hennes ena tass gled och hon tappade balansen för ett ögonblick och stötte in i honom igen. "Åh! Förlåt, förlåt." Hennes röst var aningen gäll, kanske för att hon skämdes att inte kunna hålla sig stadig på tassarna. Kanske shocken för allt. "Förlåt! Jag ska flytta mig, det var inte meningen."

Den svarta ungvargen lade huvudet lätt på sned när valpflickan fnissade åt honom. Han tog inte illa upp, utan istället gladde det honom att han faktiskt kunde få någon att skratta - trots att dem endast var främlingar för varandra.
    När hon gjorde ett försök till att resa sig upp, men återigen halkade in i honom skrattade han också. Han skakade på huvudet vid hennes ursäkter.
    "Äsch! Det var ju jag som sprang in i dig i början ju!" Leendet på hans läppar sträckte sig från öra till öra. Inte brydde han sig om att hon halkade omkring på Civitas gator; istället tyckte han bara att det var roligt.
    Med en koncentrerad rörelse gjorde han själv ett försök till att resa sig upp. Nu var han tvungen att visa flickan att han faktiskt kunde, för inte ville han skämma ut sig två gånger. Ett belåtet segerljud lämnade honom när han lyckades resa sig upp utan att falla till marken. Utan att tänka efter ruskade och skakade han på huvudet och kroppen så att vattnet från hans svarta päls skulle rinna av. Dock insåg han lite försent att flickan stått lite för nära honom, och nu blivit genomblöt.
    "Oj." Han bet ihop tänderna och log lite oskyldigt mot henne; visste inte riktigt vad han skulle göra. Här försökte Stephano visa sin bästa sida inför den söta främlingen; men misslyckats.

De lyckades till slut att balansera utan att halka ytterligare, och Nunam tog något steg bakåt av säkerhetsskäl - hon ville inte råka skämma ut sig igen. Men så skakade den andre plötsligt regnet ur pälsen och det skvätte över hela Nunam. Hon pep till och tog ett hopp tillbaka. Sedan brast hon ut i ett skratt, och detta verkade få den jämnårige att slappna av, han också. De båda skrattade gott åt det hela, innan de äntligen fick tillfälle att veta varandras namn.

[ Hejhopp jättegammalt rollavslut här. Nunne och Stephano hänger en stund och blir typ kompisar! avslutat <33 ]