[Bara för att alla Midnights roll måste ha ordet skugga i sig.]

"Bror, vill du vara med att leka?" Det glada skratted klingade i hans öron, gav honom lycka. Valpen kunde inte hejda ett brett, muntert leende, och han besvarade sina syskons röster. Allt började som kull, men snart så var det på varandra och lekbrottades. Det var länge sedan han hade kännt en sådan här glädje, och han skulle njuta av stunden så länge den varade.
Inte kort efter låg alla utmattade i gräset, flämtandes men skrattande.
Sedan så kom skuggan. Reste en mur flera meter hög, omringade dem. Valpens pupiller blev till springor i de röda irisarna, svansen hängde mellan benen och öronen hade dragit bakåt. "Nej." Mumlade han. Syskonen la inte märke till hotet alls, och om de hade gjort det så brydde de sig inte om det.
Hans bror reste sig upp med en suck och gav honom en trött blick. "Sova nu?" Frågade han matt.
Skuggan gav ifrån sig stora smällar - dundrande? - som om den hade kul att se dem så.. försvarslösa. Valpen började darra, insåg brodern inte att det var farligt?!
Två sekunder.
Syskonets kropp var kluven itu på tre ställen, som om ett enormt rovdjur hade skurit honom med sina klor. Systern vickade lite på öronen åt det, annars var det ingen reaktion ifrån henne.
"N-nej" Han stammade. "D-det kan inte v-vara sant." Han ställde framtassarna på syskonet, skakade så kraftigt som han kunde. Vad som helst bara för att varna henne.
Hon lyfte på huvudet, var tyst en stund. Men då hon började prata var det inte hon som talade, utan någon med en läskigt silkeslen röst. "Kära broder. Varför så upprörd?" Hon vände sakta på huvudet, hånflinade med båda tandrader visade och en galen glimt i ögonen. Rösten hårdnade, en ton som han inte kunde säga emot. "Du brydde dig ju trots allt inte om att vi gick skilda vägar? Du tittade ju inte ens bakåt?" Sedan kom den lena igen. "Jag trodde inte att du skulle sjunka lika lågt som mor."
Tårar hade tvingat sig fram i valpens ögon. Han ville fråga vad som hade hänt med dem, men det blev mer eller mindre en mimning. Han kunde inte få fram ljud.
"Ja, broder, jag trodde vi var vänner?" Valpen stelnade till, bakom honom tornade den döde upp sig med samma uttryck som sin syster. Blodet rann nerför honom, och det var inget som han varken skadades eller stördes av.
"Sluta" Viskade Midnight, kurrade ihop sig och försökte se så liten ut som möjligt. Det var inte sant! De hade gjort upp TILLSAMMANS att gå skilda vägar! ..Eller..? Var han verkligen så usel..? Han pressade sig mot marken. "Snälla, sluta"
Skuggan kom närmre, dunkade högljudare. Sedan ljud av rinnande vatten. Syskonens hånande meningar, dundrandet och rinnande vatten.

Huvudet lyftes rakt upp med ögonen uppspärrade, ett plask hördes då huvudet lämnade vattnet. För en lång stund bara stirrade han ut i tomma intet - höll andan - för att sedan hosta, i reflex backa bakåt och kraftigt ruska på huvudet. I huvudet spelades mardrömmen upp om och om igen, för att sedan ersättas av gårdagens minnen. Till en början såg han sig förvirrat runt omkring, men det tog inte lång tid innan han förstod vart han var.
Han kände hur kinderna färgades röda när han förstod att huvudet hade glidit ner i bäcken under sömnen.
Rodnaden försvann dock fort och han skakade bort de sista vattendropparna.

[...Det får duga ._.]

Aceline öppnade ögonen och kissade med dom, ett leende satte sig på hennes mun medans hon stäckte på sig. Hon började gå på en lerig stig där några löv hade lossnat från träden, hon kom fram till en bäck hon följde bäckens rinnande vatten, hon såg en skepnad av nåt levande, hon backade och hukade sig ner för att skepnaden inte skulle se henne. Hon hade inte sett en varg på länge och då menade hon verkligen längesen.

OFF:Det var inte så mycke men jag är inte så erfaren C:

Rialea gick i skogen som fick henne att vilja fnysa och kräkas, den var så sprudlande och livfylld, det äcklde henne så brutalt och hon hörde hur rösten i hennes bakhuvud viskade till henne.
"Du kan inte hata något som är så vackert" Hon kvävde den med en morrning.
Svaga varelser skulle inte tala, de skulle endast vara föda åt starkare varelser, det kanske var hennes kropp ursprungligen, men nu tillhörde den Ria...
Hon hörde ett ljud och smög efter ett ljud av porlande vatten, där hon fick se en svart unge med eldfärgade märkningar.
Wow, bara hennes tur, ännu en svart varg, troligtvis en annan skuggvarg, sådana hade hon ju aldrig träffat förr Hon rullade med ögonen, hatade hon något så var det andra skuggvargar, de var arroganta och ville inget förutom sitt eget bästa, hon var ju likadan, men hon visste att hon var bättre än dem.
"Hejsan, vad gör någon som du här i skogen?" Hon steg fram med skuggorna virvlandes runt hennes tassar som små, svarta virvelvindar..

[Märkte just hur många gånger jag skrev "huvud/huvudet" den sista delen i förra inlägget.. Ordvariation right there]

Doften av varg fick Midnight att vakna till på riktigt, och lugnet som han för en kort stund hade haft var ersatt av vaksamhet.
Han reste sig försiktigt, tyst, och började gå emot hållet lukten kom ifrån. Tassarna placerades noga på marken, undvek att landa på kvistar eller dylikt.
Reaktionen ifrån främlingen kunde vara allt mellan vänlig, skrämd och aggresiv. Men eftersom att jag rör mig framåt så kusligt tyst så är det väl förmodligen rädslan eller det sistnämnda. Han fnös, hade inga planer på att gå i strid just nu.
Den svarta vargen övergav noggranheten, satte sig ner med ett matt leende. "Du behöver inte gömma dig, jag är inte farlig."
Hejsan,  vad gör någon som du här i skogen?
Han hoppade till, oberedd på att de var fler än honom och den andra här. Var det vinden som hade spelat honom ett spratt, vägrat visa honom en andra vargdoft?
Leendet försvann för en sekund men kom tillbaka så fort han vände sig om.
"Hej"
Honan framför honom var en skuggvarg, helt klart.
"Jag vandrar här, är det meningen att jag inte ska vara i skogen?" Svaret var frågande med en underton av skämtsamhet.
Blicken fastnade på de små virvelvindarna, skuggorna, för att sedan riktas emot platsen han trodde den gömda var på. Han ville inte leta reda på henne, utan hon fick komma fram själv.
Tanken på att det han precis hade gjort kunde uppfattas som oartigt fick honom att se på skuggvargen igen.
"Vad är era namn?" Frågan bara slank ur honom, och han försökte dölja den plötsliga nyfikenheten.

Hon hörde steg som riktades mot henne och sedan några nyfikna ord. Hon gick sakta fram med tysta steg och satte sig ner på marken.
-Hej mitt namn är Aceline.
-Vad är ditt namn? sa hon nyfiket.
Hon lade huvudet på sned och log med två stora ögon.
Hon såg en trollslända med två vackra vingar och otroliga färger och började leka med den lilla insekten.
-Nå, fick hon fram efter några sekunder. Hon dödade den lilla insekten på en minut.

Rialea lät skuggorna virvla runt tassarna och sedan fäste hon blicken i vargen.
Hon svarade inte på några av hans följdfrågor, allt hon kunde tänka på var hur han skulle se ut ifall hans inälvor slitits ut, hon rös nöjt.
"Så, vad är det som plågar dig?" Ibland tyckte honom sin kraft att förnimma smärta, trots att hon frågade honom så såg hon det som hänt honom kristallklart.
Hon såg mot den nya vargen som dödade ett kryp, och hon kunde tänka sig själv som vargen och den andra som krypet, men annars brydde hon inte sig om den särskilt mycket...

Aceline, och..? Skuggvargen. I brist på Idéer fick det bli hennes smeknamn, om hon vägrade berätta sitt riktiga.
"Midnight" Svarade han kort, och det var i huvudsak riktat emot Aceline även om blicken var fastlåst på den andra honan. Han visade inget annat än kallt lugn. Det var ett tag nu. Ett tag sedan han hade mött någon som utstrålade.. hur skulle man säga? ovänlighet. Men kanske var denna snäll på insidan, bara oartig egenom att inte besvara hans frågor? Allt han tänkte kanske bara var fördomar.
Plågar. Visste hon att han plågades av någonting? "En dröm." Han sänkte blicken någon centimeter, förlorade glimten i ögonen. "Bara en dröm."
Med en harkling kom den tillbaka, och han bytte genast ämne.
"Ditt namn?" Denna gången var det inte nyfiket, bara stelt. Runt hans egna tassar hade det motvilligt börjat slå upp skuggvirvlar lika den svarta honans, skillnaden var dock att hans hade började slå gnistor som om de skulle sätta eld närsomhelst.
"Aceline var det?" Virvlarna dog ut, och han vände sig emot henne.

-Ja, och ditt var Midnight eller?
Hon kollade på vargen som tydligen hade en dålig dröm.
-Vad handlade denna dåliga dröm om då Midnight?
-Du kan prata med mig sa hon och satte sig upp riktigt och kollade på vargen med ett svagt leende.

Rialea log brett när han svarade att det bara var en dröm
"Bara en dröm, eh? varför tänker du så mycket på den då?"
Hon hörde frågan om hennes namn och hennes blick fokuserade på virvlarna som slog gnistor och log, detta skulle bli intressant.
"Jag heter Rialea" fnissade hon, men hon såg hur han fokuserade på den andre och hat fyllde hennes blick, hon skulle döda den om den fortsatte att ta hennes måls intresse, hon täcktes av skuggor och de slingrade runt henne hotfullt, hon kröp tyst fram till Midnight.
"Jag vet allt om dina syskon i drömmen" väste hon precis vid hans öra och lät tungan glida ut och träffade hans hals innan hon skuttade tillbaka... Man kunde tro att hon hade kraften att röra sig tyst men det var bara åratals av träning som gett henne den förmågan, hon sneglade på Aceline och ett elakt leende spred sig på hennes läppar
"Säg mig lilla, vill du dö?" hennes ögon fylldes med en sjuk längtan, hon skulle inget hellre än att känna dennes blod skvätta mot hennes päls, hon ryste en snabbis men lät blicken sedan falla på Midnight igen

Han nickade, bekräftade det Aceline undrade.
"Mina syskon" Vad var det för mening att dölja?
Hans min blev dock skeptisk då hon påstod att Midnight kunde prata om det med henne - de hade ju precis träffats! Innerst inne visste han att han säkert skulle ha sagt allt vid det här laget, men skuggvargen höll honom på vakt. Och så länge hon inte tänkte vara vänligare ville han inte säga något högt.

"Därför att. Och varför undrar du?" Han förväntade sig inget svar.
Då Rialea - som hon hade presenterat sig som - täckte sig själv med skuggor kände han hur han kallnade ännu mer, ansiktet blev uttryckslöst. ..Skulle det bli strid? Han ville, men ville inte. Han hade lärt sig att det var fel, inte alls rätt att strida.
Men varför ville han då? Var det tiken framför honom som hade orsakat det?
Då hon kom närmare, till hans öra, och viskade kunde han inte motstå.. och han högg i luften efter henne. Tyvärr så hade hon tydligen planerat att skutta undan, och han missade.
Skuggorna runt om verkade upphetsade - äntligen hände det något igen! - och de samlades frivilligt runt om honom utan att han behövde besvära sig att kalla på dem. Gnistor slog åter upp på tassarna, och de fattade eld. Han var inte säker på att han kunde lyckas använda krafterna särskilt länge, och då han var färdig skulle han behöva sova en rejäl mängd. Men det var ingenting han skulle tänka på just nu.
Strida emot de som tigger strid, inte göra ont mot de som inte vill ont Han lovade sig själv det i huvudet, och den blodtörstiga gnistan i ögonen som han hade haft så många gånger för längesedan tändes.

Hon kollade på Rialea och kollade lugnt på henne.
-Jag vet att du har längtan att döda mig jag känner det på mig.
-Vill du, vill du Rialea? sa hon och ställde sig upp.
Hon slog mot marken och en liten ring av jord omringade henne.
Hon tänkte på allt dödande och backade.
-Jag vill inte dö, nej jag vill inte, sa hon och gick mot bäcken och drack.
-Dina syskon?
Jag vet inte hur det är att ha syskon men jag vet hur det är att inte må bra, sa hon och kollade på Midnight.

Rialea såg hur Midnight omringade sig med skuggor och sedan hur hans tassar fattade eld, detta kunde bara bli roligt ur hennes synpunkt, antingen lyckades hon döda Midnight och gick därefter på den andre, eller så skulle Midnight döda henne, det var underbart! Hon såg hur den andre drog sig bort och drack, men hennes fulla fokus var på Midnight, som verkade bli allvarlig och en fnissning rymde från hennes strupe.
"Kom då, kom till mig, med all din vrede och all blodtörst!" Hon fnittrade och började darra litet av upphetsning.
"Kom och låt mig få känna dina tänder punktera mitt kött!"
Direkt efter hon sagt detta rusade hon fram mot Midnight och högg efter hans hals.

Han sneglade på Aceline. Att dricka i den här situationen.
"Ja, okej" Kunde hon inte koncentrera sig lite mer på situationen? Visst var hon vänlig, men..
Blicken riktades emot Rialea igen.
Nej. Inte vrede - förlorade man lugnet så var man körd. Han hade själv spårat ut lite emot en svart fakarg en gång, och utan att han tänkte efter så hade han bitit tag i hennes ena vinge och hon hade lämnat marken.
Han ryggade för en sekund undan, men var snabbt i position igen. Vem ville bli skadad egentligen? Mörkret hade tydligen gjort henne galen.

Den plötsliga attacken fick honom att hoppa åt sidan, och skuggvargens käftar missade med någon centimeter.
Förvånad över att han inte var död - det där hade varit allt för nära - staplade han bakåt, men var snabbt på benen igen och utom räckhåll för hugg.
Sedan var det hans drag.
Istället för att rusa fram direkt började han cirkla runt henne. Han hade ingen riktig plan, men man kunde alltid försöka få henne att tro det.

Rialea log och följde Midnight med blicken, han hade hennes fulla fokus
"Så, patetiska mask, ska du inte attackera mig?"
Hon tyckte han verkade stark, och han skulle kunna åsamka henne lite underbar skada.
Hon rusade fram och tacklade honom, det var inte menat att skada honom, bara dra ut lite på tiden.

Avslutat då Aceline inte har svarat än, och rollet ligger långt bak i Mids tidslinje. Skulle kännas konstigt att skriva med honom och det kan ändå inte hända något jätteallvarligt (det såg ut att bli ett slagsmål) då det skulle sabba hans historia.