Den stora och glädjefyllda festen i norr var över, och de resande från Cirkeln var åter i Norspirets trygga famn med resten av familjen som väntat dem. Vasilisa hade lyckats hålla sig i framkanten för det mesta av resan, alltför upptagen med att bearbeta sitt misstag. Hur mycket hon än försökte att inte tänka på det, var det det enda hon tänkte på. Dock var hon bättre på att dölja det än hon gav sig själv ära för. Om någon tilltalade henne mötte hon med samma varma och kära leendet, fortfarande med en försäkran om att allt skulle bli okej - kanske fastän hon inte längre trodde på det själv. Förr eller senare skulle saker komma fram.
    Men nu hade hon viktigare saker att göra och tänka på. Dagen hade kommit när flera av flocken skulle få ta del av deras traditioner, och verkligen bli en av dem. Hon och Ezekiel hade förberett det tillsammans, och hade nu samlat alla i den cirkelformade salen i Norspirets hjärta. Vasilisa och Ezekiel stod framför familjen tillsammans med de som redan bar den svarta, varma manteln. Framför dem stod hennes egna barn; Lev, Radagast och Mara. Bredvid dem stod hennes brorsbarn; Aleksandr och Katya. Saknaden efter den tredje var fortfarande där, som en tom plats som väntades på att få fyllas igen. Bredvid dem stod de två senaste som anslutit sig till dem; Trian och Achak. Mellan dem på det avlånga bordet låg de mörka mantlarna, redo att få delas ut till sina rätta ägare.
    Vasilisa mindes när hon själv stått där framför sin bror och Ezekiel för att bli en del av Cirkeln. Hon kunde inte förstå att de blivit en så stor familj, och hon önskade med hela sitt hjärta att Kolzak, Tenn och Sezja hade fått se hur långt de kommit. Tanken på Tenn fick henne att för ett par sekunder bita ihop käkarna av skuld, men en blick från Ezekiel fick henne att komma tillbaka till nuet.
    När Vasilisa bröt den spända och förväntansfulla tystnaden som lagt sig över dem var hennes röst inte svag, utan tvärt om.
   “Mina bröder och systrar. Min söner och min dotter. Min familj,” Vasilisa lät blicken glida mellan dem och lät blicken landa på sina egna barn. Stoltheten glimmade till i hennes bärnstensfärgade blick. “Idag har vi äran att officiellt välkomna nya flocksyskon att bli en del av den gemenskap vi delar med varandra.” Vasilisa tystnade och med det lämnade hon över till Ezekiel.
   “Mantlarna framför er symboliserar vår gemenskap. Det är en gemenskap som vi trots mörkret och alla skuggor i livet har funnit. Stig fram, en i taget, och ta emot era välförtjänta mantlar.”