Det var solnedgång och Norspiret badade i rött ljus. Bakom honom glödde fästningen som om någon hade tänt en eld djupt inne i berget den var byggd av, men Ezekiel satt med ryggen mot den och såg den inte. Framför honom blev skuggorna längre, de klättrade ut från under den utskjutande klippa han satt på och sträckte sig efter allt de kunde hitta, gled trevande närmare honom och grep efter stenblockens spetsar som avtecknade sig som spjut mot den röda himlen. Denna karga plats och denna tid på dygnet verkade på något vis ha mycket gemensamt med hans sinnesstämning.
    Lev hade meddelat att han tänkte lämna flocken. Visserligen kanske inte permanent, men man visste aldrig. Så mycket kunde hända som gjorde att man aldrig kom tillbaka (Ezekiel tänkte på Kolzak, mötet vid arenans grindar). Det var kanske överdrivet av honom att reagera så på Levs beslut, för trots allt var ju Lev verkligen ingen liten valp längre, men det tog ändå emot att låta honom lämna i det skick han var i för tillfället. Även om det började blekna nu mindes Ezekiel fortfarande hur det kändes att vandra ensam med sin skuld. 
    För även om det Lev hade gjort var förfärligt, var det ingen som klandrade honom ens hälften så mycket för det som han klandrade sig själv.
    Fakargen vinklade öronen bakåt när lätta steg närmade sig. Ögonblicket därpå kände han Lunes älskade, välbekanta lukt och en värme spred sig genast i bröstet. Han kunde behöva ett gott råd just nu, och hon gav de allra bästa.
    "Jag mötte Brann utanför fästningen för en stund sedan", sa han och vred på huvudet för att le mjukt mot Lune. "Hon var på sitt morgonhumör, sa att hon hade blivit väckt av att 'massa ungdomar' gick förbi hennes rum och sjöng högt på någon sång du hade lärt dem. Ville framföra önskemålet att du lär dem sjunga lite tystare i fortsättningen, tack så mycket." De var alla vana vid Branns morgonhumör och även om det ibland skar sig lite mot tonåringarnas allt senare vanor var det ändå en av många saker som Ezekiel älskade med henne, med dem, med Cirkeln. Och att Brann ändå kunde vara så kompromisslöst sig själv, när de senaste dagarna hade skakat om världen för dem alla, var på något sätt en lättnad.

Hon hälsade på sin flockbror och ledare med att mjukt gnugga kinden emot hans och skrattade åt hans ord.
"Jag tror inte ens gudarna skulle kunna få de där ungdomarna att vara tystare faktiskt."
Det verkade vara cirkelns förbannelse att bara få hyperaktiva valpar. Men det gladde henne, ändå, att valparna kunde finna sådana små nöjen och vara glada ibland trotts allt som hänt. Det skulle aldrig falla henne in att försöka ta det ifrån dem, och hon visste att bara Brann fick vara vaken några timmar till så skulle inte hon vilja det heller.
En suck lämnade henne då hon tänkte på allt, tillståndet i flocken och hela situationen.
"Har Lev pratat med dig med?"
Frågade hon, nedlåtet.

"Ja." Ezekiel suckade. Även i Lunes stärkande sällskap lade sig en tyngd över axlarna när han tänkte på Lev. Han vände sig mot henne, mötte hennes blick och läste exakt samma sak i den som han själv kände.
    "Jag vet inte vad jag ska göra, Lune. Jag vet verkligen inte." Uppgivenheten fick rösten att låta lite grötig. Han harklade sig för att bli av med den, men utan resultat. "Att lämna honom ensam, så som han mår nu … det känns så fel."
    Ezekiel skakade på huvudet och såg ut över det tysta, steniga landskapet, följde fladdermössen med blicken när de for in och ut ur dunklet som små lösryckta, skrikande bitar av mörker.
    "Men jag har heller ingen rätt att hindra honom, så …" Han lät meningen dö ut och ryckte villrådigt på axlarna.

Lunes öron slokade på varsin sida om hennes nacke. Hon var tydligt uppgiven. Allt kändes så.. omöjligt.
"Jag.."
Hon tystade sig själv. Att låta Lev gå nu kändes som ett svek, det kändes som en utvisning, ett erkännande av allt det mörka han tänkte om sig själv. Unghanen var så fylld med sorg och skam och hat men samtidigt var hans beslutsamhet och resonerande så vuxet. Han hade förklarat, han hade närmast bönat om att få gå. Och faktum var att det kunde anses otryggt att ha honom här, speciellt i den negativa spiral han tycktes fast i.
"Jag vill inte svika honom, vill inte att han ska känna sig.. oönskad."
Hon suckade.
"Men samtidigt, han är stor nu, han kan tänka själv och han vill detta."
En uppriven, frustrerad blick slängdes på brodern. Ledaren.
"Vi kan inte hindra honom, och vi har ingen rätt att göra det heller. Det är hans beslut. Det enda vi kan göra är att göra det tydligt för honom att han... Han är älskad, han är saknad här, alltid välkommen tillbaka."
Ett blekt leende kunde skymtas på hennes läppar.
"Ibland är det bäst vi kan göra för våra små att låta dem.. växa upp."
Det här var bland den svåraste läxa hon någonsin skulle behöva lära sig.