Djup andetag, djupa andetag. Andas!
Poppel stod likt en stenfigur utanför Lunes rum och samlade sig, försökte stoppa sig själv från att få en panikattack och springa iväg. Hon var färdig med att springa ifrån sig själv, idag skulle det ta slut. Hoppades hon iallafall på. Det gnisslade om dom vassa tänderna när dom bet ihop hård och Poppel fick påminna sig om att andas igen, rädslan var så påtaglig att gick någon förbi så hade dom kunnat ta på den. Ett ljud infrån rummet fick den unga vargen att komma tillbaka till verkligheten och andas till häftigt innan den ljusa pälsen som hade stått rest långsamt la sig. Öronen låg tätt emot nacken och Poppel tog sig äntligen till ord "Får jag komma in?" rösten var låg och osäker men när Lunes mjuka stämma svarade tillbaka klev hon in med låg blick. Den stora mörka honan befann sig lite längre in i rummet och Poppel inspekterade henne varsamt med dom tvåfärgade ögonen.
Andas, djupa andetag.
Gång på gång fick hon påminna sig själv om att dra efter andan och intala sig själv att lugna ner sig. Hon gick in några steg och satte sig en liten bit bort från Lune, blicken vilade nere mot golvet. "Ka" allt låste sig, orden var så svåra att få fram. Hur så enkla ord kunde bli så svåra. Poppel försökte igen men inga ord kom åter igen inte fram. Hårt bet hon ihop och drog efter ett djupt darrande andetag. "Kan du hjälpa mig?" orden var så snabba och ansträngande att hon själv blev förvånad över att dom ens kom fram. En tung vikt lättade plötsligt och hon såg upp mot Lune med glasade trötta ögon "Jag... jag behöver hjälp."

Den lilla honan framför henne var uppenbart upprörd och verkade ha svårt att hitta orden. Lune vyssade henne lugnt och satte sig ner för att indikera att det fick ta den tid det tog. Tillslut fick hon ur sig vad hon ville ha sagt, en fråga om hjälp. Lune spetsade öronen, trotts att det ömmade i det som Lev trasat sönder, och log mjukt.
"Det är klart, kom och sätt dig här och ta det lugn. Andas med mig en stund och sen kan vi prata om vad du behöver hjälp med."
Hon dirigerade systerdottern till en av de många fällarna som klädde golvet och började andras djupa, långsamma andetag. Uppmuntrade Poppel att följa efter henne. Tillslut verkade den andra iallafall slappna av litegran.
"Så, vad behöver du hjälp med?"
Undrade hon och nynnade svagt på vad hon visste var Poppels favorit-godnattvisa.

Klumpen i halsen började åter igen växa när hon försökte samla sig för att tala. Aldrig annars hade hon problem att prata, dom mörka läpparna kunde kräkas ur sig ord tills motparten hade somnat eller gått därifrån. Men att ett rop på hjälp kunde vara så svårt och göra så ont gick emot allt hon hade lärt sig. Lune bad henne att komma och sätta sig på några av dom mjuka fällarna och visade Poppel hur man andas. Det gick svårt i början men efter några vassa andetag började klumpen i halsen att långsamt släppa efter. Trotts Lunes hjälp att dra efter luft och lugnande melodi hade Poppel det svårt att få fram orden och den hårda känslan växte åter fram.
Andas in, andas ut. Upprepa.
Efter några gånger öppnade hon munnen för att tala men stängde den lika fort. Ge dig nu, det är inget svårare än att be om en extra torkad köttbit på Lördagar. Gång på gång försökte Poppel intala sig att det inte var så hemskt som det kändes. Med ett djupt andetag la hon sig ner på fällen och tittade hjälplöst på Lune. "Minns du när mor fick tillbaka synen?" rösten var låg som en viskning. "Minns du vad som hände?" att Moriko hade visat sig visste alla om men var ingen som visste den verkliga sanningen. Ingen förutom Poppel och Lev som inte längre var här. Hon visste inte om han hade berättat för någon, kanske visste Lune redan men låtsades som ingenting. Nej, hon litade på Lev. Han skulle aldrig berätta för någon inte ens hennes mor.

Det verkade verkligen vara svårt för den yngre att få det hon ville ha sagt ur sig. Men då hon tillslut lyckades ta till orda var det inte riktigt vad hon förväntat sig. Men Lune nickade ändå igenkännande åt orden.
"Ja, du skrämde din syster halvt till döds med den där bönen"
Svarade hon och log.
"Du har ett stort hjärta."
Fortsatte hon. Att ge Ayira synen åter hade nog ingen kunnat hoppas på. Men Poppel hade bett en oskyldig valps bön och fått det belönat. Men vad kunde vara så svårt att prata om kring det? Flocken hade firat stort efteråt, hyllat den lilla togo-dottern.
"Hände det något mer då?"

Hon drog lite på smilbanden när Lune berättade om systern. Ja det hela hade ju börjat som ett litet bråk men i slutändan slutade som världens bästa prank nu när hon tänker efter. Ingen hade förväntat sig något sånt. Än mindre Poppel själv. "Vet du hur hon fick tillbaka synen?" med en allvarlig blick såg hon upp på Lune. "Du måste lova att inte berätta för någon!" den tunga vassa klumpen hade försvunnit och ordet bara bubblade ur henne, det var lika bra att fortsätta innan det tog stop igen. "Du måste lova, du kan inte berätta för någon. Inte ens Ayira!" aldrig förr hade hon bett någon undanhålla något från hennes mor. Om det nu inte handlade om pranks eller överraskningar, men detta var något helt annat. "Mitt förtroende ligger med dig Lune, bryter du det kommer Moriko straffa dig."

Hon hav den unga honan en förvånad blick. En bekymmersrynka ryndligt formad i pannan. Orden tycktes plötsligt rinna ur Poppel, och hon bad om något Lune inte visste om hon kunde hålla.
"Lugn, lugn, jag säger inget."
Lovade hon, kände på sig att något annat svar skulle få den lille att sluta sig likt en mussla igen. Även om det inte kändes bra att det kanske var en lögn.
"Jag svär."
Hon höll hennes olikfärgade blick. Andas.
Skulle Moriko själv gå Poppels ärenden, hon hade i och för sig gjort det en gång redan men att tro att det skulle bli praxis var kanske lite överdrivet. Och vad var det som var så viktigt att hålla hemligt?
"Jag vet bara att du bad, och du fick svar. Inte hur, är det vad du vill berätta?"

Hjärtat slog hårt och Poppel hade inte insett hur uppjagad hon hade hunnit bli. Det hela i sig var väl inte en jätte hemlighet men det var jobbigt, det var jobbigt för henne. Ögonen vilade några ögonblick på Lune innan hon satte sig ner igen. "Det..." en tung suck fyllde mellanrummet. "Gudarna gör aldrig något gratis, det har mor alltid berättat. Och hon hade rätt." sa hon tungt och la sig ner i den mjuka fällen. "Det är väl egentligen ingen stor deal men det saknas mig. Moriko gjorde en deal och jag sa ja. Just där och då kändes det rätt, det gör det än idag. Men..." tystnaden låg mellan dom i några sekunder medans Poppel funderade ut hur hon skulle fortsätta. "Jag känner mig så tom... Hon ville ha dom, mina krafter."

Lune gav Poppel ett mjukt, medlidsamt leende. Det var tydligt att detta var svårt för henne att erkänna, och att hon behövde rådgivning. Men orden förvånade henne ändå. Hur hade detta kunnat gå obemärkt förbi?
"Åh älskade vän"
Yttrade hon och öppnade tydligt sin famn ifall den andra ville ha en kram.
"Tack för att du berättar för mig."
Det kändes som det viktigaste att förmedla. Det var en ära att systerbarnet litade på henne.
"Och bara för att något känns eller är rätt, betyder det inte att det är lätt."
Fortsatte hon med eftertryck.
"Även om det gav dig och din mor något stort är det okej att sörja det som förlorades."
Det kanske var en felberäkning men det kändes som att hälften av Poppels skam satt just i att hon saknade något hon gett upp av goda skäl. Men där fanns också en annan djup sorg som Lune kunde relatera till.
"Jag vet lite hur du känner."
Fortsatte hon.
"Jag har också förlorat en kraft, det hände innan du föddes. Ser du mina vita mönster? Det är måntecken, som Achak och Fay och Gary har, men mina glöder inte längre för jag tappade mitt band till månkraften."
Hon log sorgset.
"Det är en tom känsla och jag sörjer det, även om det ledde till att jag hittade den här familjen."
De talade inte klarspråk om måntemplet längre, det hade i mycket varit ett misstag. De hade lärt sig från det, och Lune såg det fortfarande som en renande upplevelse, men det var inte okomplicerat.

Utan att tvekade lutade sig Poppel in i Lunes stora varma famn och kunde känna den vänliga mjuka doften från den gråa släta pälsen. Medans hon lyssnade på den äldre varginnans röst blev dom korta vassa andetagen långsamt djupa och kontrollerade och Poppel kände plötsligt en obehagligt stark känsla av skam, hur hon inte först hade vågat gå till sin mor om detta men istället gått till Lune. Men någonstans i det hela så visste Poppel att hennes mor redan visste vad som hänt men väntar på att Poppel ska få öppna sig upp sig i sin egna takt. Ingen i flocken hade nog upplevt Ayira som en individ som tvingat ut ord från en, allra minst Poppel och hennes syskon.
Att lyssna till Lunes mjuka stämma var som att lyssna till en av deras bortglömda nattsagor, men istället för påhitt så var dom på riktigt och åter igen fylldes den lilla kroppen av skam. Kanske hade det varit dumt att nämna detta till Lune, speciellt om hon själv gått igenom det. Tanken att råka öppna gamla sår hos den äldre tiken gjorde ont i den lilla ljusa kroppen. "Gör det fortfarande ont?" frågade hon med en låg och försiktig röst, dom tvåfärgade ögonen tittade glansigt upp stort emot Lune. Hon ville bara veta om det skulle gå över, den där oförklarliga tomheten.

[seg som smör!]