Den bleka fullmånen stod högt över skogen och reflekterades i de tjocka dimmorna. Den var nästan tätare här än i Kaiwood. Det var lite lustigt hur lika numooris element kunde vara, kanske var världen inte så stor trotts allt. Och sannerligen, efter den evighet av kyla och is som han levt i kändes dessa områden som små. Han hade lagt nästan halva landet bakom sig på bara ett månvarv.
"Är det vist att bestiga dessa mörka marker utan sin naturliga kompass?"
Frågade han med ett litet leende på de bleka läpparna. Det var med ett lugnt som han fortsatte in mellan de väldiga träden och omslöts av dimmorna. Luften var kall och rå men han frös inte, det var något som den tjocka pälsen såg till. Han var skapt för att klara berg och is, något som han också gjort i många år.
Mossan sjönk ner under hans väldiga tassar, men klorna var nötta av vandringen och inga revor skapades bakom honom. Han frustade lågt där han gick och knyckte på nacken med ett knakande ljud. Leendet låg kvar på läpparna och hörtänderna var synliga i den halvslutna munnen. Snart nådde doften av varg honom, och den av flock. Han var ännu långt ifrån reviret men han kände att det fanns där. Ett hummande utstöttes lågt ifrån hans buk och han frustade igen.
"Intressant."
Fick han ur sig och fortsatte framåt, med kristallerna mjukt klingande under hans färd.

[Envida]

Den svarta ledarinnan travade lugnt och stillsamt genom den dimmiga skogen. Natten hade kommit, och månen hade givits plats på det mörka himlavalvet. Skogen andades ett lugn som till och med Aisu, eller snarare Envidia numera, till och med kunde uppskatta. Hon hade vandrat ifrån reviret för att kunna tänka klart. Rösten i hennes huvud hade skrikit på henne hela dagen, och tillslut hade Envidia bara fått nog av det hela. Att hon aldrig bara kunde hålla käften!
Envidia övervägde nästan att lämna Aisu. Hon hade redan en till värdvarg och skulle inte irra omkring planlöst om hon faktiskt lämnade den här svarta kroppen. Det hade varit roligt när Aisu var yngre, men ju äldre värden blev, desto starkare blev hon och desto mer kämparglöd fanns inom henne. Envidia började nästan tröttna på det.
Aisu fortsatte att skrika och gorma på insidan. Alltid samma sak. Alltid “släpp ut mig”, “du kan inte göra så här” och “alla kommer fatta”.
“Men alla har inte fattat, eller hur, min kära Aisu?” sade hon högt för sig själv. Sedan skrattade hon.
Hon avbröts i sina tankar, och sin lilla konversation med sig själv, av en vargdoft som slog emot henne. Hon tog ett djupt andetag, andades in den bekanta doften av varghane, och ett flin delade hennes ansikte i två. Åh, så trevligt! Hon snabbade på traven lite, parerade mellan träd, buskar och stenar, i riktning mot doftens utgångspunkt.

Doften av reviret blev allt starkare och fick snabbt sällskap av doften av varg. Leendet på hans bleka läppar växte, Så, han hade blivit upptäckt. Inte direkt överraskande.
"Ett möte under månens bleka sken.."
Mumlade han för sig själv.
"Ett möte av kroppar.. kött och ben"
Haha, hade han börjat rimma nu också? Räckte det inte med att han talade med sig själv? Han bet sig lite i läppen och fortsatte framåt, mycket nöjd med sig själv. Han slöt de turkosa ögonen och lät doften vägleda honom fram mellan de väldiga träden, hon - för nu hade han kunnat utröna att det var en hona han skulle komma att möte - kom allt närmre. Leendet växte lite på hans läppar och de skarpa vita tandraderna blottades. Doften var stark nu, förtrollande, lockande. Han undrade för sig själv om han skulle komma att bli firande med främlingen direkt, med tanke på hans intrång. För en gångs skull höll han tankarna för sig själv och inga ord lämnade det leende munnen.
Snart uppenbarades en gestalt genom dimman, det var dags..

Hon fortsatte sin framfart, satte varsamt den ena tassen framför den andra samtidigt som hon behöll sin trav. Hon hade lärt känna skogen vid det här laget, och rörde sig med lätthet genom terrängen. Det var som om hennes hjärna registrerade marken under hennes tassar in hon själv märkt det, vilket gav henne chanserna att undvika lömska områden, gav henne chansen att hinna undvika hål och hoppa över rötter.
När hon fick syn på den hane hon känt doften av så smalnade hennes ögon av. Öronen klippte till på huvudet samtidigt som hon sakta av och började gå istället. Hennes blick var fäst på främlingen, han som vågat sig in i hennes skog. Eller ja, hennes och hennes... Han befann sig ju faktiskt inte på reviret, om man nu ville vara petig.
"Åhå, främling, vad får er att söka er hit?" frågade hon med numera bakåtstrukna öron. Hon var inte hånande eller elak i sin ton, men det låg en misstänksamhet över hennes blick. Man kunde trots allt aldrig riktigt veta med alla dessa utomstående främlingar som då och då vandrade in här. Även om flocken i grund och botten inte var hennes så tog hon hand om den efter bästa förmåga. Det var hon som styrde och ställde, och den tanken kunde inte göra henne annat än nöjd!

En mörk hona steg fram genom dimmorna, hennes ögon var röda som vallmo - en blomma han inte sett på en evighet - och hon utstrålade storhet och makt. Antagligen en högrankad varg, kanske till och med en ledare. Han log brett och de många tänderna blottades. "Perfekt" Mumlade han och så tog hon till orda. Hon lät lika lugn och självsäker som han kände sig, han gillade det här.
"Jag är blott på genomresa, jag ämnar röra mig genom hela numoori - och då är din skog inget undantag."
Han chansade, med utan att det märktes på utsidan att det var en chansning. Kanske hade han fel om hela ledargrejen, kanske hon också bara var en varg ute på vandring. Men han tvivlade på det. Hans magkänsla brukade ha rätt.
"Jag är på jakt, förstår ni.."
Flinet växte sig större mellan de bleka läpparna och han såg djupt in i den andres ögon, lite utmanande. Skulle hon falla för betet?
"Och det är inte era bytesdjur jag är ute efter.."

Hans mumlande var ingenting hon tog någon notis om, men när han talade med högre röst ryckte hennes öron till en aning, men förblev ändå bakåtstrukna för tillfället. Ett frustande fniss undslapp henne när han talade om skogen som hennes. En hane som visste hur man var artig, såvida det hela inte bara hade varit ett hån. Hon var inte helt säker på vilket det var. Innan hon hann kommentera det hela så fortsatte han tala, och allt efter som orden kom ut ur hans mun så drogs hennes läppar uppåt. När han talat klart hade ett brett flin lagt sig över hennes läppar.
"Vad en hane som ni då tänkas vara ute efter?" hennes röst var len, och öronen låg nu inte lika platt mot nacken som tidigare. "Den här skogen har inte speciellt mycket att erbjuda", lade hon sedan till samtidigt som öronen sakta men säkert spetsades mot den vite hannen. Ja, vad gjorde han egentligen här? Det verkade inte vara allt för ofta som det dök upp främlingar i den här skogen.

Honan verkade road av hans ord, och för honom kändes det som ett genuint intresse snarare än hånande skratt. Han log allt bredare i takt med att hon gjorde det. Han gillade hennes flin.
"Jo, förstår du.." sade han och harklade sig "jag är på jakt efter värdiga vargar."
Mungiporna drogs uppåt och blottade de blanka tänderna, men trotts att flinet var rått så var det en vänlig grimmage snarare än en hotfull.
"Jag ämnar skapa något stort."
Han reste på huvudet och frustade lätt, ett sjok av imma blandade sig med dimmorna. Den rosa tungan slank ut mellan läpparna och fuktade hans snövita nos. Han såg ut som en orm, med sina tydligt utmärkande näsvingar och de bakåtstrukna öronen som drunknade i den man-lika fällen. Och då han stod där tyst och stilla vreds hans huvud långsamt, så ytters långsamt, åt höger. Lutades långsamt som hos en kobra direkt innan den hugger till. Fenris ämnade dock inte hugga honan, men liknelsen var densamma.

Ögonbrynen lyftes i en intresserad gest. Öronen var fortfarande spetsade, och den nyfikna intresset tycktes lägga sig även över hennes blick.
"Värdiga vargar, säger ni?" upprepade hon och flinade lite. Tungan stack ut ur munnen och drogs över det breda flinet, och innan den försvann bakom tänderna igen svepte den som hastigast över nosen. Hon kunde inte hjälpa det faktum att den här hanen intresserade henne, någonting som var tämligen nytt för en individ som Envidia.
"Får jag fråga vad det är ni ämnar skapa?" frågade hon sedan, och rörde sig långsamt närmre honom. Hon höll sig dock fortfarande på avstånd då hon inte litade honom, men som sagt, hon kunde inte hjälpa att hon fann honom intressant. Vad hoppades han egentligen kunna skapa? Var han bara ytterligare en varg som önskade ha undersåtar, en hane som ville skapa en flock? Eller fanns det trots allt någonting mer hos honom, något djupare?

Han log snett åt honan, hennes intresse verkade växa. Han gillade att samtala med honor betydligt mer än att tala till hanar. Visste var hanar något han behövde, men deras hårda yttre och det ofta extrema macho-beteendet var iväg för dem. De kunde inte uttrycka känslor annat än ilska, kunde inte erkänna att de gillade något. Inom sig himlade han med ögonen åt deras dumhet. Han lät det dock inte synas på utsidan, han ville inte att honan skulle tro att det var henne han tänkte nedvärderande tankar om. För det gjorde han verkligen inte. Visste kunde inte det här mötet mäta sig med det han haft i Kaiwood, han var allt för kontrollerad här - ännu. Leendet växte till sig lite.
"Jag avser skapa en klan"
Svarade han lugnt.
"Utan rang men med respekt och förståelse, en grupp av starka individer som kan gå samman för gemensamma mål, och ställa den här världen på sin ände"
Det blixtrade i de turkosa ögonen då han yttrade orden. Han avsåg inte skapa ännu en flock bland flockar, nej det han var ute efter var så mycket mer.
"Men jag förväntar mig inte att ni och er flock har något intresse av att följa med, och det är något jag kommer respektera."
Blicken sökte intensivt hennes.
"Men alla är välkomna att kandidera."

Han var lugn, verkade säker i sig själv, vilket fick henne att se på honom med ett växande intresse. Hon försökte att dölja det - ty hon var inte den som blev till sig av möte med andra - men hon misstänkte att hon inte helt kunde dölja sin nyfikenhet.
"Även om jag är säker på att jag och min flock säkert skulle passa in i eran syn så tror jag ni förstår varför det inte heller går", svarade hon lugnt. "Men jag ska inte förneka att ni gör mig intresserad, herr Fenris", fortsatte hon med mjuk röst. Hon ville å ena sidan följa med honom, hjälpa honom i hans mål... Men å andra sidan hade hon flocken, och hon visste att om Aisu tog över igen så skulle hon ändå lämna Fenris. Och så var det ju såklart det här med makten som Envidia satt med för tillfället, den var för bra för att slänga undan.
"Men om ni någon gång ändrar ert livsmål, eller söker efter värdiga allierare, så är ni varmt välkommen tillbaka", lade hon sedan till. Envidia hade gärna arbetat sida vid sida med honom, oavsett om de tillhörde samma samling vargar eller inte.

Fenris flinade mot honan och nickade kort då hon talade. Givetvis skulle ingen varg överge den makt som ett ledarskap innebar. Ingen annan än han och hans följeslagare kanske. Det var vargar just som denne som skulle få det svårt i framtiden då Fenris blev stor. Då deras klan blev en kraft att räkna med. Men samtidigt, honan verkade resonlig.
"Jag förstår"
Sade han lugnt. Alltid detta lugn. Han var självsäker och kontrollerad, gav ett intryck av att han redan hade funderat ut allt. Som om saker var självklara för honom. Och lite så kände han också, kanske inte jämt men ofta. Han var trygg i den han var, och redo att ta sig ann världen.
"Jag önskar att ni kunde tänka om, givetvis, och gör ni det är jag säkert lätt att söka reda på. Jag tror mig kunna bli en välkänd varg inom en snar framtid, så det är nog bara att fråga dig fram till mig"
Han gav honan ett varmt leende.
"Jag inser att ni sitter på stor makt men om ni vill bli något större än blott en flockledare - säg, en världsrevolutionär - så är ni varmt välkommen. Fröken.."
Han blev tyst för ett ögonblick och ett tyst hummande lämnade honom.
"Säg mig, hur löd ert namn?"

Hon nickade.
"Skulle jag ändra mina mål här i livet, så kommer jag söka upp er", sade hon stillsamt. "Era planer låter alldeles för intressanta för att ignorera helt", hon flinade kort.Jo, nog var hon sugen på att följa med honom, men innan det någonsin skulle kunna hända behövde hon göra sig av med Aisu en gång för alla.

"Ni kan kalla mig Envidia", svarade hon och höjde en aning på huvudet. Det var första gången på oerhört länge som hon uttalade sitt namn högt. Men det var den hon var; hon var Envidia, och ingen annan. Aisu var blott ett minne för henne, en kraftlös åskådare. Och att Fenris skulle veta hennes rätta namn blev en självklarhet.

[Förlåt att jag inte svarat på länge D:
Du får gärna avsluta om du vill ^^' ]

Ett brett grin lade sig på hans läppar.
"Jag ser fram emot det."
Sade han lugnt, som att det var en självklarhet att hon förr eller senare skulle söka upp honom. Vilket det också var, alla vargar skulle komma att vandra vid hans sida en dag.
Hans kristallblå blick såg djupt in i honans röda då hon uttalade sitt namn. Det var vackert.
"Det var trevligt att samtala med dig, Envidia."
Sade han och släppte henne inte med blicken.
"Men nu är det dags för oss att skiljas åt.. för stunden"
Det sista lade han till med en blixt igenom ögonen. Han slickade sig om munnen och log. Så började han röra sig bortåt genom den dimmiga skogen.
"På återseende"