Sjungande toner hade lockat Gast från syskonen, som var upptagna med någon slags brottning han inte var särskilt intresserad av att delta i, till lyan där han redan visste vem han skulle finna. Det fanns ingen annan som var så förtjust i att sjunga som Lune, och Gast älskade när hon gjorde det. Hon sjöng så vackert. 
    Han önskade att han också ägde en lika vacker sångröst, men eftersom han var medveten om att hans inte kunde mäta sig med Lunes, var det sällan han vågade ta i framför publik. Som under Lunes sångstunder innan läggdags. Nej, då var det bättre så här, lite ifred. 
    Försiktigt stack han in huvudet i lyan. Där var hon, precis som väntat. 
    "Lune?" Han slog sig ner bredvid henne och tittade storögt upp på henne. "Vad sjunger du för nåt?" 

Hennes långa öron spetsades och hon lät sången sluta då på tonen hon just tagit. Det var Gast som kallat henne och nu såg på henne med stora ögon. Hon log varmt emot honom, hade hört honom sjunga ibland i gångarna när han trodde ingen lyssnade och visste att han ibland försökte mima med i hennes sånger om kvällarna - men aldrig sjunga själv.
"Jag hittar på låtarna själv, ibland tror jag att det är månen ger dem till mig."
Svarade hon och nickade åt honom att komma in och sätta sig med henne.
"När jag var liten, innan jag hittade dina morbröder och Cirkeln, så var jag ofta ensam och då sjöng jag för att känna mig mindre ensam."
Erkände hon, hon ville att han skulle förstå vilka hjältar alla i hans flock var. Hur var och en av dem räddat varandra.

Ögonen blev stora då hon sa att det var månen som gav henne sångerna. Det verkade omöjligt, men Radagast visste inte tillräckligt om månen för att vara säker på det. Kunde hon prata med månen? 
    "Hur då?" ville han veta; rösten var förvirrad men ganska imponerad. Så fortsatte hon och det lät sorgligt, väldigt sorgligt. 
    "Åh." Han slog ner blicken och bet sig i läppen, men så lyfte han blicken och såg på henne igen. "Men nu behöver du inte vara ensam längre! Du har ju oss!" Bakom honom viftade svansen och ett glatt leende vilade på läpparna. Nej, nu behövde ingen känna sig ensam mer. Och om hon gjorde det tänkte han krama henne jättehårt tills hon inte kände sig ensam längre.
    Leendet dog plötsligt och ersattes av ett fundersamt uttryck. "Kan … kan du lära mig någon av dina sånger? Någon gång?" Hennes eller månens, det spelade ingen roll. Huvudsaken var att de var väldigt fina.

Det var fint att se dem genuina reaktioner man bara fick från valpar. Och det var hedrande att Gast verkade så imponerad av hennes inledande ord.
"Och jag är så tacksam för det, ni är den vackraste gåvan."
Sade hon och buffade mjukt på valpens kind med sin nos. Sedan följde hon hans minspel och hennes svans började vifta bakom henne.
"Så gärna."
Svarade hon honom och sträckte lite på sig.
"Vi måste börja med att öva, härma mig"



[Lune gör enkla röstövningar, höja och sänka tonläget osv. Klassisk första musikletion ever]

Hjärtat slog plötsligt lite hårdare. Hon kunde lära honom! Eller åtminstone försöka. Han vågade inte tro att han skulle kunna bli lika duktig som hon, men Lune måste vara en toppenbra lärare. Något annat fanns inte på kartan. 
    Lydigt gjorde han som Lune sa, försökte härma henne så gott han kunde. En eller två gånger skar sig rösten eller bara vägrade ta den rätta tonen, och det var både irriterande och pinsamt. 
    "Oj! Förlåt", utbrast Gast generat när det återigen blev fel. Men efter en liten stund gick det bättre, och snart hade han fått kläm på övergångarna. Svansen viftade exalterat. 
    "Lyssna!" Han gjorde om övergången, stolt så att bröstet kunde spricka, och log brett mot henne. "Jag kan! Vad gör vi nu?" Han var så ivrig att gå vidare till nästa steg att han knappt kunde sitta stilla.

Ett stort leende sprack upp på hennes läppar då hon såg valpens iver.
"Såklart du kan, jag tvivlade inte en sekund."
Det stämde, Radagast var duktig och framförallt hade han passion och inlevelse.
"Nu Gast, så har du värmt upp rösten lite så den är redo för större utmaningar."
Sade hon och det glittrade i hennes ögon. Det här hade hon själv lärt sig den hårda vägen, som valp hade hon ibland försökt sjunga direkt på morgonen och inte bara hade det låtit sämre än vanligt - efter att tag hade det också gjort ont i halsen. Men att rabbla ramsor och öva tonartsförändringar hjälpte varje gång.
"Hur mycket Nimorian har du hunnit lära dig?"
Hon antog att han kunde en del eftersom majoriteten av hennes godnattsagor var på det Nimorian. Och hon hade faktiskt en perfekt saga som hon tonsatt, men hon trodde inte den skulle funka lika bra översatt. Samtidigt var den den sortens berättelse som hon visste att Gast älskade, och han hade mer än en gång somnat gott medan hon nynnat den för valparna.

Hennes ord värmde verkligen och Gast strålade med hela ansiktet. Lune förklarade att det var dags för nya, större utmaningar. Han sträckte lite extra ryggen och kunde inte riktigt sitta still; framtassarna plockade förväntansfullt med pläden på golvet. 
    Hur mycket Nimorian har du hunnit lära dig? 
    Hm. För att vara ärlig var han inte speciellt duktig på Nimorian — men det skulle han aldrig erkänna för någon, inte ens för Lune. 
    "En del", sa Gast därför. "Ganska mycket faktiskt. Mamma brukar säga att jag är bra på det." Det var sant, men huruvida hon sa det för att han var det eller för att hon var hans mamma var en annan femma. Lune brukade sjunga för dem på Nimorian, så han förstod det bättre än han kunde tala det. Men det gjorde ingenting. För att kunna sjunga Lunes sånger skulle han bli bäst på Nimorian av dem allihop.

Lune log åt valpens entusiasm.
"Okej, det är okej om du inte förstår allt direkt jag kan berätta vad saker betyder och hur det ska uttalas om det behövs."
Hon ville inte att Gast skulle känna sig begränsad.
"Jag tänkte att vi kunde sjunga en duett. När vi båda kan låten bra kan vi sjunga olika delar var.. Men vi börjar långsamt och tar en vers i taget. Jag sjunger en bit så du får höra hur det går och sen upprepar vi den tillsammans, okej?"


[Sången säger vi:

Ska vi avsluta här?]