Det hade varit överväldigande att se alla. Särskilt Katya och Alek, som båda växt upp. Så mycket han missat. Så mycket de alla varit med om.
     Det bästa Kolzak kunde göra just nu var att börja om, iallafall försöka. Han gav sina barn utrymme, och tid. De som var glada att se honom omfamnade han gärna, länge och varmt. Han försökte förklara, men ofta var det svårt att hitta orden.
     Just så var det med Lune. Det var svårt att beskriva lättnaden som uppstod när han såg sin goda vän igen. Hon som varit en stark, trygg och vis punkt i Cirkeln under en så lång tid. Hon som varit med och fostrat alla de små. Kolzak höll henne nära, borrade sin nos i hennes päls och slöt ögonen. Försökte finna sig i en tid innan allting blev svårt. Tiden innan han begick alla synder. Alla fel.
     "Förlåt," var allt han fick fram, efter en lång tystnad. Lune hade sagt något under stunden, han hade inte hört. Men tillslut frigjorde han sig från omfamingen för att se hennes grå ansikte plötsligt blixtra i vitt. Vitt, ärrat, blå ögon. I nästa ögonblick var det som att inget hänt. Kanske hade hon märkt att han blivit disträ, att blicken förvirrat flackade över hennes anlete.
     "Chto? Vad sa du?" fick han fram. "Förlåt, jag bara... överväldigad."

[till Lune<33]