Katyas knubbiga valpkropp var spänd, och svansen var en styv linje ut från kroppen. Hon stirrade sin storebror djupt i ögonen med ett utmanande flin. Lev mötte hennes blick med rynkad panna, en varning, men Katya tog det som vanligt bara som uppmuntran.
      "Och om jag inte gör som du säger då?" De hade gått för att dricka, och hon hade börjat skvätta vatten på honom. Trots att Lev hade bett henne att sluta hade Katya bara fortsatt med ett växande leende. "Du bestämmer inte över mig, fjanttand. Luften är fri." Hon doppade tassen i vattnet och snärtade till. Dropparna träffade Lev i ansiktet, och Katya kunde inte dölja ett förväntansfullt leende.

Redan efter första gången Lev bett henne att inte göra så hade han tappat humöret. Men det var aldrig så enkelt med Katya. Rynkan i hans panna djupnade när han spände ögonen i henne ytterligare. Hans varning eggade henne snarare än något annat.
     “Jag försöker inte bestämma över dig,” mullrade han missnöjt, “jag vill bara att du ska lyssna.” Lev såg sammanbiten ut och det var tydligt att han höll tillbaka ilskan. Katya höll hans blick med ett leende när hon sänkte ner tassen igen.
     “Du skulle bara v-” Inga mer ord hann lämna innan Katya skvätte ner honom igen. Kaskaden av vatten träffade honom i ansiktet och han grimaserade surt.
     “Idiot!” exploderade han. “Du har ju maskar i huvudet! Är det så svårt att fatta?” Lev tog ett hotfullt steg närmare med huvudet och svansen högt burna, tänderna blottade.
     “Skvätter du igen blir det det sista du gör,” morrade han.

Levs hot föll platt, och Katya skrattade nästan. Trots det drog hon på sig en skrämd min, och backade ett steg.
     "Åh nej, stånga mig inte med dina mäktiga horn", började hon och kunde inte hålla masken längre. Visserligen hade ingen av valparna stora horn än, men det var tydligt att Lev väntade på att hans skulle börja växa. "Oj, jag glömde." Med ett bubblande skratt pilade hon åt sidan, fullt beredd på att Lev skulle kasta sig över henne.

Levs min surnade ännu mer till följd av Katyas ord. Ilskan som blossade upp i den unga valpen fick en liten antydan till ragg att resa sig över hans ännu väldigt runda form. Det ljusa morrandet som kom ur honom var inte alls skräckinjagande. Utan mer varning än så kastade han sig mot Katya, men trots avsaknaden till antydan av horn så sa hans instinkter åt honom att sänka huvudet som för att stångas. Katya var snabbare än så och undvek hans försök till attack. Frustrationen som byggdes upp fick honom att gläfsa och morra om vartannat när han kastade sig efter henne medans hon flyttade sig undan. Han slutade efter flera misslyckade försök när luften gick ur honom och han stannade upp flåsandes.
     “Varför måste du vara så taskig jämt, Katya?” sade han med en anklagande ton. “Vad har jag gjort?” Trots att Lev kämpade emot sin egen upprördhet kunde man höra en underliggande ton som skvallrade om att han blivit uppriktigt ledsen. Han kastade en sur blick på henne under den lilla röda luggen som hängde över och skymde blicken när huvudet hängde.

Taskig? Katya putade med underläppen och fick en rynka. Inte sårad, men lite stött ändå.
     "Jag är inte taskig", protesterade hon. "Du är bara tråkig! Jag skvätte bara lite vatten." Plötsligt med dåligt samvete - fast inte egentligen - log hon mot honom, vickade på svansen, som om för att egga honom att ta ett till språng. Försök igen, jag kanske låter dig ta mig den här gången. Bråket hade övergått till en lek, åtminstone för Katya, som såg konflikten som löst.
     "Kom igen, kom då!" Hon gjorde ett utfall med vassa valptänder blottade i ett flin.

Lev frustade, mer upprörd och irriterad än vad han ville erkänna sig vara. Men hans valpiga ansikte gjorde ett dåligt jobb att dölja det. Katyas fortsatta eggande fick inget svar. Lev stod orubbligt kvar. Den surmulna minen tycktes ha stelnat i hans ansikte.
     “Du är inte rolig, Katya,” sade han lågt. Han mötte aldrig Katyas anfall med ett eget. “Jag tänker inte leka med dig när du är så taskig.” Den missnöjda rynkan i hans ansikte blev djupare. Lev blängde surt på henne några sekunder till, innan han vände om.
     “Bråka med någon annan.” Lev kände plötsligt hur det brände i ögonen. Rädd att börja gråta inför Katya tog han plötsligt till flykt. Åtminstone sa inte Mara dumma saker, även om hon drog lite hårt i håret ibland.

Katya rynkade ansiktet i en upprörd min. Usch, vad tråkig han var. Nu skulle han säkert skvallra på henne också. Hon såg stint efter honom när han vände ryggen till och gick därifrån.
     "Det är du som är taskig!" ropade hon, halvhögt så han skulle höra det, mest för att markera. Lev gav inget svar på det. Katya såg sig om. Hon hade blivit blöt av allt vattenskvättande. Det var nog bäst att hitta en vuxen innan Lev gjorde det, så hon kunde konstruera sin egen historia. Dumma Lev.

[Avslutat]