Han hade vandrat och vandrat, kände sig så trött och hungrig. Hornen var tyngre än normalt kändes det som, tassarna ville knappt upp från marken när han gick, ögonen såg matt på omgivningen i det spindelaktiva utseendet.
Det sista han hade väntat sig var att känna doften av varg, men det var en annorlunda doft. Inte sådär som han var van vid att vargar kunde dofta, detta kändes mer.. ja, hur skulle han förklara?
Ghoul stannade upp, vädrade igen och dom långa klorna grävde sig ner i marken under honom. Öronen spetsades, hörseln skärptes och han hörde definitivt ljud från varg, men av ljuden att dömma lät den ung.
"Vem där?" sade han halvhögt, men så vänligt han kunde. Han må se farlig ut med de extra benen, långa klorna, hornen och tre par ögon. Men han var inte speciellt farlig egentligen. Ghoul var fredlig och ville inget hellre än att skapa långvariga vänskapliga band med andra vargar.

Mackie var i sällskap av Moya, egentligen till sitt stora förtret men hon lät sig hållas. Hon föredrog ändå Moya mot resten av Astrids ungar, och Nunams ungar. De var jobbiga små snorvalpar allihop.
     "Jag svär, en dag när jag är stor nog ska jag långt härifrån," muttrade Mackie förstrött, egentligen mest för sig själv men tillät Moya ta del av hennes tankar. "Då kanske man äntligen slipper-" Hon tystnade och spetsade öronen. "Sh." Hysjade hon sen. "Det kommer nån."
     På avstånd genom det höga gräset kom en väldigt stor en, som dessutom såg väldigt märklig ut. Enorma horn, för många ben, långa klor. Ett monster. Mackie drog i mungipan i en min som kunde vara avsmak eller fascination. Eller båda.
     "Vem där själv?" ropade hon sedan ut och klev fram, gjorde sig sedd med raggen rest. "Vad tror du att du gör här?"

Ghoul hörde svaret och han hade rätt, det var en väldigt ung varg som kom fram. Han vred på huvudet så tre ögon på ena sidan såg på vargen framför honom, lät som en tik på rösten och hon verkade inte speciellt glad över att se honom av tonläget att döma.
Han var större än henne och skulle säkerligen kunna övermanna henne men att ge sig på en valp? Det var bara fegt.
"Jag letar efter någonstans att vila och kanske se om det fanns något att äta, vad gör du själv? Du är väl inte ensam hoppas jag?" Han rörde på huvudet igen, såg ut över omgivningen och kände doften av en till, men låtsades inte om det. Skulle hon vara ärlig eller ljuga för honom? Han sänkte dock huvudet ner mot marken, för att inte se lika stor och hotfull ut.
"Det finns många bitska vargar här ute, vet du" sade han med ett leende.

"Vad rör det dig om jag är ensam?"
Mackie fnös. Hon var knappast här ensam, men ändå, hon klarade sig lika bra om inte bättre när hon var själv. "Vilka bitska vargar då? Du? Du kan försöka ha ihjäl mig, tror du kommer ångra dig rätt snabbt."
     Främlingen förekom henne inte som farlig, men man visste aldrig. Mackie lyfte huvudet trotsigt i kontrast till främlingen som sänkte sitt huvud. Han var väldigt stor, skulle säkert lätt kunna krossa henne om han fick den idén.
     "Ska du ha nån mat och sovplats är det bäst för dig att du låter mig va. Råkar veta var du kan få båda. Så, är du bitsk eller inte?"

Vargen som var mindre än honom betedde sig mer eller mindre som en valp och han himlade med ögonen, allihop, innan han såg på den andre igen. Att han kände doften av den andre verkade inte den yngre tänka på och han tänkte inte riktigt påpeka det heller.
Då hon sedan talade om det med bitska vargar så kunde han inte hejda ett skratt, ett hjärtligt, mullrande skratt.
"Man kan vara bitsk på många sätt, jag menade inte bokstavligt talat" detta var lite roande. Han hade inga planer på att göra illa valpen, eller hur gammal hon nu var, eller den andre som gömde sig. Vad skulle han vinna på det? Var väl bara fegisar som gav sig på valpar?
"Man kan vara bitsk med ord också, inte bara tänderna" förklarade han sedan men antog att hon skulle ha något att säga om det också, men han fortsatte tala, höjde åter på huvudet för att se lite på omgivningen, fastän han inte såg överdrivet mycket.
"Jag är varken bitsk med tänder eller ord, så du är säker"

"Det har jag redan märkt," svarade hon snabbt med blicken fast på den store. Han såg verkligen ut som en sorts monster, med alla sina ben, horn och sina ögon. Mackie visste inte vilka ögon hon skulle titta på. Äh, bäst att låta Astrid och de andra få bilda sin egna uppfattning. Kanske skulle de bli tvungna att jaga iväg honom, och det kunde ju bli roligt. "Men så kom då, det ligger åt det här hållet. Eller ska du bara stå där och glo?" Snabbt snodde Mackie runt och började gå i riktning mot barnhemmet. Hon gav Moya en blick som instruerade att följa med. "Kom igen."