Mackie hade blivit upprörd när hon fick höra att Astrid och Lev skulle ha valpar, och kom aldrig riktigt över känslorna att vara sämre än dem. Det höll i synnerhet i sig när valparna föddes, och särskilt nu när de var större. Mackie avskydde dem. De bara bekräftade mer och mer det hon redan visste - att hon inte var Astrids dotter på riktigt, och att hon inte var lika mycket värd.
För att hantera de turbulenta känslorna var Mackie sällan snäll mot dem. Som nu, när hon erbjudit att leka med Sigrid, så var det alltid med en baktanke.
     "Vi leker kurragömma. Du letar efter mig."
Det borde ju vara en lätt match med tanke på att Mackie var större. Men så snart Sigrid blundade och började räkna sprang Mackie och gömde sig i det höga gräset en bra bit bort och försökte trycka undan känslorna av bristfällighet. Solen var skymd bakom moln och i det svaga ljuset doldes hon väl av gräset. Hon låg helt platt mot marken och tänkte hålla sig gömd länge, länge, tills Sigrid trodde hon försvunnit från jordens yta. Vad skulle hon tänka då?

[Till Sigrid]

Hon gillade kurragömma, vem gillade det inte liksom? Kanske det inte var den absoluta dunder superbästa leken hon visste om, men hon var sällan sen med att haka på om någon föreslog att de skulle leka den. Så självklart hade hon tackat ja med sin vanliga entusiasm när Mackie för en gångs skull velat leka med henne. Hon förstod inte riktigt varför systern nästan aldrig ville det, leka som var så kul. Och man fick ju chans att prata och umgås och kanske kramas lite efteråt. Det var ju så härligt, var det inte?
När Mackie nämnde att Sigrid skulle leta så nickade hon ivrigt innan hon vände sig om och blundade.
Ett...två...tre...fyra...fem...sex...suu...vänta, vad hette det, sju?...nio...var var jag nu?...nej åtta...nio.... ''Tio! Nu kommer jag!''. När hon äntligen räknat färdigt så öppnade hon ögonen och hoppade runt så pass att hon nästan ramlade omkull på stället. Var hade Mackie gömt sig? Hade hon gömt sig nära, eller sprungit iväg jättelångt?
Med ett beslutsamt uttryck över sig så började den lilla honvalpen att först söka igenom och runt om hyddorna, utan att lyckas hitta den äldre systern.
När det inte gav något resultat så bestämde hon sig för att först gå tillbaka till sin räkneplats och sen ut på den öppna slätten. Det hade kommit så många stora blommor och mycket gräs nu att hon nästan försvann helt i växtligheten just här. Tidvis fick hon riktigt sträcka på sig för att kunna se över blommorna. De var väldigt vackra, och doftade sååå gott att hon inte kunde låta bli att stanna till och lukta lite extra. Nej, nu behövde hon skärpa sig. Hon hade ett uppdrag att utföra. Hon behövde hitta Mackie!

Mackie såg gräset vika sig där Sigrid travade fram. Hon såg henne till och med röra sig mot hyddorna och leta, innan hon till slut kom tillbaka igen. Mackie höll sig blick stilla, rörde inte en muskel, men till och med hon visste att hennes tålamod hade en gräns. Skulle hon verkligen bara ligga kvar här tills Sigrid trodde hon var borta? Det skulle ta för lång tid. Istället kläckte Mackie en plan som var både roligare och erbjöd utdelning i närtid. Hon smög sig närmare, kroppen nära marken och öronen platta mot nacken. Sigrid stannade till och med upp för ett ögonblick för att dofta på blommorna, något Mackie himlade med ögonen åt.
     Tre. Två. Ett. Nu. 
Med en dov morrning tog Mackie ett plötsligt språng ur gräset och kastade sig över Sigrid. Hon var lite större och tacklade henne till marken, varje tass på var sida om lillasystern, med läpparna dragna i ett fult flin.
     "Bu."

Från ingenstans, så pass hastigt att valpen knappt hann reagera, så smällde Mackie ihop med henne och fällde henne till marken.
''IIIIHHH!''. Ett gällt skrik var det enda som hann lämna henne innan hon tungt slog i sidan. Smällen tillräckligt kraftig för att slå andan ur hennes lilla kropp helt och hållet, och med en något chockad blick såg hon upp på sin mörka storasyster.
För en stund behövde hon kämpa för att återfå andningen, kämpa för att ens förstå vad som precis hade hänt. Men blott ett ögonblick senare så förändrades någonting när en oförklarlig känsla av stillhet slog rot inom henne mitt i chocken och rädslan. En känsla som snabbt stegrade och spred sig ut från bröstkorgen, till benen, svansen, öronen, ja överallt. Hela kroppen kändes med ens lugn, tillfreds, stilla. Känslan stannade dock inte där, utan den fortsatte, spred sig vidare ut från hennes kropp och vidrörde systern som stod gränsle över henne.
Hade hon inte blivit så tagen av hela situationen, och det faktum att den märkliga känslan var så stark och överväldigande, så hade hon nog blivit mer rädd och förvirrad. Nu tappade hon bara sina ord, vilket de som kände henne kunde intyga var någonting väldigt ovanligt.
''Mackie?''. Till sist lyckades hon trots allt hitta tillbaka till sin röst, som var förvånansvärt lugn men något förvirrad. ''Varför skräms du så? Det hör ju inte till reglerna!''

(Hennes inre ljus är nu aktivt inom, låt säga, en meter från hennes kropp)

Först hade Mackie känt triumf. Hon visste inte varför, det var bara roligt att se Sigrid så skrämd. Lättlurad var hon, precis som de andra av Astrids valpar. Mackie började skratta, hånfullt. Men skrattet klingade snart bort, och Mackie blev tyst utan att förstå varför. Plötsligt var det som att agget bara gav vika, och hon kände sig... lugn? Hon rynkade pannan, sökte med blicken efter svar i Sigrids anlete. Även Sigrid verkade helt plötsligt lugn, som om hon gått från vettskrämd till obrydd på ett ögonblick. Bara en lätt förvirring låg kvar, och det var ju klart. Mackie hade ju börjat leka något annat. Förvirringen kände även Mackie av.
     "Jag... vet inte." Svaret kom efter en lång stunds tystnad. Det var plötsligt svårt att se Sigrid i ögonen. Istället tittade Mackie bort, öronen osäkert platta mot nacken. Hennes röst var låg. För första gången kanske någonsin kände hon att det var på sin plats att säga "Förlåt."
     Hon klev bort och satte sig vid hennes sida, så Sigrid kunde ställa sig upp. Själv stirrade Mackie ut över den blommande slätten. Vad var det hon kände nu? Det var plötsligt tomt och svalt inombords, men inte på ett helt obehagligt sätt. Men det var nytt.
     "Känner mig konstig."

Det hånfulla skrattet som lämnat systern dog abrupt ut efter en stund, och en tydlig förvirring tog dess plats istället. Sigrid kunde inte säga att hon direkt gillat sättet som Mackie skrattat åt henne, men det kändes just nu inte som en sådan stor grej, som om det ändå var okej. Hon hade ju slutat, det var väl det som var det viktiga, eller hur?
''Det gör inget, jag förlåter dig'' svarade hon med ett leende på läpparna när Mackie sa förlåt. Hon kunde inte minnas att hon någonsin hört henne säga det förut. Någonting med hela situationen kändes väldigt konstig faktiskt. Mackie verkade inte vara som vanligt och hon kände sig konstig sa hon. Var hon sjuk? Eller kanske bara trött? Förhoppningsvis bara trött, för Sigrid hade hört att det inte alls var roligt att vara sjuk. Det verkade vara en väldigt dålig grej.
''Åh nej! Konstig hurdå?'' frågade hon med en något bekymrad men också lätt nyfiken ton samtidigt som hon kravlade sig upp från marken för att slå sig ned vid hennes sida. Noga med att inte sätta sig allt för nära utifall hon skulle bli sådär grinig som hon kunde bli.
''Kan jag göra något?''. Hon tippade huvudet lätt på sned och försökte studera den andres uttryck, men det var valpen inte särskilt duktig på ännu så hon kom inte fram till någonting konkret. Varför kändes allting så annorlunda just nu?

"Det gör inget, jag förlåter dig."
Mackie ville bli irriterad, men hon fann inte kraften. Det var som om bränslet som alltid drev henne från insidan hade tagit slut, och ingen vind fanns kvar för att ge syre till elden. Varför förlät Sigrid henne så enkelt?
     "Vet inte," upprepade hon ännu en gång med en axelryckning. "Äh, det är inget. Det var bara jag som var dum. Du behöver inte göra något. Det är bara det att..."
     Mackie kände sig faktiskt skyldig. Sigrid var yngre, mindre, och hon hade skrämt henne för nöjes skull. Astrid hade lärt henne bättre, men det var alltid som om Mackie ville göra tvärtom. Och hon visste inte varför. Mackie visste inte varför hon fortsatte prata, men helt plötsligt kändes det som om hon kunde anförtro saker till Sigrid. Kanske skulle hon ångra sig sen.
     "Klumpen i magen är borta."

Intresserat lyssnade hon på det Mackie hade att säga, om än hon kanske inte förstod exakt vad hon menade. Klumpen i magen var borta? Betydde inte det att det var tomt och bra då? Som när man slutade vara nervös över något och det kändes bra igen? Eller var det en konstig annorlunda klump? Vad gjorde den då?
''Det låter ju bra?'' frågade hon försiktigt, men något förvirrat. Hon kunde inte undgå att känna som att Mackie var besvärad över det på något vis, hon visste bara inte hur, eller hur hon skulle kunna göra det bättre.
''Jag tycker det brukar kännas lättare i kroppen när klumparna är borta, speciellt de som är jättestora. Då kan jag faktiskt hoppa jättehögt och springa jättefort igen!''. Hennes valpiga entusiasm och bekymmerslösa synsätt sken tydligt igenom hennes annars så lillgamla personlighet för en stund. Det var verkligen en helt fantastisk känsla när klumparna försvann, men Mackie verkade inte tycka likadant? ''Men du kanske hade en extra dum klump som kändes extra dålig?'' fortsatte hon med en lite bekymrad ton när insikten slog henne. Vad gjorde man åt extra dumma klumpar egentligen?

Mackie förstod ingenting av vad som pågick. Det kändes overkligt, på något vis. Som om hon observerade stunden snarare än var en del av den. Hon kände sig märkligt distansierad från sig själv, samtidigt som hon inte vantrivdes. Hon kunde inte ens förmå sig irriteras över Sigrids uppenbara förvirring. Snarare blev hon försiktigt gott inställd till Sigrids entusiasm. Det var nästan svårt att inte le åt hur upprymd hon blev när klumpar i magen försvann. Så Mackie log försiktigt. Inte hånfullt eller elakt, utan lätt förtjust.
     "Inte dålig. Bara en del av mig," mumlade hon fundersamt. Som ett organ, som ett andra hjärta som pumpade gift istället för blod. Nu fanns det plötsligt inte längre. Eller så var det fortfarande där, bara tyst och dött.
     "Ska vi se om jag också kan hoppa jättehögt och springa jättefort som du, då? Eller vad vill du göra?"
Mackie frågade aldrig vad andra ville göra, om det inte var med en spydig sarkastisk ton. 'Och vad vill du göra då?' "Vi kan leka nåt annat också."

Hon kunde inte säga att hon riktigt begrep sig på vad det var som Mackie försökte förklara, och visste nog därför inte direkt vad hon skulle svara på det. Hon lutade huvudet lätt på sned medan hon funderade, men turligt nog så behövde hon inte fundera länge innan systern fortsatte vidare med samtalet.
''Åh, ska jag välja?'' svarade hon och drog fundersamt på munnen. ''Hm...''. Vad skulle hon välja? Det fanns så mycket roligt de kunde göra ju! ''...kanske vi kan snurra runt jättefort tills vi blir alldeles yra och sen försöka springa?''. Ja! Det lät roligt. Då skulle de nog ramla omkull i en enda stor hög och skratta massor. Skratt mådde man bra av, så det var automatiskt en bra plan.