Hon hade nog aldrig varit här. Inte så här långt in. Det kändes bra att utforska ny terräng, men det var nått fruktansvärt snårigt här. Emellanåt blev det lättare att ta sig fram, som när undervegetationen lättade eller nästan försvann. Då ökade den mörkgrå tiken takten och travade med höga tassar för att inte snubbla på eventuella rötter.
Det fanns konstiga frukter här också. I höga träd som inte gick att nå och som luktade väldigt sött men smakade gott. Och hon som aldrig riktigt tyckt om frukt av något slag.
Luften var väldigt fuktig den också. Nog för att hon gillade vatten, men det var lite väl bra när det kändes som om man gick igenom någonting blött och osynligt.
Hon letade efter ett vattendrag att vila sig vid, hennes uthållighet var inte vad den brukade vara. Ett flertal gånger hade hon hört vattnet men sedan blivit distraherad av något annat ljud och följt det istället. Tack vare att hon var så lättdistraherad hade hon sett många fantastiska fåglar och några färgglada grodor, fast dem där grodorna litade hon inte på och hade istället smugit sig därifrån. En del av fåglarna hade däremot flugit iväg av sig själv när hon närmade sig dem, men några av dem hade hon kunnat se i ögonen en stund innan dem bestämde sig att hon var för närgången och flög iväg.
Nu gjorde hon dock sitt bästa för att koncentrera sig på ljudet av rinnande vatten och söka sig mot det. Tyvärr stod det ett snår i vägen för den större tiken. Hon sänkte huvudet och lyckades se en glimt av andra sidan genom snåret. Ett litet anklagande kvidande undslapp henne och hon ryggade. Hon fnös åt snåret och började gå längs det för att hitta ett ställe med lite mindre snår. Ljudet av vatten började dock avta och samma anklagande gny undslapp henne när hon vände tillbaka. Åt det hållet fanns lite mer tur. Det låg en sten i snåret och liksom lyfte upp en del av grenarna. Tiken böjde på benen och började bestämt krypa igenom snåret.
Hon var verkligen inte gjord gör det här!
Efter bara en kort stund började hon pusta och morra mot grenarna. En del av grenarna blev hon så pass sur på att hon började tugga på dem. Hon lyckades, efter en bra stund, komma halvvägs och såg ut på andra sidan, nu var det nästan bara bakdelen kvar. Hennes långa ben var inte till någon nytta nu då dem bara trasslade in sig i dem mjuka grenarna som verkade vara sega trådar när det passade dem. Tillslut var hon i alla fall genom och sprätte nöjt mot snåret som hon precis tuggat ett hål i. Så travade hon fram till den rinnande lilla bäcken och tittade ner i det klara vattnet. Hon lade sig ner precis vid kanten, så nära att tårna var i vattnet.
Vattnet började virvla runt hennes tassar och forma sig i vackra spiraler och virvlar. De började även stiga ovanför vattenytan. Tiken slöt ögonen och bara andades ett tag innan hon långsamt andades ut med en vitbolmande andedräkt som frös de estetiskt virvlande vattnet. Det var svårare att frysa vattnet när det var såhär varmt, men det gick. Hon öppnade ögonen och tittade på sitt lilla konstverk som redan börjat smälta och flyta iväg. Med ett litet leende i giporna såg hon isklumpen smältande flyta iväg längs bäcken. När klumpen var utom synhåll blickade hon ner på sina tassar och började åter virvla med vattnet.

(Pax till Black
Komsi komsi my friend x3)

Någonting mycket underligt kom flytande med den varma lilla strömmen. Något som på en annan plats förmodligen inte alls skulle ha gjort honom misstänksam men som definitivt gjorde honom på sin vakt här i djungeln. En isklump. 
"Vattenvarg." andades han, och öronen ströks bakåt medan huvudet sänktes och de gröna ögonen spanade mellan de fuktiga bladen och kvistarna. Isklumpen smälte snabbt och fördes bort. Den hade inte varit naturlig. Någon hade skapat den, frusit lite av vattnet och låtit den flyta iväg. Alltså var han inte ensam, och främlingen befann sig uppströms. Inte långt, för då skulle klumpen ha smält innan den nått honom. När han vädrade med nosen i luften kunde han urskilja doften av varg bland alla de andra starka dofterna som tyngde den fuktiga luften. 
Han följde doften uppströms. När bäcken svängde lite rundade han ett snår och stod plötsligt alldeles framför främlingen. Han stannade tvärt och höjde huvudet och fick sin fulla längd. En morrning slank ur honom och ögonen granskade irriterat främlingen.
En mörk hona, stor men mindre än honom, låg intill bäcken med tassarna i vattnet. Så fort deras blickar möttes tog han sig in i hennes medvetande, till det yttersta lagret där han kunde ta reda på information utan att hon skulle kunna känna det. Ingen blockering, inga murar stoppade honom - hon hade alltså inga mentala krafter. Hon hade vatten och is, vilket inte förvånade honom det minsta sedan han sett klumpen. På bråkdelen av en sekund hade han hennes namn, ålder, krafter, närmsta relationer och senaste månaders historia i huvudet. Hennes tankar och känslor slog emot honom som vågor mot en strand, trots att han snabbt satte upp en mur för att slippa höra och känna det. Så fort hennes tankar tystnade för honom kände han sig lugnare. Han orkade inte med att behöva känna vad andra kände, om det inte var en helt igenom lycklig person. Han själv var alldeles för trasig. 
Han blinkade mot henne i ljuset som silades ner genom lövverket. De streckformade pupillerna vidgades och smalnade sedan. Morrningen ebbade ut och han tystnade. Lät tungan löpa över nosen.
Den svarta, ärrade hanen rynkade pannan och vände bort ansiktet. Han tog sats och tog ett smidigt språng över bäcken för att skapa utrymme mellan sig och honan, Tear. Sedan stod han med ryggen mot henne och skakade lite på huvudet, innan han vände sig mot vattnet och sänkte nosen till ytan. Den skära pantertungan lapade i sig några klunkar. Sedan lade han sig ner precis som henne, fast mitt emot, med en suck, och lutade hakan mot tassarna så att nosen nästan nuddade vattnet som åkte förbi. Öronen var strukna bakåt mot nacken. Pannan rynkad. Ögonen stirrade på den glänsande, ombytliga vattenytan utan att egentligen se den. Han kände henes förvirring men sade inget. Han var så trött. Han var inte sig själv, inte den glada beskyddande pratsamma hane han fötts som. Sorgen hade gjort honom aggressiv, lättretad och irriterad på allt som rörde sig - inklusive han själv.
Han var trött, ensam och hade inte fått sörja Rosie ordentligt, utan varit tvungen att ta hand om en kull valpar utan sin partner. Nu hade han givit sig ut på en jakt denna sena eftermiddag, men behövde vara tillbaka vid lyan innan midnatt. Imani hade lovat att hålla koll så att inget rovdjur smög sig på hans små. 
Han var så trött. 
Den gröna blicken vändes snart mot honan. Han morrade till och vände bort ansiktet, blickade uppströms. Hon kändes som en vänlig själ, och såna fanns det ont om. Han kunde behöva en vänlig själs sällskap.
"Jag är patetisk." flinade han, och bröt tystnaden. Huvudet vände han tilbaka mot henne, och en bittert road ton syntes i hans ögon och hördes i hans röst. Han var road av sig själv för att han så lätt gått sönder. Men, vem kunde klandra honom? Han var ju trots allt inte tjugo år längre..

Hon ryckte till när det som hon trott var en del av bäckens ljud upphörde. När hon vände på huvudet såg hon en stor svart hane komma runt snåret, man kunde visst gå runt det.
När han morrade åt henne vinklade hon osäkert bak öronen och började sätta sig upp, men stannade upp i rörelsen när han slutade och började röra på sig. Med en nyfiken förvirring följde hon honom med blicken, öronen fortfarande bakåtvinklade och halvt sittande. När hans tunga slog i vattnet återtog öronen sin nyfikna position.
Han verkade nedstämd, ledsen. Hon verkade ha en tendens att möta dessa trasiga varelser, tur att hon inte blev allt för smittad av dessa buttra möten.
Han verkade med mening lägga sig precis som hon låg, med det undantaget att han inte såg på henne som hon såg på honom.
När han äntligen såg på henne, och morrade -så fräckt!- så förändrades hennes ansiktsuttryck till ett stött plutande och rynkande.
"Du är inte den ända." sa hon "Men det ger dig inte mer rätt att vara oartig för det" fortsatte hon och flinade vänligt mot honom.
Han verkade inte vara en av dem elaka vargarna man kunde stöta på, så hon tog chansen att vara lite uppnosig, det var ett tag sedan nu.
Den blåsvarta svansen svepte lite över marken när hon sjönk ner i liggande ställning igen. Hon tippade huvudet på sned.
"Du gick sönder, va?" frågade hon tyst och släppte den retsamma tonen. Hon beredde sig för att han skulle hugga efter henne för att hon frågat, eller påstått hur man nu vill se det. Det verkade vara en vanlig reaktion hos trasiga varelser när man sa att dem var trasiga, det var ju så ofta som dessa varelser förträngde att dem var trasiga.

När hon svarade, och påpekade hans morrning, vändes det örat som fortfarande var helt mot henne medan det avbitna inte ville lämna sin bakåtstrukna position. 
"Jag morrade inte åt dig. Det är jag själv som förtjänar att bli morrad åt, men då ingen är förståndig nog att inse det måste jag göra det själv." 
"Du gick sönder, va?" sa honan lågt. 
Han såg på henne, förvånad över frågan. Hans kroppsspråk blev mindre aggressivt, irritationen och mörkret släppte bit för bit. Han kände hur god energi sipprade in mellan sprickorna i hans murar - och den kom från henne, jagade bort oron och ilskan. Han suckade.
"Ja, det kan man säga… Det jag inte förstår är varför det hände nu, när jag varit med om mycket värre saker, gjort värre saker, än det som krossade mig. Jag minns känslan av att vara en valp som blir lämnad av sin mor - och det var mer än fyrtio år sedan."
De gröna ögonen blev tomma, blicken var vänd nedåt och vänd inåt, som om han såg saker som hänt förut, inte det som hände i nuet. 
"Jag minns känslan när min första kärlek blev stulen av en hane som såg mycket bättre ut än jag själv. Min kärlek hette Törnros."
Han drog på munnen, men leendet försvann snart.
"Då hade jag redan hälften av alla dessa fula ärr, så jag förstår henne nu... Men då, då det gjorde så ont, knäckte det mig ändå inte. Jag gick starkare därifrån, ensam. Inte ens kriget kunde ha sönder mig. Utan det som slutligen skulle komma att bli mitt fall var av alla händelser… att förlora en partner... och en valp, och sedan bli lämnad med resten av kullen som mitt ansvar. Jag är en krigare, Tear, inte en mor! De stackarna…"
Han skakade lite på huvudet och lyfte det sedan, riktade ögonen mot henne. 
"Du får ursäkta mig, Tear, som inte ens har sagt mitt namn utan bara dumpat min sorg över dig. Mitt namn är Black, och ja, jag har mentala krafter - och även eld. Det är det minsta jag kan avslöja som kompensation att jag redan vet dina."
Han satte sig upp, skakade fukt ur den svarta pälsen och reste sig sedan helt. Stretchade, gäspade och gjorde musklerna redo. Han hade blivit van vid att ta sig fram i djungeln trots sin stora kroppshydda, och kargblodet gjorde honom smidig. Han kunde ta sig uppför trädstammar, ta språng från gren till gren för att korsa vatten och hitta vägar genom och runt snåren för att ta sig förbi. Han hade ju trots allt bott här sedan valparna fötts, men hade börjat planera en flytt till sin födelseplats - Lövskogen...
"Jag kom hit för att jaga och kan inte återvända hem utan ett byte, så jag måste sätta fart. Du kanske vill vara med? Jag skulle kunna behöva en vän." 
Black lade huvudet på sned så den röda luggen hängde och vände nu båda öronen framåt, medan de gröna kattögonen fokuserade på Tear. Svansen rörde sig ormlikt bakom honom, som på ett kattdjur, och de krökta klorna spärrades ut och krafsade den varma jorden.

Hon tippade huvudet åt andra hållet och slappnade av. Det var förvånande att han öppnade sig så fort och inte ens verkade fundera över möjligheten att hugga efter henne för hennes framfusighet. Hon gillade inte alls hur hans ögon blev alldeles tomma. Hur han försvann och gick in i sig själv, hur han verkade glömma sin omgivning. Hon hade sett den blicken tidigare, men tyckte inte om den mer för det, snarare tvärt om.
Historien som han berättade var sannerligen sorglig, men hon kände inte att hon hade rätten att visa medlidande, det verkade inte heller uppskattas hos trasiga vargar.
Törnros
Namnet sa henne ingenting, men det var ju löjligt passande. Den vackra men farliga blomman bland alla taggar. Hon tyckte om det lilla leendet som skymtade i hans ansikte, även om det, baserat på vad han tidigare sagt, var ett hånflin åt sig själv. Han hade ett vackert leende som han borde visa oftare, det passade honom bättre.
Hon var på väg att säga någonting när han sa hennes namn och hon ryckte till och spärrade upp ögonen. Hade... hade hon sagt sitt namn än? Han hade väll ännu bara spillt sin sorg. Chocken över att han kände hennes namn fick henne att inte riktigt kunna greppa vad han precis sagt.
"Huu...hur?" frågade hon med en svag röst och såg fortfarande komiskt paff ut. Sen fick hon sitt svar och såg med ens lite mer samlad ut. Men hon är chockad över att han fick reda på så mycket information utan att hon på något vis märkte det. Hon tänkte på isklumpen hon låtit följa med strömmen, kanske hade det varit ett dumt drag att låta den åka iväg på egen hand...
"Tja, du är ju i alla fall ärlig om det" sa hon och såg på honom medan han satte sig upp och skakade fukten ur pälsen "Jag ser hellre att du berättar för mig att du redan tagit reda på halva mitt liv" hon sa det sista med ett flin i ansiktet. Hans smidiga kropp fascinerade henne, den var så smidig och slank, såg ut att vara gjord för att ta sig fram i denna snåriga skog, till skillnad från hennes egna kropp med alldeles för tjock päls.
Han frågade om hon ville hjälpa till att jaga och som svar mer eller mindre hoppade hon upp och viftade på svansen. Hon log tog ett mer eller mindre vigt språng över bäcken.
"Men jag varnar dig, den här skogen är ingen jag har varit i innan, så jag har svårt att ta mig fram här." sa hon och såg upp på honom, att hon alltid verkade vara mindre än dessa hanar "Jag kan hjälpa till att dränka dem, men jag är inte tillräckligt snabb för att fånga någonting här." Hon släppte honom med blicken och började gå, sänkte nosen mot marken och stannade sedan, såg upp och kastade förvirrade blickar runt omkring sig. Sedan såg hon tillbaka på Black.
"Du kanske borde leda, för jag har ju faktiskt ingen aning." sa hon med ett ursäktande leende och slöt åter upp vid hans sida. Hon var tyst ett tag innan hon sneglade upp på honom och snabbt tog tillbaka blicken.
"Bara för att man är krigare behöver det inte betyda att man inte kan vara mor" sa hon lågt och såg ner på marken under sina tassar, rädd för att hon sagt bara en aning för mycket om sina egna åsikter.

Black såg roat på när Tear ivrigt började jakten med nosen mot marken, och när hon lite skamset återvände och erkände sitt ovetande om platsen log han svagt och skakade på huvudet. Han lyfte nosen och vädrade i luften. Sedan tog han några steg, sänkte nosen till marken och slöt ögonen. 

"Jag känner ett spår efter vildsvin." sade han lågt, och blickade upp på Tear. Sedan höjde han huvudet till mankhöjd och spanade in i buskagen medan han hörde henne prata. 
"Bara för att man är krigare behöver det inte betyda att man inte kan vara mor."
Han stannade upp mitt i en rörelse och vände huvudet mot henne. Blicken var allvarlig och en kort stunds tystnad passerade. 
"Möjligtvis inte, men det är svårt att vara både och." 
Han rätade på sig och skakade av sig minsta lilla oroskänsla. Han behövde ta sig samman - resa sig, som han alltid gjort när han fallit. 

"Jag kan förstå att du blir förvirrad av att inte behöva presenterade dig för en främling. Men jag lovar att inte rota mer i ditt huvud, det är inte sådan jag är. Ibland blir jag rädd för vad jag själv kan göra, hur mycket jag verkligen kan ta reda på om en person och vad jag kan få den att glömma. Jag tror jag kan få någon att helt ändra åsikter, men jag har inte testat den teorin."

Efter att ha vädrat lite till vid roten av ett träd gick han tillbaka till Tear. 

"Jag tycker om att jaga utan att använda mina krafter. Råstyrka och skicklighet, en liten utmaning. Att döda något med magi är en lätt match, det är bara att ... bränna upp bytets hud ... eller få dess blod att koka..." Han hostade till och tystnade, medan han insåg hur han lät.
"Det jag försöker säga är att traditionell jakt är ett sätt för mig att slippa tortera bytet."

När han förklarat sig ordentligt log han mjukt mot henne, mötte forskande hennes blick för att se hennes reaktion. Han visste att folk tyckte att han var underlig. Enligt hans utseende skulle han kunnat vara en riktigt otäck, kall hane utan medkänsla. I själva verket var han tvärtom. När han var yngre mindes han sig ha varit mycket mer stridslysten och hade lätt brusat upp för minsta sak. Nu var hans tålamod nästan oändligt och han undvek helst våldsamheter då det bringat honom mycket smärta - och inte endast fysisk sådan. 

Det betydde dock inte att han aldrig slogs numera. Han hade fått skydda sina valpar från otaliga fiender. Från pumor till främmande vargar. Men han hade alltid jagat iväg dem genom att skrämmas, inte genom blodspillan. Black skulle aldrig ta ett liv om det inte var oundvikligt, och föraktade de vargar som dödade för nöjes skull. Han mindes Mercers ord;
"Jag är glad att du är en god ung hane, Black. På rätt sida. Jag skulle inte vilja ha dig till fiende - tänk vad du skulle vara kapabel till om du använde dina styrkor till hemskheter." 
Han kunde inte säga att han inte höll med.

När doften han tidigare snappat upp började bli tydligare skymtade ett leende fram på hans läppar och han gav Tear ett glittrande ögonkast. Galten var på väg åt deras håll. Den hade varit här innan men återvände tydligen till vattnet. 
"Jag tror vi får besök." sade han lågt.
Han hukade sig, precis som en tiger skulle ha gjort, så att hakan och magen nästan snuddade marken. Svansen piskade bakom honom och pupillerna var två smala streck när han började smyga genom snåren.

Hon följde honom med blicken när han letade upp ett spår, nästan lika lätt som hon kunde avgöra vart det fanns vatten. De starka dofterna gjorde det förvirrande för henne så hon hade inte reagerat på ett spår av något bytesdjur, men Black såg på henne och sa att han redan hittat ett spår. Hon surnade till lite och muttrade:
"Skrytmåns"

Hon förstod hans rädsla för sina egna krafter, kunde bara påminna sig själv om vågen hon råkat skapa och sedan nästan drunknat i. Det var otäckt att fara för sin egen kraft, att vara rädd för att den var större än en själv. Men samtidigt blev hon väldigt nyfiken. Hon skulle vilja fråga Black om han ville testa på henne, få henne att ändra åsikt om någonting som att löven var grönare än gräset eller liknande, någonting som inte betydde så mycket.

Hon himlade med hela huvudet när han försökte förklara sig angående sina jaktpreferenser. Så flinade hon lite mot honom.
"Det är inte så att jag inte förstår vad du säger, men jag är inte så snabb ens på öppna ytor, och jag, personligen, har ingen lust att äta as hela mitt liv bara för att jag inte får tag i bytet. Kunde skulle jag låta bli, men långa ben och fumliga muskler är ingen bra kombination för en varg." sa hon och såg på honom. Hon misstänkte att han väntade på en reaktion och log mot honom. Hans ärr var ingenting som hon faktiskt såg, det var nog en av hennes bästa egenskaper. Hon såg sällan det yttre som folk hakade upp sig på och valde därför att bete sig som om alla vargar såg likadana ut, det var helt enkelt inte mer med det.

Förvånat såg hon in bland snåren och träden.
"Hur vet du det?" frågade hon lågt och backade bak när han gjorde sig redo för att jaga. Hon tänkte hålla sina klumpiga ben ur vägen för honom, men hon kunde hjälpa till att hålla djuret kvar om det skulle behövas.
Hukande placerade hon sig snett bakom honom och vädrade själv i luften. Först då lade hon faktiskt märke till den svaga doften av någonting som påminde om de vilda grisarna i andra skogar, det var i alla fall ett bytesdjur hon kunde vädra. I takt med att lukten blev starkare och Tear nästan kunde höra djuret försvann det lynniga i hennes kroppshållning. Hon blev spänd och böjde, precis som Black, på benen för att ta sig fram tystare. Hon följde efter honom med musklerna som nästan darrade under hennes hud och päls.




(Förlåt för det här svaret, mina ögon går i kors och jag vet inte varfrör >.< Förlååååt)

"Hur vet du det?" hörde han bakom sig. Det hela örat vändes bak mot henne för att uppfatta ljudet. 
"Jag kan känna hans medvetande." svarade han, lika lågt, utan att se på henne. 
Det var sant. Bytets medvetande var som en brinnande låga alldeles framför dem. Inte ens buskarna kunde hindra honom för att veta exakt vart den befann sig. Han kunde känna Tears medvetande alldeles nära, ett flackande ljussken av liv och tankar. Hon smög framåt bland de mörkgröna bladen, följde efter honom, hukande. Han ruskade lite, knappt märkbart, på huvudet och fokuserade åter på bytet. 

Efter en stund fick han syn på den mellan snåren, där den stod och rotade med trynet i marken. Han stannade till. Galten lyfte huvudet och fick syn på honom. Deras blickar möttes i ett andetag.
Jakten var igång. Varenda muskel i hans kropp spändes, gjordes redo, innan galten med ett alarmerande ljud flydde. Black satte fart efter den, sprang så fort han kunde i den svårframkomliga terrängen. Han klarade det bra, men undrade om Tear - som uttryckt sina problem med djungeln, skulle hinna med. Han hukade under en fallen, mossig trädstam, hoppade över en annan direkt efteråt och for rakt igenom ett tätt buskage som galten gjort ett hål i. Tassarna rörde sig fort, de mjuka trampdynorna sattes ner i jorden och mossan och lungorna drog in den fuktiga luften. Hans kropp var fylld av adrenalin och blicken en lämnade inte bytet. 

Plötsligt tunnades växtligheten ut och han störtade ut på en klippa där galten just stannat. Ett stup rakt ner till djungeln nedanför. Galten vände sig om och såg Black, som gick fram och tillbaka framför träden för att hindra bytet från att fly tillbaka in. Galten var fast i en återvändsgränd. Black närmade sig den medan den backade mot kanten så att klövarna fick småsten att rasslande fall ner till trädtopparna under. 

Galten fick nåt vilt i blicken och rusade rakt mot honom, och innan han hunnit väja undan hade han en av de vassa betarna instucken i skuldrans sida. Smärtan sköt genom kroppen och han vacklade till medan galten slet ut sitt vapen och sprang mot skogen. Black sjönk ner på marken och vände blicken mot bytet. Han satte eld på den, och såg på medan den skrikande föll ihop och dog. Han lade ner huvudet på marken och andades ut efter jakten med blicken mot himlen. 
"Så kan det gå." flinade han mot ett moln.

Black verkade stelna till och stå stilla ett hjärtslag, men när Tear skulle öppna munnen för att fråga vad som stod på sköt han iväg som ett spjut. Hon pep till av förvåning och satte av efter honom. Lukten av gris var starkare och hon förstod att Black hade fått syn på grisen som antagligen upptäckt fara och stuckit. Det hade dock tagit henne med förvåning och innan hon hunnit sätta efter honom var han redan försvunnen. Tack och lov för att näsan inte var lika klumpig som benen. Så fort hennes klumpiga ben klarade av satte hon av efter honom. Hon försökte hoppa över en stock innan hon insåg att även Black, som var större än henne, hade gått under den och kravlade vidare. Benen tillät inte en snabb framfart, men den var trots det snabbare än hon väntat sig och strax innan hon sprängde igenom ett snår hörde hon en gris tjutande.
Hon kom ut på andra sidan om snåret och såg den brinnande grisen. Snabbt flyttades vattnet från en liten, närliggande växt till grisen och kvävde elden.
"Vet i och för sig inte hur dina barn tycker om stekt gris, men jag föredrar den rå" sa hon och vände sig mot Black. Han låg ner och såg ut att blöda från ena sidan. Hon såg från Black till grisen och tillbaka till Black.
"Vad hände?" frågade hon och gick mot honom. Lukten från den brända grisen och dess hår utgjorde en otäck blandning i Tears nos. Hon ställde sig framför den liggande vargen med röd man som uppenbarligen inte gått oskadd ur jakten.
"Och hur lärde du sig att bli så SNABB? Du är ju till och med större än mig!" frågade hon och buffade på honom med nosen för att uppmana till att resa sig upp. Hon tog tillbaka huvudet och såg smått oroligt på honom.
"Går det?" frågade hon och nickade mot såret på skuldran "Jag skulle kunna kyla ner det om du vill, men jag har aldrig testat på en varg som du." hon menade på att han uppenbarligen hade eld som element och hon var inte säker på hur han då skulle reagera om hon skulle använde sin vatten och is magi på honom, det skulle kanske bara göra mer skada än nytta.

Black behövde inte ta blicken från himlen för att veta att Tear hade kommit ut ur buskaget. När hon påpekade galtens brända tillstånd drog han på munnen och himlade med ögonen. Inte för att hon kunde se det.

"De äter vadhelst jag ger dem. Jag tror inte de har något emot det. Förresten är de vana vid bränt kött - de har börjat hosta flammor." Hans röst avslöjade stoltheten han kände för sina avkommors tydliga infernoblod. 

"Vad hände?"
Tear gick fram till honom och såg ner på honom där han låg. Han lyfte huvudet från marken och såg tillbaka på henne, fortfarande med ett litet leende i mungipan och blodet rinnande från axeln.

"Bytet gjorde motstånd. Varför tror du annars jag blev tvungen att ta till magi? Nu gäller det bara att släpa den där saken tillbaka till lyan. Jag har en känsla av att det här inte precis kommer vara till hjälp." sa han och kastade en blick på såret.
"Och hur lärde du dig att bli så SNABB? Du är ju till och med större än mig!"

Han såg förvirrat på henne och rynkade pannan.
"Är det något man lär sig..? Det är nog kargblodet - det märks nog om man är besläktad med, vad kallas de, geparder? Hur som helst..." han avbröts av att hon puffade till honom och undrade om han kunde resa sig.
Så fort hennes första tanke om att använda sin vattenmagi på honom smalnade hans pupiller och han for upp.
"Jag skulle kunna kyla ner dig om du vill, men har aldrig testat på en varg som du."

"Nej!" utropade han högt, men ruskade sedan på huvudet och samlade sig. "Nej nej nej. Kom inte nära mig med det där vattnet. Det behövs VERKLIGEN inte, tack." 
Han vände huvudet åt sidan så han kunde se såret. Röda strimmor av blod längs benet som glänste i solskenet. 
"Det är inte så illa, det är ingenting."

Han sträckte på halsen och började slicka bort blod från såret.
Sedan grimaserade han och lät tungan löpa över nosen två gånger. Öronen klippte till och han vände huvudet mot henne.
"Du får ursäkta mig, men som du nog förstår är jag... inte särskilt förtjust i vatten och is... och sådant som är kallt." 
Han gick förbi henne, medan han bet ihop och ignorerade smärtan. När han nådde fram till galten ställde han sig och såg på den. Vilken väg hem var kortast?

Hon ryckte till vid hans höga utrop och backade hukande. Hans uppenbara motvilja sårade henne lite, hon var inte van vid att någon visade så mycket motvilja mot någonting som var en så stor del av henne. Svansen hamnade nästan mellan benen när han bad henne att inte komma nära med det där vattnet. Hon såg på honom med stora ögon innan hon slog ner blicken i marken.
Det var nog lite mer än 'ingenting'. Även om han vägrade erkänna det.
Hon sneglade skamset på honom. För hon skämdes faktiskt över att ha föreslagit det. Det var någonting som låg i hennes natur, att vara försiktig och aldrig föreslå någonting dumt, så när det faktiskt hände skämdes hon även om hon kanske inte direkt föreslagit någonting speciellt dumt eller korkat.
 
'Du får ursäkta mig, men som du nog förstår är jag... inte särskilt förtjust i vatten och is... och sådant som är kallt.’
Hon himlade med ögonen när han gick förbi henne.
”Tja det märkte jag, du var inte direkt diskret med det.” sa hon på ett sätt som inte anklagade honom och som lät mer som hon brukade. Hon lät skammen och den sårade känslan rinna av henne. Med ett ruskande på det fyrkantiga huvudet travade hon ikapp honom och såg sedan upp på honom. Han såg ut att fundera och hon sneglade in i skogen.
”Jag skulle kunna bära den dit du vill så kan du bara visa vägen?” föreslog hon tyst och gjorde en gest mot grisen framför dem. Tyst bad hon att inte även det skulle vara ett dumt förslag som fick honom att höja rösten. ”Det behöver inte vara ända fram, vill du inte att jag ska veta vart dina valpar är så ger jag mig av innan dess” hon såg upp på honom, vägrade vika med blicken och hade verkligen inte längre lust att känna skammen komma över henne. För att få sig själv att slappna av lite och sluta vara så rädd för skammen log hon mot honom.




(Ber om ursäkt för att dem bara blir kortare och kortare -.-'')