Varginnan tassade fram med mer tankar i huvudet än vanligt efter gårdagen. Den hade minst sagt gett henne en ännu större brinnande passion till att kunna utveckla och hantera hennes krafter, bli starkare och visare. Nog för att ännu må vara väldigt ung och inte alls hade väldigt mycket livserfarenheter, inga alls om hon nu skulle vara riktigt ärlig mot sig själv. Det enda hon hade erfarenhet av var att hennes lava var svårare att hantera än hon trott då oavsett fuktighet på plats kunde det orsaka stor skada. 
Tequila hoppade tillslut över den sista fallna trädstam såg låg i hennes väg då hon möttes av en lång bro, honan smalnade av med ögonen av ren nyfikenhet men ryckte på axlarna och började att vandra tills hon möttes utav något som liknade en stor öppning. Något hon aldrig sätt förut. Vad var detta för plats? Hon hörde röster, kände en massa olika sorters dofter från många olika individer. Och om hon kände av dem var hon säker på att de hade känt av henne också. Honan kände att det var bäst att sitta kvar en stund ifall hon klampat in på någons revir, det vore ju oartigt att bara tränga sig på. Den flerfärgade Infero honan lade sig ned vid den märkliga öppningen och väntade.

Han hade färdats längs vandringsleden en längre tid, numera på egen hand. Kanske skulle de ses igen. Grims ärenden hade tagit honom längre och längre från reviret och Yanamorë. Så här långt hemifrån hade han inte befunnit sig på många år, och nyfikenheten hade tagit överhanden när han skymtat något stort och majestätiskt som tornat upp sig i horisonten och styrt hans tassar ännu längre bort från vägen som ledde hem. Relictus var sig inte likt. Han hade varit där flera gånger i sin ungdom, och nog skulle han ha kommit ihåg en syn som denna. Han kunde känna av närvaron av hundratals medvetanden innan dofterna ens nått honom. 

Vägen var bred, träden hade blivit glesare och ju närmare han kom såg han höga murar och otaliga underliga byggnader som reste sig likt en gigantiskt, stilla varelse som stirrade tillbaka ner på honom. Han blev så upptagen med att ta in allt att han nästan inte lade märke till de spridda tält han passerade längs vägen eller några vargar som passerade honom och kastade förstulna blickar på främlingen. Längre fram syntes en öppning i muren, en port. För att nå den behövde man passera en träbro som ledde över en vallgrav. Både kargens och inferons blod i honom skydde tanken på att hamna i vattnet, men bron såg stadig ut. Med kattlika steg som inte skvallrade om den muskulösa kroppens egentliga vikt klev han med lätthet upp på bron och vandrade över den. Han höll sig i mitten. 

Genom öppningen kunde han skymta gator, byggnader och rörelse. Det första som mötte honom vid porten var dock åsynen av en varg som låg ner och såg ut att vänta på något. När han klev av bron funderade han för en sekund på om det skulle föreställa en sorts vakt. Vad var detta för ställe? Vilka höll till här? Och varför hade han inte hört om det förut? Kanske hade det kommit till medan han suttit i fängelsehålan. Han hade missat flera år av information på senaste tiden, så det var kanske inte så märkligt trots allt. 

Han stannade till utanför porten och spanade upp mot den höga muren. Kunde något så stort byggas på bara några år? Kanske underskattade han antalet individer inblandade, eller så hade han suttit fängslad längre än han först trott. När han sänkte blicken igen såg han två vargar passera förbi på insidan av porten, och de verkade haja till vid åsynen av honom. Han tyckte sig nästan höra sitt namn viskas, men det kunde ha varit inbillning. Den ärrade hanen vände sitt ensamma gröna öga mot vakten, som vid närmare granskning knappast liknade en vakt. Honan var för ung och hade en tonårings gängliga uppsyn. 

“Var hälsad.” Hans djupa, auktoritära stämma yttrade den gammalmodiga hälsningen som varit standard förr i världen och som han aldrig sett någon anledning att ändra.

Mellan hennes tassar bollade hon nu en någorlunda rundad sten, dock gjorde ljudet henne ouppmärksam på omgivningen. Hennes tristess tog över åter igen och huvudet höjdes, blicken nådde två vargar som passerade förbi och dem blickade åt hennes håll, tvärt stoppade hon stenen med en av sina tassar. Något sades, och med tanke på deras blickar var det inget positivt. Honan sköt ned stenen i vallgraven något irriterat "Kräk" sade hon bittert för sig själv och inte alls långt efter det hördes en röst alldeles bakom hennes rygg. 
“Var hälsad.” Honan röck till, att bli överraskad sådär vid bittert humör låg inte direkt högt på uppskattningsskalan. Tequila vände sig om med avsmalnade ögon och en suck men möttes endast utav en bröstkorg, jaha... Sedan höjde honan sitt huvud och blickade nu upp mot ett halvt ansikte, eller iallafall ett ansikte vars andra hälft saknade ett öga samt ett öga och var klätt i ärr. Hennes Eldfärgade ögon växte sig stora medan honan satte sig ned rakryggad framför, utan någon riktig anledning egentligen 'Yep, om jag nu ska bli krigare så fan ta mig om jag stupar innan min skalle har blivit halvt avslitet... Respekt' sedan försökte honan sköta det lite snyggt med att låtsas som ingenting "Hey. uh, Tillhör du den här flocken? Eller vad detta nu är? Försöker hitta en.. plats.." Frågade hon främlingen vars namn hon helt glömt fråga mitt upp i allt. Men ärligt var hon nu mer nyfiken på denna individ än platsen för tillfället. 

Hans blick studerade främlingen närmare medan hon gjorde detsamma mot honom. En tanke som inte var hans egen stötte emot hans sinne, det var honans röst som likt en svag men eldsprakande viskning rörde sig i ytterkanten av hans medvetande. Han hade precis som henne tänkt likadant när han sett ärrade krigare som ung. Honan tog till orda och det stora huvudet lades en aning på sned medan han lyssnade till hennes undran. Sedan skakade han sakta på det. 
“Nej…” Blicken gled förbi henne in mot staden. Röster, dofter, ljud, liv och rörelse. 
“Jag är en... ensam vandrare och har aldrig satt min tass här förut.” Det var många år sedan han senast varit en sådan. Det gröna, genomskådande ögat vändes åter mot honan. 
“Jag kan anta utifrån din fråga att du vet lika lite som jag om denna plats.” Såvida hon inte ljög och detta var en underlig fälla gillrad av de som levde här. Han motstod impulsen att besvara sina funderingar genom att hitta dem i hennes huvud själv. Oavsett vad, så kändes det olustigt att bara stå vid porten till ett främmande tillhåll utan vetskap om vilka som levde där. Han stoppade därför en ljus unghane som var på väg att passera honom på väg in, och frågade. Hanen svarade att platsen kallades Civitas, och att flocken Tenebris höll till längre in i staden. Den svarta hanen tackade och gav främlingen en kort nick innan han såg på medan den ljusa pälsen försvann in förbi porten.

Så det fanns en flock där trots allt. Kanske hade det varit en dålig idé att låta nyfikenheten styra hans steg. Som alfa hade han lärt sig att hans närvaro ibland var, låt säga, mindre uppskattad på andras revir. Han kände andras blickar på sig både inifrån porten och från de som då och då som passerade bron. En valp stirrade öppet på hans förstörda ansikte och gick närmare intill sin mor. Black vände blicken mot tiken vid porten igen. Han hörde enstaka viskningar men brydde sig inte om att tyda dem. Kanske kände någon igen Isil Anars ledare trots att han slitits itu av Selva och knappt liknade sitt gamla jag. Kanske var det bara för att han var en främling med ett uppseendeväckande utseende. Det spelade ingen större roll, för oavsett vad så gjorde det honom obekväm. Han hade tillbringat de senaste åren i ensam tystnad, avskuren från omvärlden i en mörk cell, så han var knappast van vid folksamlingar ännu. Hans ansikte visade dock inga känslor. 
“Det var förmodligen ett misstag att komma hit.” sa han. “Jag ska gå.”

Honan hade oerhört högljudda tankar, han försökte inte ens höra henne men de trängdes sig på ändå. Vissa var sådana. Hon hade en stark närvaro. Han skulle inte vara förvånad om hon visade sig ha inferoblod i ådrorna. Hennes tanke om att grilla någon tydde ytterligare på det, tänkte han och fann sig smått road. Ännu en tanke han kände igen från sitt unga jag. Han hade varit något av en pyroman som tonåring och fått ständiga uppläxningar av den gamla hanen Mercer, som uppfostrat honom som sin egen sedan han hittat den övergivna svarta valpen en sommarnatt.  

Han skulle precis vända om och gå, men när hans blick mötte honans för att ge henne en avskedande nickning fastnade den och blev kvar. Hon såg ut att överväga någonting. Svaret kom strax därefter när hon öppnade munnen och frågade om hon kunde följa med honom. Han förvånades över hennes fråga, men ifrågasatte inte. Något hos främlingen påminde honom om han själv som yngre. Hans bistra drag mjuknade en aning.
"Ja, varför inte?"
Hon verkade vara där helt ensam. Han kom på sig själv med att undra om hon också lämnats åt sitt öde, eller om hon bara var på upptäcktsfärd. Han vände om och började gå över bron.
"Mitt namn är Black, förresten." sa han över axeln. "Black av Isil Anar. Vem är du själv?" Han hörde sitt namn upprepas i en viskning från några passerande som kastade förstulna blickar. Han väntade inte och vände sig inte om för att se om hon hängde med medan han korsade bron. Han kunde känna närvaron av hennes medvetande. Det hade inferons glödande eld.

Honan mötte den svartes gröna öga med ett vagt hopp.
"Ja, varför inte?"
Tequila sken upp och studsade fram, men ändå lite respekt för avståndet mellan dem. Lite hyffs hade hon ju ändå. 
"Mitt namn är Black, förresten... Black av Isil Anar. Vem är du själv?" Den eldfärgade honan log snett 'Black.. Kreativt.' tanken var utav ironi 'Men det klär honom, utan tvekan' nu var hennes tankeröst mer i ett beundrande tonläge. "Mitt namn är Tequila... Tequila av.. Lavan? Antar jag sedan den har varit min enda vän" Sade hon ganska neutralt, ganska obrytt om att ha varit ensam. Det var dock inte så svårt att läsa av på hennes kroppsspråk att hon uppskattade sällskap väldigt mycket även då honan gärna vela dölja detta "Vad är Isil Anar förresten? Är det din... familj?" frågade hon nyfiket och trängde sig upp bredvid Black på bron så de gick sida vid sida, då den rörde sig en aningen kollade hon upp på hanen med en retsam glimt i ögonen men höll balansen och gick sedan rakt och stadigt fram jämte hannen. 

Han drog en aning på munnen. Hon skulle ha hört vad modern döpt hans syskon. Hans leende breddades ytterligare av hennes ordval. Tequila av Lavan. Hon hade lavans kraft. Ännu en pusselbit föll på plats. 
“Så jag gissade rätt.” brummade hans djupa stämma. Hon var en infero.
I ögonvrån såg han henne dyka upp bredvid, hörde hennes fråga. När bron rörde sig höll han balansen med sin kattlika svans och rörde sig med samma elegans som innan. 
“Isil Anar... är flocken jag lett i många år.” Han klev smidigt ner från brons slut och fortsatte längs den breda, upptrampade vägen av hårt packad jord. Frågan fick honom att försjunka i tankar och funderingar om sin familj och sin flock. Leendet hade försvunnit. Han hade inte träffat någon av dem sedan han tagit sig ur fängelset de byggt åt honom…  
“Men… saker har hänt som är för smärtsamma för att yttra.” fortsatte han lågt, med ett tonfall som sade att vidare frågor om det inte var välkomna. Vad hade hänt sedan sist? Vad hade det blivit av dem? Skulle han ens vara välkommen hem igen? De obesvarade frågorna var som törnar kring hans hjärta. Han ruskade mentalt på sig och försökte begrava oron. 

“Tequila av Lavan, alltså?” Han vände ansiktet mot henne och gav henne ett litet snett leende. “Jag antar att vi båda… brinner för saker.” Eldsflammor, som lämnade hans päls oberörd men lämnade en välbekant stickande rökdoft, började dansa fram kring hans tassar och framben medan han gick. Några passerande vargar väjde undan för att undvika dem och kastade irriterade blickar åt hanens håll. De hade inte ens behövt oroa sig, han hade kontroll.

Hanens balans var mycket stadigare än hennes, utan problem gick han elegant bredvid utan att bry sig om bron som smått gungade en aningen. Honan kollade upp mot den svarta då han började tala och var påväg att yttra dig då Blacks tonfall ändrades till en mycket tydlig gräns där honan valde att inte säga något. 
När de kommit till den fasta jorden stannade hanen upp. 
“Tequila av Lavan, alltså?” Han vände ansiktet mot henne och gav henne ett litet snett leende. “Jag antar att vi båda… brinner för saker.” Tequila kollade frågandes på hanen men när rök uppenbarade sig på hans framtassar som sedan blev till eld lös hennes ögon upp. Honan hukade sig ned och beundrade flammorna. "Coolt!" sade hon och log med svansen viftandes bakom sig. Enda gången hon kunde framkalla eld var om hon använde sig av lavan som orsakade eld. Tequila var så exalterad över Blacks eld att främlingarna inte rörde henne ryggen. Sedan ställde hon sig upp och vandrade i en halv cirkel kring hanen sedan mötte honan hanens blick och flinade. Jorden under henne sprack och lavan uppenbarade sig, sedan fokuserade hon på att använda sin telekenesi och lyfta upp lavan i luften för att skapa lava bubblor, dock var inte alla lika lyckade och det såg mest ut som lavan dansade i luften bland bubblorna. "Häftigt va?" frågade hon med lite stolthet och lite malligt. Tequila hade blivit för exalterad och lite för ivrig att visa black vad hon kunde göra att hon glömt bort att hon inte riktigt kunde styra det och ha full kontroll ännu. Lavan började att dansa lite bredare och högre upp, då hon upptäckte det tappade hon fokus en aning och all lava föll ned till mark, honan hoppade undan för att undvika att få de på sig och stampade med ena framtassen på en torr gräsplätt som tagit eld för att släcka den, dock är hon inte immun mot eld eller lava så lite skada skedde under hennes trampdyna. Men då den väl var nere på marken kunde hon använda sin telekenesi för att låta den krypa tillbaks ned där den först kom från. "Jag är inte lika skicklig som du är, men jag tränar hårt. En dag kommer jag kunna skjuta iväg lavan på firnder, byten och bemästra den som ingen annan!" Sade hon med en brinnande passion och ett leende. 'En dag... Aldrig igen vill jag känna mig maktlös...' tänkte hon sedan och blicken förändrades en aning till frustration.