|| Till en delvis inferno, svart, grönögd, rödmanad, muskulös, kattblick och married varg ;3 som vi sa ||

Vinden var ihärdig, men inte besvärande.
Den kom utifrån sjön och blåste in höga mäktiga vågor
mot stranden. Även om vinden tog vattnet längre upp på
stranden än normalt var det ändå över 20 meter upp till palmerna
som kom som en liten skog. Deras stora hårda blad svängde styvt med
vinden, de tunnaste stammarna vajjade som flaggstångar medans dom
kraftigare bara knakade och gnisslade som osmörjda. Även om vinden
härskade, sken solen bortom molnen, vädret var på väg till positivare
dagar. Inom kort skulle vinden få ge upp och avta. Dra sig undan
och ge plats åt solens värmande solstrålar som röjer upp efter
röran vinden ställt till med.

Det perfekta landskapet med den långa sandstranden som fortsatte längre än vad man kunde se när sandstrandens ojämna gång kom i kurvor som man inte såg runt, förstördes brutalt av en ensam mörk figur som vandrade just på den plats som bestod av våt sand, bara de extra stora vågornas vatten spolades upp dit av trycket som låg bakom. Men det var ändå tillräckligt för att sanden skulle bli hårt packad och våt. Spåren som lämnade efter varelsen var jämna, samma takt nästan hela tiden. Vargspår.

Varginnan var i medelstor storlek, inte som de största, men inte heller så att den nästan mättes med dvärgarna. De små behövde se upp, de stora behövde se ner. Men i måttlig mängd. Dess hårman var i grundfärg mörkbrun i olika nyanser. Ovanpå det eldigt röda tecken som skvallrade om att det var en Inferno som vandrade över strandens sträckning. Om det var ett äldre öga med sinne för de uråldriga Infernosläkterna långt därifrån kunde de se att tecknen var typiska för en mycket fruktad hannes flock. Darzo's flock. För att vara en av hans ättlingar vandrade varginnan mycket långt borta, alltför långt borta för att vara på uppdrag och ännu tillhöra flocken, perfekt långt borta för att ha bedragit flocken och lämnat dem med ryggen åt. Vandrandes bort, en av dem som bara ville glömma. Ville blicka framåt. Skaffa nytt alibi. Glömma den tid som krigare för Darzo.

Demethra såg framåt, huvudet var i höjd ovanför manken, svansen lugnt nere. Utan misstankar på faror. Hon hade tagit sig till stranden för att slappna av och få tänka i fred. Slippa Numooris centrum och allvar. Här fanns också varelser. Såna som levde här för alltid. Hade sitt levebröd här. Hade sitt revir här. Varginnan stannade upp och såg ut mot havet. Hon skulle inte kunna tänka sig att leva här. Det var en värdefull plats, fullt värdig att besöka nån gång. Men hon skulle inte klara av att leva här. För ett ögonblick ville hon tillbaka till den välkända skogen. Där hennes revir och familj fanns. Familj. Hennes familj. Hon hade aldrig tänkt på flocken på det sättet, även om det var ett faktum. De var hennes apoyar [stöd]. Familjen.
Demethra log till för ett ögonblick, inget vackert leende- ett flin. Föraktande.
Men hon respekterade medlemmarna och ledaren, självklart. Hon var glad att
få ha dem vid sin sida och veta att de var en av henne, hon var en av dem.
Hon kände sig till och med stolt över det. Och det var hon stolt över... att hon kunde vara stolt över sin flock. Men här i den våta packade sanden vandrade hon nu och gav efter sig påminnande vargspår att hon gått här, för att samla sig och sina krafter. Det var inte länge kvar nu.
Inte länge alls, snart skulle hon stå där, på led bredvid Thzu, Hielo och flera andra. Lyssna till Blossoms pepp och inledning. Kanske också avsked för vissa som skulle få sätta sina liv till.
Det var stunden när allt skulle bevisas, vem fixade det. Vem fegade ut, vem avled. Vem segrade.
Vem segrade av de stora trupper med mannar. Trogna mannar för flockarna.
Javisst behövde krafterna samlas. Det var en stor stund som väntade. För alla...

De fyra, svarta tassarna tog mark med en duns.
Öronen spetsades.
Tungan fuktade nosen.
Svansen svängde till och höll balansen, innan den stannade.
Den gröna, kattlika blicken svepte över stranden.
Black hade hoppat ner från ett av träden som gränsade skogsremsan från stranden.

Han började gå över sanden, mot vattnet, med huvudet i mankhöjd.
Tassarna sattes ner i vattnet.
Det var fortfarande kallt.
Han kände rysningarna löpa uppför frambenen, och använde sin kraft för att värma upp vattnet runt tassarna.
Mycket bättre.

Han lyfte huvudet och spanade mot horisonten, och vinden lyfte den blodröda manen.
Plötsligt fick en rörelse i ögonvrån honom att haja till.
Han vände huvudet ditåt.
Och höjde på ögonbrynen av förvåning.

En hona kom gående över stranden.
En mörkbrun hona med röda tecken.
Black sken upp och började gå henne till mötes.
"Demethra."
De gröna ögonen lyste i halvmörkret innan solnedgången, och chansen att kanske lyckas få fram ett leende på hans läppar fanns.