Flockmedlemmarna hade långsamt skingrats åt höger och vänster, vardera av dem försvunnit gradvis in mellan skuggorna Kawazatriskogen erbjöd. Mötet var avslutat, många ord var sagda, mycket information utbytt sinsemellan. Planerna var satta. Ronia hade följt sin familj, angelägen att inte hamna ensam med sin far - men planerna att slippa undan gick snart i stöpet.
  "Ronia stannar". Dottern saktade genast in. Stannade. Det här var inte oväntat. Rösten hade varit mörk, men inte mörkare än den vanliga, maskulina klangen faderns vardagsröst ägde. Ingenting skvallrade egentligen om någonting annat än det vanliga, iallafall skulle det inte sett ut så för de andra. Ronia kände Black väl vid det här laget. Han var inte nöjd.
  Hon visste varför. 
  Långsamt, med en lågmäld suck, vände hon om för att så småningom möta hans blick. Grönt mot grönt. Avsmalnad, vassa pupiller, mot den yngre kopians likadana.
  "Ja".

Black hade avslutat mötet och såg nu på medan medlemmarna gick därifrån för att återgå till sitt.
"Ronia stannar" sade han.
Han betraktade dotterns långsamma vändning och mötte hennes blick. "Ja." svarade hon.

Black lyfte blicken från henne och följde de sista utav medlemmarna som försvann in i den täta växtligheten runt ruinerna. En av dem gav honom en avskedsnick och han nickade tillbaka. Sedan lämnade han den improviserade talarplatsen. Musklerna spelade under huden när han smidigt tog sig ner för stenblocken med flytande rörelser innan han stannade på den platta stenläggningen nedanför. När han såg den sista svansen försvinna in bland skuggorna vände han tillbaka sin gröna blick mot sin dotter. Han sade inget, utan såg bara eftertänksamt på henne med en oläslig min under en stunds tystnad. Hans ansikte vilade och hade då alltid samma barska utseende som förstärktes av alla dess ärr. Vad som försiggick i flockledarens huvud var helt utelämnat, för det visade inga tydliga känslor på utsidan.

"Hmm." brummade han till sist. Det utav hans öron som fortfarande var helt  klippte till och vändes framåt för att uppfatta minsta ljud.
"Jag antar att vi har en del att klara upp här, Ronia." Hans ögon vek inte från hennes utan såg rakt in i dem, forskande, sökande efter sanning.

"Har du någonting du vill förklara för mig?" Han satte sig lugnt ner efter att han givit henne den chansen.

"Jag antar att vi har en del att klara upp här, Ronia", sade Black, varpå han satte sig ner framför henne. Hennes blick föll mot tassarna. Även i sittande ställning var han väldigt mycket större än henne - och även fast hon definitivt inte var rädd för honom (varför skulle hon vara det) så hyste hon enorm respekt för ledaren. Speciellt nu.
  Även Ronia slog sig så småningom ner. En lågt, skrattande fnysning lämnade henne, varpå hon blickade bort mot regnskogens vegetation till höger om sig, långt bortom stenplatån som utgjorde en del av ruinen av det forna bygget. Jo, visst hade hon en del att förklara. Frågan var vad hon skulle säga, och vad som egentligen skulle förklaras. Vad visste hon - men vad fanns att säga?
  "Jag-", började hon. Tystnade. Ingenting hon komponerade ju huvudet lät bra. Hälften lät som billiga ursäkter, det andra som rena valpiga dumheter. Egentligen fanns det inga ursäkter alls. "Jag.. Hrrm.. Du minns Blair, eller hur?" Det ryckte lätt i svansen. Kattspråk för ovisshet eller kluvna tankar. Osäker hur hon skulle föra det vidare. "Du minns att han, den där gången när jag var valp, roade sig med att trakassera mig." Det ryckte ofrivilligt i ena mungipan, men hon hejdade snabbt reflexen. Minnet kändes så avlägset, som om det inte hänt henne utan en helt annat person. Det var länge sedan nu. Ändå mindes hon ilskan. Det valpiga hatet.
  Hon gjorde en paus.
  "Du hämtade hem mig. Livet fortsatte. Jag stötte aldrig på någon mer av dem - jag lämnade ju aldrig reviret av principskäl. Sen gav du mig tillstånd att röra mig utanför det, utforska, och jag gjorde det också. Jag träffade honom, Blair, igen rent utav ödets nyck." Återigen paus. ".. Jag roade mig med att retas med honom, och han retades med mig. Jag vet inte vad Kasai fått dig att tro men han var inget annat än billig underhållning jag stötte på då och då under mina utforskarrundor."
  Ronia vände blicken och mötte faderns. Hon visste inte hur han skulle reagera.
  "I n g e t  m e r." Eftertrycket var tydligt.

Black såg på sin dotter medan hon pratade. Han tyckte inte om att se henne obekväm. Under tystnad lät han henne tala färdigt och lyssnade till vartenda ord.

"Inget mer." avslutade Ronia och mötte hans blick.  
Black sade först ingenting, utan lät blicken vandra längs träden. Han visste inte om hur sträng han såg ut, alltid såg ut. Det hade varit så i arton år, sedan Rosie försvunnit och tagit värmen i hans utseende med sig.  Han visste inte att hans enorma kärlek för den här nästan vuxna valpen inte syntes ända ut till ytan. Han visste bara att hon tillsammans med sin bror var det enda han hade kvar av sin älskade, och att de blivit så mycket mer än han hade kunnat hoppats. Starka individer som var lite för lika honom som ung för sitt eget bästa. När han såg på Ronia, som var driven, envis och vild, så var det nästan som om han såg sig själv i den åldern. Skillnaden var då självklart att han själv inte haft några föräldrar att stå och förklara sig för - han hade inte vetat av några gränser. Han hade varit tvungen att lära sig av sina misstag, därav de många ärren som täckte hans kropp.  Och eftersom han vuxit upp föräldralös var föräldraskapet som att dyka huvudstupa ner i okänt vatten. Han hade inga att ta efter, inga färdiga metoder.  Han ville bara Ronias bästa. Han hoppades att hon visste om det.

Black vände blicken till Ronia. "Jag tror dig." sade han. "Jag tror på att det du säger är sant."
Han drog en djup suck. "Och... Jag kanske var för hård mot dig. Jag tog förhastade meningar, lät min avsky för Occultos gå ut över dig och kände mig sviken, jag hade trott att du hatade dem lika mycket som jag. Jag blev rädd, helt enkelt, att du skulle gå över till fienden eller bli lurad till dem, att jag skulle... mista dig." Han pausade för att samla tankarna. 
"Du vet att jag är väldigt stolt över dig." Åter en kort paus. 
"Nu har jag hört din sida av historien, och jag är lugnad. Förlåt mig, Ronia. Jag vill bara ditt bästa."

Han mötte hennes blick, och ett leende fick hans drag att mjukna. Hans röst var inte hård, utan ödmjuk och tillgiven. Han förlät henne. Han ville bara att de skulle vara vänner.



Avslutat