Sigrid hade tänkt över det hela natten och hela morgonen, hon kunde inte släppa att hon hade sagt en sådan sak som att hon gillade Tora minst av alla i gruppen. Vad var hon för syster egentligen? Hon hade knappt kunnat sova för att hon legat och ältat hela scenariot i huvudet. Om och om och om igen, tills allting kändes ännu konstigare än det började.
Efter frukosten så hade hon beslutat sig för att söka upp den stackars systern som hon så elakt hade sagt sig ogilla, med en klump lika stor som Björne i magen. Till sist fick hon syn på den mörka systern där hon jagade efter någon eller någonting som försvann utom Sigrids synfält fortare än hon kunde identifiera det. Var hon sådär jättearg, eller jätteirriterad, eller jätteledsen? Blev Tora ledsen? Eller mest arg? Kunde man vara båda samtidigt? Åh nej, vad hemskt. Och tänk om allt det var på grund av Sigrid? Det vred sig olustigt i hennes mage när hon försiktigt valde att närma sig systern.
''Tora?''. Stämman var försiktig och mjuk. ''Får jag prata med dig?''. Sigrid stannade upp en bit ifrån henne och inväntade hennes reaktion.

(Tora)

Tora hade varit irriterad redan innan hennes syster hade dykt upp med sitt mjuka och försiktiga sätt att vara. De var rena motsatser mot varandra. Sigrid var alltid så förstående och snäll medan Tora bara var arg. Det var inte ens alltid med flit, hon bara var det. 
    På morgonen hade det varit en liten hare som råkat ut för hennes vrede. Dock hade den haft turen nog att smita ifrån henne, hon var ju trots allt bara en valp som ännu inte lyckats lära sig att jaga. 
    Frustrerat följde hon haren med blicken när den försvann längs med slätten. Det var Sigrids fel!
    “Vad vill DU nu DÅ,” röt Tora och snodde runt för att se på sin syster. “Jag kan väl inte hindra dig från att prata, eller?” Otåligt stampade hon i marken. "Så vassågod, prata på du."

Hon hade varit väl medveten om att hon troligtvis skulle mötas av ilska och irritation, men hon kunde ändå inte hindra klumpen i magen från att växa sig från Björne-stor till mamma-stor, och nu ta över hela hennes hals också. Skulle hon ens kunna prata nu? Det låg liksom inte endast ilska över Toras ord, utan avsmak, som när man smakade på någonting som inte borde ätas. Så kände hon sig i Toras ögon i just den stunden, som sopor.
''Prosti menya, sestra''. Rösten var lågmäld och ångerfylld, men ändå tydlig. Huvudet var något sänkt och det gick tydligt att se hur hon skämdes och ångrade sig. Varför hade hon behövt ställa till det såhär? Hon var ju menat att vara den som tog hand om alla och såg till att de mådde bra, inte sårade och gjorde dem arga. Det kändes nästan som en mardröm som hon nu befann sig i. Hur skulle hon någonsin kunna ställa det tillrätta?
''Vet inte varför jag sa så alls, för jag menar det inte''. Hon suckade och skakade vagt på huvudet. Allt var en enda röra. ''Älskar dig också, jag lovar. Jag har inte kunnat sova för jag har oroat mig för hur du mår''. Hon ville verkligen inte att den där leken skulle förstöra deras relation för evigt. Hon såg upp på Tora med något frågande, kanske till och med bedjande, i blicken. Snälla förlåt mig.

(Vinterspråk: Förlåt mig, syster)

Tora såg att Sigrid skämdes hela hon. Brydde hon sig? Inte direkt. Det var ju som Sigrid sade själv hennes egna fel. Tora hade all rätt att vara arg och ledsen. 
    “Du kanske är ond egentligen,” Tora spände blicken i sin syster. Hon visste hur mycket godhet betydde för henne. Det var som om Sigrid gjorde allt för att bli deras mamma, vilket fick Tora att tycka om henne mindre. “Därför sa du så där. Och på vinterskitspråket.” Sigrid om någon borde veta att Tora inte pratade det, och inte ville. Eller, egentligen ville hon väl - men hon förstod inte. Därför låtsades hon om att det var töntigt och fult.

Varför var det så svårt för Sigrid att nå fram till Tora? Inte bara nu, utan nästan alltid. Det var som att de aldrig tyckte lika om någonting, och sällan kom överens. Varför blev allting alltid så jobbigt mellan dem? Sigrid gillade det inte, inte alls. Hon ville inget hellre än att de skulle komma överens och tycka om varandra, men kunde inte undgå att känna att hon nu förstört det ännu mer efter den dumma leken. Varför var Tora alltid så arg på henne?
Då Tora kallade henne ond så gick det riktigt att se hur allt hopp och positivitet försvann ur henne inom loppet av ett ögonblick. En skrämmande kall känsla spred sig inom henne samtidigt som paniken stegrade. Nej, hon var inte ond. Allt annat än ond. Snälla. Det kunde hon inte vara, visst? Tvivlet och rädslan spädde endast på klumpen inom henne, och hennes uttryck gjorde nog ett väldigt dåligt jobb i att dölja hur hon kände. Tora visste precis vad som sårade och skrämde Sigrid som mest, till skillnad från hur Sigrid inte alls verkade veta någonting om Tora. Sigrid måste vara den sämsta systern i världen!
''Förlåt...'' upprepade hon med en gråtmild stämma innan hon vände bort blicken. ''Det var bara en dum lek, jag menade det inte''. Gråten satt ordentligt i halsen på henne och hotade att svämma över vilken sekund som helst. Tora skulle säkert skratta åt henne nu också för hur mesig hon var som nästan grät. Åh, kunde den här mardrömmen bara sluta nu?

Ett litet skadeglatt leende spred sig på Toras läppar när hon insåg hur hårt hennes ord hade träffat systern. Det var hela hennes personlighet att vara god och snäll, och nu när någon kom och sa motsatsen? Förfärligt.
    Tora kanske borde ha lärt sig vart gränsen gick vid det här laget. Eller ja, hon visste ju egentligen - hon brydde sig bara inte.
    “Jaja, intala dig själv det bara,” muttrade Tora med en överdriven bitterhet. Hon fann ju det här roligt, att se sin syster i förtvivlan och oro.
    Plötsligt slog en idé henne. Hon tvivlade på att Sigrid faktiskt skulle göra det, men det gick alltid att försöka. Något utmanande glimmade till i hennes blick.
    “Men, du kanske kan gottgöra mig? Jag såg att Astrid hade en jäkla köttbitt. Jag vill ha den. Skulle göra mig skitgla.” Tora betonade det sista ordet lite extra, för när var hon någonsin ens i närheten av glad?

Varför sa Tora sådana elaka saker om henne? Hade Sigrids del i leken och det dumma svaret verkligen gjort henne till en sådan där förfärlig varg som var ond och elak mot alla? Hade den lilla flyktiga kommentar som avsetts vara skämtsam verkligen förstört allt det som hon försökte bli och upprätthålla? Var hon verkligen den värsta någonsin? Tankarna ville inte lämna henne ifred där hon nu stod och stirrade på systern, fortfarande gråtmild men mer frånvarande. Uppenbart fast i sina egna ältande tankar och känslor.
Det var först när Tora kom med sitt förslag på vad Sigrid skulle kunna göra för att gottgöra henne som hon lyckades rycka sig själv ut ur monologen och stirrade nu något förbryllat på systern. Hon ville att Sigrid skulle stjäla? Av mamma?
''Det är fel att ta saker av andra! Så det tänker jag faktiskt inte göra'' svarade hon med en förvånansvärt bestämt och samlad röst. Vem trodde Tora att Sigrid var egentligen? Aldrig att hon skulle få för sig att bryta mot reglerna bara sådär, tänk vilka konsekvenser det skulle få! Då skulle ju mamma bli ännu mer ledsen, och Tora skulle nog fortfarande vara sur på henne ändå för att hon inte gjort det på rätt sätt. Hon kunde ju inte alls vinna!
''Om du så gärna vill ha den så kan du ta den själv''. Hon verkade ha hittat tillbaka till sin självsäkerhet då hon praktiskt taget slängde tillbaka utmaningen till systern. ''För att jag var dum mot dig så tänker jag inte skvallra''. Hon tyckte faktiskt det var väldigt generöst av henne, om än det vred sig olustigt i maggropen av tanken på att behöva ljuga, men hur kunde hon annars ens komma i närheten av att försöka gottgöra Tora? Det var det mindre dåliga alternativet av de två, tyckte hon ändå.

Tora höjde på ögonbrynen när systern talade. Så hennes dåliga samvete var inte tillräckligt dåligt för att stjäla? Typiskt. Fast hon inte tänkte säga det till Sigrid eller erkänna det för någon annan - så var hon faktiskt stolt över sin syster. Att hon stod upp för sig själv och sina värderingar var viktigt för Tora. Det var så dem skulle överleva sen, när dem stod ensamma kvar så skulle inte det där gullgullet och snälla, ödmjuka rädda dem.
    “Okej. Jag tänker sno det ändå, bara så du vet," svarade hon. “Du får skylla på Aegir, om Astrid frågar. Deal? Peace?”

Hon var inte förvånad över att Tora bestämde sig för att ta saken i egna tassar, hon visste hur handlingskraftig och bestämd hon var när hon fått för sig någonting. Det kunde vara någonting bra faktiskt, om än det ofta tycktes innebära trubbel för någon annan eller till och med henne själv. Det höll tillvaron intressant även om Sigrid personligen kanske inte alltid höll med om det systern gjorde.
''Deal''. Hon såg inte fram emot att skylla på Aegir, men en deal var en deal trots allt. Förhoppningsvis så kunde hon hitta på något finurligt sätt att komma runt det som innebar att han inte hamnade i allt för mycket trubbel. Eller så frågade ingen henne alls, det hade varit det bästa faktiskt.
''Lycka till!'' flikade hon in innan de skiljdes åt. Hon hade nog aldrig förut önskat någon god lycka med att stjäla, det lät konstigt. Men men, åtminstone så verkade det som att Tora hade gått med på att förlåta henne, åtminstone lite, och det var det enda som räknades. Nu hade den obehagliga klumpen inom henne äntligen lättat.

Avslutat