Sigrid hade tänkt över det hela natten och hela morgonen, hon kunde inte släppa att hon hade sagt en sådan sak som att hon gillade Tora minst av alla i gruppen. Vad var hon för syster egentligen? Hon hade knappt kunnat sova för att hon legat och ältat hela scenariot i huvudet. Om och om och om igen, tills allting kändes ännu konstigare än det började.
Efter frukosten så hade hon beslutat sig för att söka upp den stackars systern som hon så elakt hade sagt sig ogilla, med en klump lika stor som Björne i magen. Till sist fick hon syn på den mörka systern där hon jagade efter någon eller någonting som försvann utom Sigrids synfält fortare än hon kunde identifiera det. Var hon sådär jättearg, eller jätteirriterad, eller jätteledsen? Blev Tora ledsen? Eller mest arg? Kunde man vara båda samtidigt? Åh nej, vad hemskt. Och tänk om allt det var på grund av Sigrid? Det vred sig olustigt i hennes mage när hon försiktigt valde att närma sig systern.
''Tora?''. Stämman var försiktig och mjuk. ''Får jag prata med dig?''. Sigrid stannade upp en bit ifrån henne och inväntade hennes reaktion.

(Tora)

Tora hade varit irriterad redan innan hennes syster hade dykt upp med sitt mjuka och försiktiga sätt att vara. De var rena motsatser mot varandra. Sigrid var alltid så förstående och snäll medan Tora bara var arg. Det var inte ens alltid med flit, hon bara var det. 
    På morgonen hade det varit en liten hare som råkat ut för hennes vrede. Dock hade den haft turen nog att smita ifrån henne, hon var ju trots allt bara en valp som ännu inte lyckats lära sig att jaga. 
    Frustrerat följde hon haren med blicken när den försvann längs med slätten. Det var Sigrids fel!
    “Vad vill DU nu DÅ,” röt Tora och snodde runt för att se på sin syster. “Jag kan väl inte hindra dig från att prata, eller?” Otåligt stampade hon i marken. "Så vassågod, prata på du."

Hon hade varit väl medveten om att hon troligtvis skulle mötas av ilska och irritation, men hon kunde ändå inte hindra klumpen i magen från att växa sig från Björne-stor till mamma-stor, och nu ta över hela hennes hals också. Skulle hon ens kunna prata nu? Det låg liksom inte endast ilska över Toras ord, utan avsmak, som när man smakade på någonting som inte borde ätas. Så kände hon sig i Toras ögon i just den stunden, som sopor.
''Prosti menya, sestra''. Rösten var lågmäld och ångerfylld, men ändå tydlig. Huvudet var något sänkt och det gick tydligt att se hur hon skämdes och ångrade sig. Varför hade hon behövt ställa till det såhär? Hon var ju menat att vara den som tog hand om alla och såg till att de mådde bra, inte sårade och gjorde dem arga. Det kändes nästan som en mardröm som hon nu befann sig i. Hur skulle hon någonsin kunna ställa det tillrätta?
''Vet inte varför jag sa så alls, för jag menar det inte''. Hon suckade och skakade vagt på huvudet. Allt var en enda röra. ''Älskar dig också, jag lovar. Jag har inte kunnat sova för jag har oroat mig för hur du mår''. Hon ville verkligen inte att den där leken skulle förstöra deras relation för evigt. Hon såg upp på Tora med något frågande, kanske till och med bedjande, i blicken. Snälla förlåt mig.

(Vinterspråk: Förlåt mig, syster)

Tora såg att Sigrid skämdes hela hon. Brydde hon sig? Inte direkt. Det var ju som Sigrid sade själv hennes egna fel. Tora hade all rätt att vara arg och ledsen. 
    “Du kanske är ond egentligen,” Tora spände blicken i sin syster. Hon visste hur mycket godhet betydde för henne. Det var som om Sigrid gjorde allt för att bli deras mamma, vilket fick Tora att tycka om henne mindre. “Därför sa du så där. Och på vinterskitspråket.” Sigrid om någon borde veta att Tora inte pratade det, och inte ville. Eller, egentligen ville hon väl - men hon förstod inte. Därför låtsades hon om att det var töntigt och fult.