Där fanns ingen tillstymmelse till rosor i den torra luften. Marken var näringsfattig och höjderna höga, med förrädiska platåer som eroderade under ens vikt. Jodano hade ägnat dagen till att klättra – helt och hållet förskjutit sitt uppdrag i Samudr – för att under kvällningen nå ett öppet bergsplan, bra bit ovan mark.
    Det var skönt att vara tillbaka. Blodbergen stod oförändrade trots den tid han spenderat bland rosskogen och senare Civitas. En kaotisk tillvaro som han välkomnat med rå humor och ett påklistrat leende. Det hade varit kul, minst sagt. Var fortfarande. Men bergen skulle alltid vara hans första hem.
    Jodano såg ut över bergens etapper och dalar, där blicken rutinmässigt drogs till reviret en bit nedanför. Han skulle aldrig vänja sig vid sina inte-längre-så-nya, grannar. Det var slöseri på mark att låta dem husera där och enligt Jodano, tillskottet bergen aldrig behövt.
    "Funderar du på att ansöka?"
    Tystnaden bröts plötsligt. Han såg sig inte om – behövde inte – för att veta vem rösten tillhörde. Den var behaglig och lätt att lyssna på med en påtagligt road ton som tycktes invävd i varje ord. En röst som kunde lova mycket. Inte helt olikt hans egen. Jodano fnös fram ett skratt men lät trots det mer förolämpad än road.
    "Gör du?" Inget spår av sedvanlig, drypande sarkasm fanns i rösten. Orden var korthuggna, tonen kylig och avståndstagande. I ögonvrån såg han sin syster rycka på axlarna i ett osagt nej.
    "Öknens djävlar–" Ja, nog hade han hört om det en gång beryktade Devils. Men ryktena var få till nästintill obefintliga nu. Det var svårt att föreställa att något fanns kvar av det som en gång varit. "–Inget mer än lata lopphögar", muttrade han genom sammanbitna käkar. De kunde gärna fått ruttna bort i öknen istället för här.
    "Inget varar för evigt antar jag."
    Jodano svarade inte på det. Istället väntade han, för visst var där en annan anledning än Devils som fått Mardu att söka upp honom.
    "Jag träffade mamma—"
    "Jag med." Han avfärdade henne innan hon ens börjat.
    "Är det allt du har att säga?"
    Jodano klickade tungan mot gommen, men höll sig från att skaka på huvudet. Syster, syster. Dumma, lilla syster. Ett oengagerat hummande blev hans enda svar men av Mardus sammanvävda ögonbryn förstod han att hon inte skulle lämna saken där. Han suckade dramatiskt, vilket bara eldade på hennes ord.
    "Hon var sjuk, hon ka—"
    "Åh, nog var hon sjuk alltid", avbröt han för andra gången.
    "Hon behövde hjälp, inte—"
    "En instabil hynda", avslutade Jodano åt henne. Tredje gången nu. "Hon var en instabil, rabiesbefäst hynda." Han fnös föraktfullt, nästan äcklad. "Om du tror att någon kunde bota vad än som huserade innanför det där pannbenet är du till och med dummare än jag trodde."
    Han såg ilskan i hennes blick – hur hon i sitt huvud formulerade sin nästa attack – men hon lade band på sig och suckade. Ingen av dem var visst på humör i dag. I vanliga fall hade det retat honom, nu kände han sig lättad. Nästan i alla fall. Hennes ilska skulle alltid roa honom.
    Mardu lät mer uppgiven än arg när hon talade, som om hon plötsligt blivit för gammal för rivalitet och syskongnabb. "Jag kom inte hit för att bråka."
    "Så synd." Jodano gjorde sig redo att gå, redan less situationen. I samma stund han skulle till att vända sig om klev Mardu in framför honom. Så nära sin syster blev det omöjligt att ignorera den böljande mankammen som sträckte sig en bra bit ovanför hennes öron. Den verkade inte ha slokat det minsta med åren, till Jodanos förtret. Blä.
    "Jag kom i hopp om att träffa dig. Och det gjorde jag. Här är du." När det stod klart att Jodano inget tänkte säga fortsatte hon. "Kan jag stanna för natten?"
     Han såg o-imponerat på henne och undrade om Mardu ens förstod hur det lät. Det hade inte slutat bra sist. Är det allt, syster? Frågan hängde osagd i luften och Mardu skrattade.
    "Dåligt ordval." Hennes fnissande var för lätt och ledigt för att han skulle kunna slappna av. "Jag är borta innan solens uppgång. Du kommer knappt märka av mig. Lovar!"
    Hon slöt upp vid hans sida och Jodano undrade i det tysta vad i hans hållning som sade att han gick med på det. Ändå fann han sig inte protestera.

[Ensamroll.]