Det hade hunnit bli mörkt innan de äntligen stannat. De alla hade hjälpts åt att lägga Wulfric och Aimo försiktigt på marken. De flesta ansiktena var spända eller öppet medlidande varje gång de mest skadade jämrade sig under deras beröring.
 Luwa visste inte hur hon skulle känna sig nu. Så mycket var förlorat, men de levde. De flesta av dem. Det högg lätt i bröstet och hon såg emot Thrim som inte bara fått bära bördan av deras skadade, men också förlusten av sin mor. Hon kunde inte ens föreställa sig hur han mådde nu.
 Försiktigt närmade hon sig honom där han lagt sig en liten bit ifrån gruppen. Kanske han ville vara ifred, och det fladdrade nervöst i bröstet på henne.
 "Hur känns det?" hon ville slå sig hårt i ansiktet, så dumt var det för henne att fråga. Allt som hänt, och tröttheten han måste känna. Troligtvis ville han inte ens tänka på det, och här kom hon och inkräktade och påminde om det, det första hon gjorde när de äntligen fick vila. Ansiktet kändes varmt och fladdrandet i bröstet blev värre.
 "Förlåt... Det... Jag menade inte.." hon tystnade, hon skulle bara låtit den dumma frågan vara ifred, hur dum den än var. Nu var det bara värre.
 "Jag kan gå igen" mumlade hon generat, men stod dumt kvar med brännande kinder och kaos i bröstet. En stark önskan att hon aldrig gått fram och bara hållit tyst.

Thrim svarade aldrig på den första frågan. Han visste inte ens hur han skulle ha svarat på det, utan svarade bara genom att se bort. Han hade varit som avstängd hela vägen från Ötamon. Han visste knappt hur länge de gått eller vart de befann sig. Han bara följde med.

När Luwa sen bad om ursäkt och blev tydligt obekväm såg han bara trött mot henne igen så fick han dåligt samvete och suckade.
"Hey förlåt, det är lugnt. Jag är bara inte.. på humör för att prata riktigt." Thrim var tydligt avslagen i ansiktet, men han ville samtidigt inte vara otrevlig mot de yngre. Han såg Luwa som en lillasyster, och Luwa hade haft en traumatisk upplevelse i templet som precis som han själv. Han ville helst bli lämnad ifred, men han förstod att läkte på olika sätt. Behövde hon prata kunde han ställa upp på det.
"Men jag kan lyssna, om du vill prata?" 

Han ursäktade sig och det fick det sig att vända sig i magen på henne av ångesten. Åh, nej han fick inte tro att han gjort något fel! Hon ville bara sjunka genom marken där hon satt bredvid honom. Hon log vekt, något som inte nådde ögonen.
 "Det är lugnt, förlåt det är jag som är dum" hon suckade och såg ner på sina tassar. Lyssna, om hon ville prata, det krampade lite i bröstet på henne och det kändes som om hon skulle falla ifrån en hög höjd, liksom sög till i buken. Hon kände sig nästan lite yr, men mest generad, helt plötsligt.
 "Jag vet inte om det hjälper något" började hon, och tvivlade redan på att det faktiskt skulle betyda något alls.
 "Men jag tycker du är stark, och modig" hon pillade med gräset under hennes tassar, vågade inte riktigt se upp på honom.
 "Tack för det" han hade burit Aimo, och på ett sätt därför räddat honom, en trygg klippa att vila sig mot i allt detta kaoset, och hon vågade sig på att faktiskt lätt luta sig emot honom. Så rädd att bli avvisad.

Thrim hade blivit så paff av Luwas ord att han bara suttit tyst och när hon lutat sig mot honom hade han låtit henne vara kvar. Den närheten var kanske precis vad han behövde nu även om han inte skulle ha erkänt det för något.

Han hade inte heller känt sig varken stark eller modig där ute i skogen. Han hade bara gjort vad som varit tvunget. Och oavsett så spelade det ingen roll, för hans mor hade fortfarande dött. Det fanns inget Thrim hade kunnat göra för att förhindra det. Och det störde honom. Enormt.

Men han hade inte reflekterat över vad han hade gjort kunde betytt för Luwa, Aimo och andra. Det var.. kanske precis vad han behövde höra den här gången. I vanliga fall hade han blivit generat och bett henne att skärpa sig, men nu hade hans ögon istället tårats och han lutade ner sitt huvud mot Luwas för att ta emot trösten.
"Tack själv" viskade han tillbaka samtidigt som han svalde gråten.

De satt i tystnad en stund och lyssnade på den sprakande elden och på snusljudet från deras sargade flockbröder och systrar som nu kunde få en stunds vila och ro i nattens famn.

[Avslutat]