Solen smekte Numoorislätten med varma strålar där den långsamt jobbade sig ner mot horisonten. Värmen från dagen låg fortfarande kvar som en varm filt, trots att svalare vindar hade börjat blåsa. Den här sommaren var en varm sommar, varmare än vad man hade kunnat tro med tanke på våren.
   Värmen här var så mycket annorlunda än vad den unga fakargen var van vid. I Kawazatri var den tryckande och fuktig. Här var den stekande på ett helt annat sätt. Han fick mycket mer kontakt med solen än vad han vanligtvis fick. Här fanns inga stora trädkronor som kunde skydda.
   Tvillingstenarna avtecknade sig som två tydliga prickar i horisonten, i storlek av två vindruvor. Han hade kommit närmare. Snart skulle han få svar, om inte tidigare. Blair vandrade framåt, men höll hela tiden utkik efter vargar eller revirsgränser. Om nu Qu inte hade flyttat utan var kvar ville han inte av misstag klampa in på deras revir och behöva ställas till svar.
   Det långa gräset strök mot hans ben där han i stadig takt plöjde sig framåt mot sitt mål. Så nära nu. Han var sprickfärdig av förväntan och ville veta nu om han gjort det har i onödan. Att gå tog så lång tid. Han ville dock inte inte flyga och riskera att missa en varg. Istället fortsatte han framåt med ett öppet, vänligt kroppsspråk. I smyg var han ute efter att stifta nya bekantskapheter nästan lika mycket som att bevisa sig för flocken.

[Öppet för en!]

Han stod där, i tystnad. En knut hade bildats i hans bröst för länge sedan. Hur många månvarv hade det inte gått? Hur många ånger hade inte solen höjts och sänkt sig över honom där hans spatserat över reviret. Det han ensam försökt hålla koll på. Ensam. Ordet slog hårt inom honom. Han hade så ihärdigt väntat. Med hopp och värme i bröstet hade han stått ut. Dag som natt.
Han hade väntat medan vinter sakta dog ut, medan snön smälte på marken. Han hade vänta medan växterna sakta fick sina knoppar och slog blom. Det var är sommarn sakta tog över landskapet som han äntligen gav upp. Ändå kunde han inte förmå sig att lämna platsen. En del av honom väntade fortfarande.
Väntade trots att han kände smärtan inombords.
Men ändå kunde han inte lägga någon skuld på den han väntat.
Han hittade på alla den sortens ursäkter.
Kanske hade han bara glömt, kanske hade han fått ett uppehåll, precis som Rocco fått när de först behövde separera.
Men nu. När Vinter, Vår och sommar nästan passerat så började han lojt gå åt det håll som flocken gått för all den tiden sen.
Sakta i fotspår som sedan länge spolats bort av regn och vind. När han dock, kort utanför det som förut varit deras revirs gräns, kände en främmande doft lyfte han huvudet och blev med ens alert. Trots att de andra lämnat stället så kände han en tillhörighet. Det var där han spenderat sitt liv. Där han växt upp. Han var säker på att han skulle kunna navigera över reviret medan han blundade.
Han lyfte huvudet som nyss varit slokat och den turkosa blicken spändes ut över slätten, bara för att snart se en stor brun individ som verkade malplacerad där han gick. Medan han själv, trots sin färg, verkade smälta in i landskapet.
Sirocco började gå igen, rakt emot främlingen och hans blick var bestämd. Vem ville inkräkta på deras område, för det syntes väl att hannen hade ett mål. För han gick bestämt rakt fram. I direkt linje emot reviret och tvillings klipporna som Rocco visste kunde skymtas i horisonten.
"Identifiera dig själv, Främling" I rösten gick det inte att skymta den vänlighet han fått lära sig när han växt upp. Många månvarv av ensamhet hade fått honom att lägga undan artighetsfraser, och den misstänksamhet som bott i honom som ung hade smugit sig tillbaka. Trots detta fans det inget fientligt med hans tonläge eller kroppshållning.

Det gick en stund av händelselöshet, men sedan rörde något på sig framför honom. Blair fick syn på en främling som i bestämd takt tog sig fram mot honom. Fakargen stannade till och inväntade hanvargen. Överlag mörk päls men med vita partier. Det som främst fångade Blairs uppmärksamhet mest var en tuffsig färgklick i manen.
   "Identifiera dig själv, främling." Det var ett krävande tonfall utan spår av vänlighet. Blair rynkade på nosen. Han kunde inte känna doften av ett revir och inte heller flockluft i den andra vargens päls. Var det här bara en mopsig tölp?
   Blair fnös tyst. Han försökte minnas att han behövde vara trevlig, men det var svårt när han störde sig så på främlingens ord. Det hjälpte inte att irritationen växte ju mer han tänkte på det.
   "Ärligt talat, nej tack. Lite trevligare kan du väl." Hans röst var färgad av mild klentrogenhet men inget annat. Han var inte dummare än att han höll inne på sin irritation. Den här vargen kunde veta bra saker. Om inte, så visste han inte hur den här vargens mentala hälsa var. Under huden spelade muskler när Blair skiftade vikten till högra frambenet. Han övervägde att säga något men lät vargen svara först.

Han väntade på svar av främlingen med växande irritation.
Han kunde känna den ifrån främlingens sinne. Irritation om spelade men hans egna. Kände hur främlingen kände sig något förorättad, samtidigt som det fanns en målmedvetenhet i sinnet, och så som hanen sett på tvillingsklipporna, och även gått rakt emot dem fick Sirocco att anta att det fanns ett visst mål med dennas vandring.
Då Hanen sedan väl svarade så  ryckte det nästan omärkligt i hans läpp. Den irritation Sirocco redan visste att hanen kände sken inte igenom hans röst. Men som sagt behövdes det inte. Det fann inget den andre kunde göra för att dölja vad han kände för Sirocco.
Han kände sig lätt retlig. Månader av ensamhet och den nya känslan av att få sitt hjärta besviket av sin första kärlek spelade in på hur han betedde sig, och just nu kände han inget annat än djup irritation.
Sättet den andre talade till Sirocco, trots att han var medveten att han var på väg in på ett revir, talade om för den mörka ynglingen att den han mötte fortfarande hade en valps orädda sinne, där han trodde högre om sig själv än vad han kanske var.
"Ska jag omformulera det för den unge herrn?" Hans röst var hård. Säker, men fortfarande utan fientlighet och relativt monoton. precis som tidigare.
"Jag är Sirocco, krigare av Qu och Son av Sleazoid, Beta av Qu" Han blick hade borrat sig in i främlingens gröna ögon och han fortsatte utan uppehåll.
"Trots att jag redan vet att du är medveten om det så informerar jag dig nu officiellt att du är på väg in mot det revir som Qu innehaft sedan innan du ens var tilltänkt, än mindre född. Ta ett steg till innan du identifierat dig själv och dina avsikter så ska jag personligen se till att det är det sista steg du tar" Hans röst hade ändrats ifrån monoton till hård och definitivt befallande.
Han sade inget om att flocken hade flyttat, och att han var ensam kvar. Det hade nått hans öron om flockens flytt, och han tänkte att så länge han var kvar behövde ingen annan flock eller främling bekräfta ryktena.
 Ifall den större, men ändock jämngamla, hanen tog lätt på hans hot på grund av hans storlek skulle han ta fel. 
Stäppvargens gener i den lilla kroppen gav honom en snabbhet som ofta övergick den normala vargen, speciellt om man såg till den andres storlek och tyngd. Dock gick snabbheten inte i över dimension som den röda honans för så länge sedan.
Sedan hade han mer än en fördel med giftena som han med lätthet kunde hantera. Det låg även en tydlig smidighet över honom.
Han blick låg fortfarande i den andre vargens ögon och han var beredd på minsta hint på motsträvighet om den andre kunde komma upp med. Dennes sinne skulle avslöja honom utan att han visste det.
[Påverkad av ensamheten, brustet hjärta och Blairs egna irritation så blire för mycket för annars vänliga Sirocco som år en mental breakdown]

"Ska jag omformulera det för den unge herrn?" Där, exakt där bestämde Blair sig för att det här var en skitunge. Han ogillade stark den här vargen, och kunde nästan känna det pumpa ut från sig. Ändå försökte han dölja det.
   "Jag är Sirocco, krigare av Qu och Son av Sleazoid, beta av Qu." Vem det än var som hade stoppat upp en pinne i arslet på främlingen hade gjort det ordentligt. Han trodde verkligen att han var något. Så fel han hade. Varför trodde han att han kunde paxa ett sådant här område?
   Om det nu inte varit för att Sirocco sa sig vara från Qu. Han visste definitivt något om dem. Möjligheten att han ljög fanns. Som Blair tidigare konstaterat fanns det inga spår av andra vargar i pälsen på den unge. Bara ensamhet, vind och bytesdjur. Samtidigt kände han igen namnet Sleazoid.
   Sirocco fortsatte prata, nu med hot. Fakargen slutade låtsas och visade sin irritation öppet.
   "Okej, coolt tal.", sa han torrt. "Bara en liten detalj, Socco." Han var stolt över hur nedlåtande allt låt, både felsägningen och tonen. "Var är din flock?" Han svepte med de gröna ögonen över vargen. Allt ifrån den mörka fällen till den rosa tufsen - som Blair fann ganska gräslig.
   "Du är inte vidare trevlig tycker jag." Han fnös och backade ett steg för att kunna fälla ut vingarna. Ett stort flin dök upp på de mörka läpparna.
   "Nu är det så att jag kan flyga, men inte du. Ser fram emot att bli stoppad, o du krigare av Qu." Sarkasmen och det nedlåtande tonfallet lät ganska lik Shadys. Han kom att likna sig själv med henne under det där mötet med Devils.
   Men han tappade inte fokus från Sirocco. Han hade märkt att den här vargen inte verkade vara särskilt stabil, och han ville inte råka bli överrumplad. Istället bestämde han sig att det var nog.
   Något ögonblick efter att han yttrat sina ord tryckte han ifrån med bakbenen och tog ett språng upp i luften. Vinden hjälpte honom bort samtidigt som den knuffade iväg Qu:aren ifall denne försökte stoppa honom.
   Stadiga, kraftiga vindtag förde honom upp i luften och tillät honom att fortsätta framåt mot Tvillingklipporna. Sirocco hade nästintill bekräftat ryktet; Qu var inte kvar. De hade vandrat vidare. Vad var deras mål? Han tvivlade på att den otrevliga ungvargen på marken skulle berätta.

[Avslutar du?]