Ötamon var som alltid en underbar plats att besöka. Dess uråldriga trädstammar och de djurliv som frodades och gav liv åt skogen, men det var nätterna som var mest spektakulära, just denna natt lyste månen klar på himlen och marken sken upp av de otroligt vackra månblommorna. Även eldflugor som surrade och blinkade gav denna plats liv även om natten. 

De två vargarna, den enda i brun nyans med en måntatuering på ena frambenet och den andra gråsvart vandrade sida vid sida fram igenom skogen. De hade nått den destination som den bruna tiken föreslagit. Aryani hade varit här förr innan hon hittade Aimar svag och skadad för så många månvarv sedan. Hon hade valt att vandra med honom och den känsla hon närde för honom hade hon hållit undan då hon visste vad hans mål var. Att finna sin älskade och deras valpar. 

Aimar såg med förundrade ögon på de samhälle de nu trädde in i. Han hade aldrig kunnat föreställa sig detta och Aryanis berättelser om detta ställe hade inte gjort platsen rättfärdig. Aimar gick med förundran i dom rödgula ögonen. Han var i sådan förundran och chock att han inte märkte att Aryani gick och hälsade på några bekanta. Själv stod han bara stilla och tog in allt de nya. Plötsligt kom tanke. Månprästinnan hette Mivria. Kunde detta verkligen vara ett verk av hans mor. Hur hade hon hunnit med detta? Hon hade ju varit med i Qu och verkade trivas där. Förvirringen började komma och med den slog huvudvärken till. Aryani såg direkt vad som var på gång och kom fram till hans. "Kom Aimar så ska vi finna en helare som kanske kan hjälpa dig med huvudvärken" Hon buffade mjukt på honom för att fånga hans uppmärksamhet och Aimar nickade sakta. "Tack Arya" Sade han med en matt röst. Överväldigad av allt och tanken på att hans mor skulle vara den som grundat denna plats gick inte ihop för honom i hans tankar och hans fragmenterade minnen fick det absolut inte att gå ihop.

(Öppet för den som vill svara)

Airi hade varit på väg till ett av de närliggande vattendragen tillsammans med Haral, när den blåspräckliga månvargen plötsligt utropat ett namn och vikit av åt ett annat håll.
     ”Aryani! Vid Gudarna du är här!”
Airi följde Haral med blicken när han glatt sprang för att möta upp en brun varg som kom emot dem. Det var inte någon Airi hade träffat förut, men av Harals glädje att döma så var det en vän till honom. Någon han saknat, av deras reaktioner att döma. Medan Haral och Aryani utbytte skratt och glädjefraser så travade Airi också upp till dem för att hälsa. De bådas glädje var smittande, och svansen viftade snabbt bakom henne när hon och Aryani snabbt utbytte namn.
     ”Var har du varit? Jag trodde du skulle komma tillbaks mycket tidigare”, skrattade Haral, och gav Aryani ett brett flin. Den bruna tiken svarade genom att se över axeln, mot en mörk varg som stått en bit bakom henne och betraktat det kringliggande måntemplet. Någonting med den mörke fick Aryani att snabbt vända om och ta sig bort till honom. Airi bytte en blick med Haral innan de följde efter.
     ”-kanske kan hjälpa dig med huvudvärken.” Den mörke tackade Aryani med matt stämma.
     ”Kan vi hjälpa till med något?” undrade Haral när de anslöt sig till de båda nykomlingarna.
Airi betraktade den mörke vargen. Hon hade aldrig sett honom förut, det var hon säker på. Trots det så var där någonting väldigt bekant över honom. En känsla hon inte kunde placera. Det var något med hans doft, dragen i hans ansikte, som sade att hon borde känna igen honom trots att de aldrig träffats. Hon sökte hans blick.
     ”Är du okej?” frågade hon, och gav honom ett försiktigt leende.

[Smiter in här ]

Aimar hade gått med Aryani vid sin sida. Hon hade mer eller mindre väglett honom för huvudet kändes som om de höll på att sprängas. Dessa anfall kom allt mer sällan men då de väl kom över honom blev dom allt värre. Då plötsligt lämnade hon hans sida.

"Haral" Utbrast hon och mötte den blåspräcklige. "Ja jag var på väg men.." Hon såg bak mot Aimar, hon kunde se att det var illa så hon vände tillbaka till honom igen medan de två andra följde efter. "Kom, Haral kanske kan hjälpa dig med huvudvärken." Oron var tydlig hon den bruna tiken och hån såg på sin vän med bedjande ögon. Då den yngre tiken frågade om han var ok skakade hon bara på huvudet. 

"Tack Arya" Rösten speglade verkligen hur illa det var denna gången. All energi gick åt till att bara hålla sig sående just nu. Då han hörde ännu en främmande röst sökte han med blicken och den föll på den unga gråbruna tiken. Det var dock ögonen som fångade hans blick. Öronen vinklade framåt efter att ha legat halvt vikta bakåt av smärtan. "Vem...?" Mer han han inte säga innan benen gav vika och han sjönk ihop på marken. Ofrivilligt lade han ena tassen över ögonen. "Aimar" Utbrast Aryani och sjönk ner vid hans sida. Hennes blick såg från den ena till den andra. "Han får ibland denna huvudvärk men den måste vara värre än nån gång innan. Jag vet inte vad det beror på men han behöver hjälp"

Den mörke främlingen påbörjade en fråga, när hans ben plötsligt gav vika. Aryani hade redan sjunkit ner vid hans sida för att hjälpa till innan Airi hann reagera.
     Aimar.
Namnet som sluppit ur den äldre tikens mun ringde bekant i Airis öron.
     Aimar.
Aryani såg mellan Airi och Haral, och förklarade att den svarte behövde hjälp. Något om huvudvärk. Värre än tidigare. Airi kunde väldigt lite om läkekonst. Haral reagerade snabbare.
     ”Kan han gå? Vi kan ta honom till Nera, hon kan sånt här. Det är inte långt.”
Airi hörde Haral och Aryani prata hastigt om huruvida de kunde flytta den svarte eller om det var bättre att hämta Nera, men hon registrerade inte riktigt orden. Hennes blick hade fastnat vid den svarte, tankarna fast vid hans namn.
     ”Aimar?” Airi sjönk ner på armbågarna framför honom i ett försök att fånga hans blick igen. Hon visste var hon hade hört namnet förr. ”Känner du Mivria?”

Aryani såg på sin vän med orolig blick innan hon såg på Haral igen. "Det är nog bäst att hämta Nera" Hon hade en bedjan i rösten och Haral förstod och sprang snabbt för att hämta Nera.

Det snurrade i hans huvud och värken var nästan uthärdlig. Han registrerade som på håll att det talades om honom men han kunde inte fokusera på vad som sade. Snart kunde han dock höra någon närmare säga hans namn och han öppnade ena ögat lite och såg på den unga tiken. Hon sade ett namn. Först förstod han inte och förvirringen lyste igenom för en kort stund. "Mivria.." Rösten vad låg och plågad. Han mötte tikens blick och öppnade även andra ögat. "Ja" Svaret var kort och sedan blixtrade det till i huvudet igen. Smärtan var olidlig.

Ja.
Ja. Ja han kände Mivria. Ja. Airi reste sig och såg på Aryani .
     "Jag kommer tillbaka, vänta här." Airi trodde inte att de skulle gå någonstans, särskilt inte medan de väntade på att Haral skulle återvända med Nera, men orden slank ur henne ändå. Hon nickade ett par gånger medan hon talade, innan hon snabbt vände om och sprang.
Aimar.
Mivria.
 
Aimar.
 
 
"Mamma!" Airi ropade efter Mivria så snart som hon hittade henne. Airis tunga hängde utanför, och hon flåsade efter språngmarschen. "Mamma, du måste- du- kom! Där är en- han- Aimar", flämtade hon mellan andetagen.

[Airi lämnar Aimar och Aryani och springer och hämtar Mivria. Bjuder in Miv till rollet ]