Han hade fått sitt minne tillbaka. Man kunde tro att han skulle vara mer omtumlad men faktum var att han kände sig mer skärpt än någonsin. Ännu hade det ej funnits någon tid till att bearbeta och till att faktiskt reflektera över vad han nu behövde göra. Men en sak visste han, han ville hem till Isilóth. 
   I en till synes målinriktad mak tog sig Erathors mörka siluett över det vita landskapet. Kyliga vindar svepte då och då förbi, grep tag i den svarta pälsen. Det var uppfriskande. Faktum var att han gillade det kalla klimatet. Åtminstone så föredrog han det framför extrem hetta. Underullen höll honom isolerad från kylan men var desto sämre på att stänga ute all värme. Upp för en större kulle förde tassarna honom och när Erathor stod på den högsta punkten stannade han. Den blåröda blicken vandrade långsamt längst med de kuperade vidderna. En stor hjord av renar bredde ut sig nedanför honom och han slog sig ner för att iaktta dem. Inte idag. Nej, ingen av dessa djur skulle behöva sätta livet till. Åtminstone inte idag och inte av honom. Det var fascinerande hur de knappt tog någon notis om hans närvaro även om de uppmärksammat honom. Kanske kände de av att han ej utgjorde något hot. 
   Under tystnad studerade den mörke hanen djuren. Varför han gjorde det visste han inte. Det fanns ingen direkt anledning annat att det på något oförklarligt sätt var rogivande. Men plötsligt skingrades renhjorden nedanför honom. Skrämda av något började de sätta av i motsatt riktning och ljudet av deras klövar fyllde omgivningen. Erathor ställde sig upp, nyfiken och förundrad över vad det var som skrämt dem. En ensam ko, svårt skadad av vad som såg ut att vara en grov egg av is, låg kvar på platsen. Vaksamt sökte han av området och till en början tyckte han sig ej kunna se någon annan individ i närheten. Men slutligen, slutligen såg han en ljus individ en bit bort. Väl kamouflerad tack vare sin vita päls i vinterlandskapet. Erathor förblev stilla, ville ej ge intryck av att hans avsikter var att stjäla någon annans bytesdjur. Det kunde inte dröja länge nu innan vargen uppmärksammade honom. Vinden låg nämligen till dennes fördel.

Hon hade lämnat de grönskande skogarna bakom sig och fortsatt österut. Via rykten hade hon fått höra om havet i öst. Där skulle det finnas långsträckta stränder och glimmande vatten. Hon hade aldrig sett havet, men historierna hon hört skapade storslagna bilder i hennes huvud. I tankarna försökte hon föreställa sig en oändlig sjö, vidare än någon hon själv sett. Större än en öppen slätt. Hon ville så gärna se det med sina egna ögon. Springa längs vattenranden och rulla i den varma sanden. Men för stunden kändes drömmarna om havet främmande och avlägsna. Snön runtom hennes kropp var kall. Hon hade gång på gång gått igenom skaren och låg nu med buken pressad mot det vita underlaget och tassarna gömda under kroppen. Hon hade sjunkit en bit i snön. Över den annars mörka ryggen låg ett tunt lager av snö som vinden fört med sig. Hon kände kylan i skinnet, men kunde inte riktigt påstå att hon frös ännu. Det var betydligt varmare med solen som sken ovan hennes huvud än den föregående natten, med öppen sky och iskall luft.
     Kele ångrade att hon hade vänt norrut. Rykten om en ogästvänlig flock i en av de ostligare skogarna hade fått henne att ta en omväg i hopp om att undvika flocken. Varför hon vandrat norrut istället för söderut visste hon inte. Det var inte ett av hennes bästa beslut. Visst hade hon stött på snö förut – högst upp i de röda bergen föll det ibland ett lätt dis av flingor – men hon hade aldrig mött så mycket snö. Hon hade aldrig trott att det skulle falla i sådana drivor som här, eller hindra hennes framfart på det vis det gjort. Hon hade försökt jaga, men inte hunnit ikapp de gnagare och fåglar som var vana vid det här klimatet. Det var vid sådana tillfället som hon önskade att hon givits en gåva, som hon förstått att många andra fått. En kraft att jaga med, eller något för att hålla sig varm och torr.
     En god bit framför henne rörde sig en hjord med stora djur. Hennes blick var vaksamt fäst vid dem. Hon visste inte vad de var för något, men i storlek och form påminde de henne om hästarna söder om de röda bergen. Söder om hennes hem. Hon var långt hemifrån nu. Djuren var kraftiga, med långa ben och breda mular. På alla deras huvuden fanns det horn av varierande form och storlek, lite i likhet med getterna, fast i helt andra former. Hon visste inte om de hade sett henne eller ej, men de tycktes inte lägga märke till henne. Egentligen var de alldeles för stora för att hon skulle ha en chans att jaga någon av dem på egen hand. Hade hon tur kunde hon kanske få tag i ett av ungdjuren, en av kalvarna som strövade bort från hjorden. Det var det hon hoppades på i alla fall. På den tid hon hade legat där hade hon rört sig framåt några tum åt gången, nästan plågsamt långsamt. Även om hon var medveten om att hon inte borde jaga så stora djur så drev hungern henne till att stanna. Till att chansa. Hon hade inte så mycket att förlora, egentligen. Energi kanske, men hon hade försökt jaga de mindre djuren flera gånger om och kommit fram till att det kanske var en bättre idé att försöka sig på att smyga än att jaga. De mindre djuren hörde henne alldeles för lätt. En hjord med stora djur gav ifrån sig så pass mycket ljud att de inte hörde när hon långsamt, några tum i taget, tog sig närmare.
     Utan förvarning började djuren att röra på sig. De skingrades som om de blivit skrämda. Flera av dem rusade mot Kele, vilken spände sig där hon låg. Vad hade skrämt dem? Ljudet av hela hjordens klövar i snön tycktes nästan eka i hennes öron när hon insåg att de kom springande mot henne.  Hon utstötte ett skall när ett av djuren sprang förbi, så nära att hon nästan kunnat röra det. Utan att tänka kastade hon sig upp på benen och högg efter det. I samma ögonblick kom ett av de andra djuren brakande genom snön. Det hann inte stanna när det upptäckte Kele och tog ett språng över henne istället. Kele gav ifrån sig ett gällt gnyende och föll omkull i snön när dess ena klöv träffade henne vid tinningen. Världen snurrade framför hennes blick. Det ringde av smärta i hennes huvud. Fler av djuren sprang förbi. Hon kunde se dem som mörka skepnader passera runtom henne.  Över henne och bortåt.

Klövarnas trummande avtog allt eftersom djuren rörde sig längre bort. Blicken pendlade mellan den flyende hjorden av renar och den vita vargen nedanför honom. Både av nyfikenhet och vaksamhet. Att helt släppa vargen ur sitt synfält var någonting han ej förmådde sig att göra. Avståndet han höll var ingen garanti på att den andra ej skulle rusa mot honom och försöka jaga iväg honom. Dessutom så hade han ingen aning om vad det var för en varelse och hur dennes sinnelag var. Han visste bättre än att endast klampa fram till okända. Men sedan så var han heller inte den som var i behov av att bekanta sig med var enda varelse som korsade hans väg. Nyfikenheten fanns alltid där, men det drev honom sällan till att begå dåraktiga handlingar. Erathor knyckte lätt på nacken, gjorde sig redo till att vandra vidare. Han hade inte hunnit längre än att vända sig om när ett skall längre bort skar igenom det nu diffusa mullrandet av djurens flykt. Något perplex av det plötsliga lätet frös han mitt i steget. Öronen vinkades bakåt och en knappt sekund senare vände han sig om i riktning mot ljudet som ekade ut över det vidsträckta landskapet. Kroppen var spänd, såg nästintill förstelnad ut när han instinktivt kisade bortåt. Något eller någon låg i snön. Om det var en varg eller någon utav de flyende renarna kunde ögonen ej avgöra. Tungan fuktade de svarta läpparna innan han kastade en snabb blick åt sidan, ner mot den vita vargen. Försäkrade sig om att denne ej försökt närma sig honom under de få sekunder han varit ouppmärksam.
    Benen började målinriktad att röra sig mot det som låg i snön långt där borta. Han kunde inte hindra sin nyfikenhet och övergick snart till trav. De långa benen bar honom med lätthet över den hårda skaren som knappt gav vika under hans vikt. Han vek ut på den upptrampade, lätt gropiga terrängen skapad av hundratals klövar och saktade ner så snart alla sinnen talade om för honom att det faktiskt var en varg. Ett tjugotal meter ifrån stannade han upp och vädrade nyfiket i luften medan han forskande studerade varghonan. Hon såg viltfärgad ut, inte helt olik de vargar han var van vid i Aranor. Av doften att döma kunde han ej urskilja någon annan doft än den hon bar men han kastade ändå ett par misstänksamma blickar kring sig. Var hon ensam? Kanske hörde hon till den vita han stött på en bit bort. Vargar jagade sällan ensamma och speciellt inte större djur som ren. Inte ens han, trots sin storlek, jagade större är rådjur ensam. Erathor backade ett steg, övervägde att lämna henne ifall hon nu inte var ensam. Men hon såg skadad ut där hon låg. Omtumlad åtminstone. Han suckade. Suckade åt sin medvetna oförsiktighet som han förmodligen skulle få ångra snart. Försiktigt tassade han fram ett par steg till, bara för att se hur det var med henne, om hon behövde hjälp. Han stod endast ett tiotal meter ifrån varghonan när ett lågmält och frågande gnyende lämnade honom i hopp om att göra henne uppmärksam vid hans närvaro. Samtidigt så tittade han sig vaksamt omkring, fortfarande osäker på om hon var ensam eller ej.

Världen snurrade innanför hennes slutna ögonlock. Hon låg stilla i snön och drog flämtande, ytliga andetag. Smärtan strålade i hennes huvud. Hon lyckades inte förstå vad som hänt. Tankarna vägrade samarbeta. Det var kallt. Så väldigt kallt. Men hennes huvud kändes varmt. Doften av blod stack i hennes nos. Var det hon som blödde? Skit. Skit, skit, skit.
     Ett lågt gnyende fick hennes kropp att rycka till. Hon slog upp ögonen och gjorde ett försök att kasta sig upp på fötter, skrämd av ljudet. Världen tycktes bländande vit. Hon fick inte ordning på benen, och föll omkull lika snabbt som hon börjat resa sig. Skärrade kvidanden lämnade henne när hon försökte se sig omkring, endast för att bli mer yr än vad hon redan var. En stor, mörk skepnad syntes bara en bit bort, men hon lyckades inte fokusera blicken när världen snurrade som den gjorde. Var det en varg? En enorm varelse. Hon blev liggande i snön igen, med blicken vilt flackande i ett försök att fokusera. Bröstkorgen höjdes och sänktes i ytliga, stressade andetag.

Skrämd av varghonans plötsliga rörelser kastade han sig bakåt, gjorde sig låg. Gjorde sig beredd, på vad än som kunde hända. Men benen vek sig under henne igen. Hon var uppenbarligen mer skadad än vad han först trott. Erathor såg sig omkring, insåg att han inte kunde lämna henne. Åtminstone inte utan att se till att hon klarade sig eller hade någon som kunde ta hand om henne. Öronen strök sig mot hans nacke medan han studerade henne med en medlidande blick. Tassarna förde honom några steg närmare samtidigt som han gnydde lågmält i ett försök att lugna varelsen. Kroppen sänktes ner mot marken, försökte göra sig mindre och förhoppningsvis mindre hotfull. "Hur är det med er?" frågade han med dämpad röst, som för att inte skrämma henne.
   I sin högra ögonvrå uppfattade han plötsligt rörelse. Det var den vita varelsen han beskådat längre bort som nu var påväg i riktning mot honom och den för honom främmande vargen bredvid honom. Av doften att döma var även detta en hona. Hennes låga och vaksamma gång oroade honom. Kanske kände dessa vargar varandra trots allt? Erathor kastade en snabb blick på varghonan i snön innan han tog ett steg bort från henne. Han ville inte lämna henne samtidigt som han inte ville inkräkta. Blicken pendlade mellan henne och den vita som närmade sig allt mer. Men han bestämde sig för att stanna.

[Sorry för dåligt och segt svar. Ibland tar universitetet upp mer tid än vanligt c:]

En röst talade lågt från den mörkes håll. Hon hörde frågan, men lyssnade inte. Hon försökte lyssna, men lyckades inte. Suset av hennes egen puls i öronen dämpade alla andra ljud. Hon grimaserade och spände kroppen i ett nytt försök att resa på sig. Framtassarna placerades brett isär när hon pressade upp överkroppen från marken. I snön under henne fanns fläckar av rött. Hon lyckades inte lyfta sig mer än så innan benen vek sig på nytt. Världen fortsatte att snurra. Vad var det som hänt? Värmen vid tinningen hade spridit sig ner över kinden.
     Med uppspärrad blick försökte hon lyfta huvudet och fokusera på den stora, mörka främlingen. Svansen var instucken mellan hennes bakben där hon låg. Hennes korta, ytliga andetag och stressade gnyende fortsatte utan uppehåll. Främlingen tycktes se efter något, men när Kele försökte följa hans blick såg hon inget annat än det bländande vita som var världen runtom. Allt var mycket ljusare medan världen snurrade. En illamående känsla hade börjat ta form i hennes buk. Öronen låg vända mot nacken. Den mörke backade. Fanns det något där? Förbannat. Hon behövde komma därifrån. Nu. Med en kraftansträngning lyckades hon rulla över på magen och pressade sig upp på fötter. Benen svajade under henne. Hon grimaserade av yrseln. Kroppen hade dragit ihop sig i en låg, krökt hållning. Undergiven i hela sin uppenbarelse, om än bredbent i ett desperat försök att förbli stående. Mellan gnyendena hade hon börjat mumla långa, hetsiga svordomar.

Blicken smalnade och pannan rynkades något åt den vitas fråga. En befängd fråga som han inte tyckte behövde något svar. Hon kände sig uppenbarligen trängd. Kanske på grund av villebrådet längre bort. Han slängde en blick på den viltfärgade honan vid sidan om honom. Hon hade kommit upp på fötter men såg fortfarande omtumlad ut. Blod hade letat sig ner längst hennes kind och befläckat snön under henne. "Oroa er inte." sade han kort till den vita innan han rörde sig närmare den andra vargen. Kanske kunde han stötta upp henne, om hon tillät honom. Det var som om hon var blockerad, Erathors plötsliga närhet skulle förmodligen skrämma henne. "Jag tänker hjälpa er." förvarnade han med lugn men bestämd stämma. Han ställde sig jämsides med henne och hukade sig ner något för att sedan trycka sig uppåt - stötta henne underifrån. Då och då kastade han blickar mot den vita, för att se om hon fortfarande fann deras närvaro inkräktande.

Hon hörde en röst vid sidan om sig, längre bort, och kastade snabbt blicken ditåt endast för att vingla till där hon stod. Det fanns någon i den bländande snön, längre bort, men Kele kunde inte se var. Det var först efter att ha stirrat ut i snön som hon lyckades urskilja konturen av en ljus varg en bit bort. Gnyendena övergick långsamt i enbart låga svordomar. När den mörke främlingen talade såg Kele på honom istället. Honom kunde hon se, och hade hon inte kunnat det hade hon varit blind. Han var åtminstone dubbelt så stor som vad hon själv var, och mörk mot den ljusa bakgrunden. Hon ville rygga undan när han kom emot henne, men vågade inte flytta tassarna i rädsla att falla omkull på nytt. Hon blinkade gång på gång i ett desperat försök att få huvudet att sluta snurra. Det hade i alla fall lugnat sig lite. När hanen nästan lade sig ned vid sidan om henne för att stötta henne började hon skaka, osäker på om hon skulle slappna av eller spänna sig mer. Det ryckte till i hennes nos, och hon spände käkarna, men lät nästan omedelbart den stora främlingen bära en del av den tyngd hennes darrande ben kämpade med och lutade sig mot honom.

Till sin förvåning godtog varghonan hans hjälp. Han trampade styltigt med framtassarna för att placerade dem längre ifrån varandra, brett isär för att lättare kunna balansera upp hennes kropp. Det fick honom att vagga i sidled. Blicken gled ner pådet blodiga ansiktet i ljust och rödbrunt, sökte kontakt för att kunna bilda sig en uppfattning om hur det stod till med henne. Samtidigt kunde han avgöra rörelse i ögonvrån och uppmärksamheten riktades mot den ljusa. Hon hade kommit närmare. Den långa, yviga svansen reste sig tills den nästan stod i linje med ryggen. Vad ville hon egentligen? Var inte hans ointresse för hennes bytesdjur längre bort nog tydligt? Ett dovt morrande lämnade honom som en varning att hålla avståndet. Han litade inte på henne. "Om ni inte har för avsikt att hjälpa till, kom inte närmare." uppmanade han med kylig stämma.

Hon mötte hanens ögon med sin egna, flackande blick innan han vände huvudet för att se på något. Kele kände lika tydligt som hon hörde att han morrade, och hon spände den skakande kroppen. Ljudet var dovt och vibrerade från den mörke. För ett ögonblick förstod hon inte varför han morrade, men lika snabbt som förvåningen blandats med rädslan och förvirringen så insåg hon att det troligtvis hade med den ljusa vargskepnaden att göra. Av vad hanen sade så antog Kele att den ljusa kommit närmare. Hon bet ihop käkarna så hårt hon förmådde. Varför två vargar? Varför var det tvunget att vara främlingar där? Hade inte de stora djuren sprungit över henne så hade hon inte behövt hjälp att stå upp. Hade inte de andra varit där så hade djuren säkert inte sprungit. Hon slog vad om att det var någon av deras fel. Förbannat. Som om det inte räckte med att huvudet snurrade så hade det börjat bulta fruktansvärt. Hon önskade att hon kunnat fokusera tillräckligt för att ta sig därifrån. Då hade hon lämnat dem redan. Hon behövde komma bort.

Blicken följde den ljusa varginnan som nu rörde sig bort från dem. När hon var framme vid sitt fällda klövdjur slappnade den svarta kroppen av och svansen sjönk sakta ner mot marken igen. Under tystnad betraktade han henne för en stund. Det var av ren nyfikenhet han inte riktigt kunde slita blicken när hon släpade iväg kroppen. Erathor drog ett djupt andetag och för en sekund verkade det som om han glömt av vargen vid sin sida. Han var lättad över att situationen ej urartat. Även om han fysiskt kände sig starkare än innan så var han inte säker på om hans sinne ännu landat efter upptäckten av alla tidigare minnen. Trots allt så kände han sig fortfarande något splittrad och omtumlad, nästan vilsen i sig själv. 
   De spräckliga ögonen i blått och rött letade sig ner mot den andras ansikte. Ett svagt, uppmuntrande leende spred sig över läpparna även fast det mest såg malplacerat ut i det allvarliga anletet. Han harklade sig, "Ni verkar ha fått er en rejäl smäll." Med forskade blick studerade han hennes ansikte, försökte lokalisera vart blodet kom ifrån. "Hur är det med er? Tror ni, ni kan stå upp?"

När hanen började tala antog Keles ansikte först en spänd, något ironisk min, men den övergick lika snabbt som den dykt upp i en grimas. Verkade det som att hon hade fått en rejäl smäll? Nej, djuret hade troligtvis missat henne. Det var därför världen dansade nu. Det var därför det kändes så varmt i hennes huvud.
     "J-jag klarar... klarar mig själv." Hon gjorde en ansats att räta på sig och började ruska på huvudet, endast för att stelna till av illamåendet och yrseln som vällde upp inom henne. Hon svor på nytt, men ordet avslutades i ett sluddrande. Hon skulle klara sig själv. Det gick bra. Smärtan i huvudet tycktes domna bort, även om det bultade dovt. Utöver yrseln så kändes det inte lika hemskt längre. Hon började stapplande att försöka röra sig framåt. Trots att hon intalade sig själv om att hon skulle kunna gå på egen hand så var det en trygghet att den mörke fanns där. Då hon kände efter så insåg hon att hennes ben var kalla. Hon kunde inte känna tassarna längre. Det var en underlig känsla.
     "J-Det går..." Hon kunde inte känna benen heller när hon tänkte på det. Det var som om de plötsligt försvunnit. Hon kände sig... lätt... och väldigt, väldigt trött. Kanske kunde hon vila en stund först, och sen lämna platsen. Det lät som en bra idé i hennes förvirrade tankar. Redan innan hon helt avslutat tanken hade benen vikt sig under henne och kroppen fallit ihop i snön på nytt.

Erathor drog lätt på munnen. Att varghonan var vimmelkantig efter smällen hade han full förståelse för, men det var inte det som roade honom. Det var de upprepade svordomarna som lämnade henne som fick honom att finna något slags nöje i situationen. Detta var helt klart någonting nytt i jämförelse med de styltiga möten med främlingar han haft de senaste månaderna. Lite av en uppfriskande omväxling, åtminstone för honom. Om hon fann det lika uppfriskande var en annan sak.
   Varghonans envishet var ett faktum och för det, gav han henne sin tysta beundran. Han följde hennes stapplande steg med blicken samtidigt som han försökte avläsa vad som rörde sig i hennes huvud. Hon skulle klara sig. Efter lite vila, antagligen helt återställd. Bortsett från ett ömmande huvud. Kanske var det dags för honom att dra sig tillbaka nu? Erathor hann inte mer än tänka tanken innan den viltfärgade rasade ner i snön på nytt. "Å--" utstötte han förvånat utan att inte ens veta vad han tänkt säga. Huvudet sänktes ned mot marken och med konfunderad blick studerade han henne där hon låg. Vad skulle han säga? Tänkte hon tillåta honom att hjälpa henne? Han förblev stilla, avvaktade på hur hon skulle reagera. Hon kunde klara sig själv. Det var han nästan säker på, men han kunde ändå inte förmå sig att lämna henne så här.

Varför hade hon inga ben? Tanken var nästan roande, en benlös varg. Det ryckte i hennes läppar och ögonen himlade omedvetet under halvt slutna ögonlock. Hon skulle bara vila en stund. Bara en liten stund. Sen kanske benen kom tillbaka. Hon var nog bara trött. Så var det. Snön kändes väldigt mjuk inunder henne. Välkomnande med sin isande kyla. Allt skulle bli bra igen. Hon skulle sova, och sen fortsätta österut. Till havet. Hon hade fortfarande inte sett havet. Berg, slätt och skog men ingen kust, ingen strand eller havets salta vatten som hon hört så mycket om.
     Keles tankar var många och spridda, och hon förmådde inte hålla fokus på en enskild sak längre. Hon kände sig varm av köld, som om kylan hade övergått i värme trots att kroppen frös. Hon huttrade inte längre. Det var som om kroppen slutat försöka hålla värmen själv. Bultandet i hennes huvud kändes avlägset. Hon försökte intala sig själv att det skulle gå över om hon bara fick sova. Någonstans i hennes bakhuvud ropade en röst att hon behövde resa sig igen, men hon lyssnade inte till den. Hon kunde inte se blodet som fläckade hennes tinning, och som långsamt färgade hennes kind röd. Hon förstod inte att tröttheten var farlig och att snön, som omfamnade hennes tyngd, inte var en vän som skulle låta henne vakna igen.
     Hon slöt ögonen med en djup suck medan den bländande ljusa världen runtom blev mörk för hennes syn. Mörkare än främlingen som glidit ur hennes tankar.

Hans närvaro verkade som bortglömd bakom hennes slutna ögonlock. Hon gjorde ingen ansats till att försöka resa sig upp och han såg på henne med ett besvärat uttryck. Synen påminde honom om de flockfränder han förlorat i den snöstorm som också tog han minne. Ett stillsamt och nästan berusande lugn hade fallit över dem. Han hade själv känt det. Omfamnad i en betryggande, farlig värme, var det det sista han kom ihåg innan ovädret begravt hans kropp under snö.
   Den blåröda blicken vandrade mellan de vita slätterna, som om han letade efter något. Vad visste han inte. Istället suckade han. Inte av påfrestning eller irritation utan för att återvända till nuet och inte vandra iväg i sina egna tankar. Med säkra steg rörde sig tassarna närmare vargkroppen. Utan hänsyn till om varghonan faktiskt tillät honom, buffade han henne hårt i sidan med nosen. "Res er upp." sade han kort. Orden var beordrande och allvarliga, en vana eller ovana, som fortfarande hängde kvar från hans tidigare liv.

Hon märkte inte att den mörke främlingen kom närmare förrän han talade. Hans röst lät avlägsen, och hon gav till ett kort, ironiskt skratt, eller vad som skulle ha varit ett skratt om hon inte varit så trött, då hon insåg vad han sade.
     "Men jag..." Hon himlade med ögonen under ögonlocken och försökte kisa mot den andre. "M- jag har inga ben. Jag ska... ska bara vila lite." Det skulle inte ta lång tid. Hon behövde bara lite sömn. Ja. Sen skulle säkert benen komma tillbaka. Sen skulle hon resa sig upp och fortsätta sin resa.

"Vila kan ni göra senare." Återigen var orden hårda. Han brydde sig inte om hon tog illa vid sig, hon behövde komma bort härifrån. Blicken sökte av vidderna. Kanske fanns det någon plats i närheten skyddad från vinden och kylan. Men ingenting. Ingenting mer än vita dyner. Erathor suckade, frustrerat, men samlade sig lika fort innan han åter tog till orda. "Låt oss komma bort från kylan." sade han, denna gång med en inte lika hård och sträng ton. "Jag hjälper er."

Kele grimaserade och gav ifrån sig ett långt, lågt gnyende i protest. Men hanens bestämda röst fick henne att försöka hitta benen igen. Plågsamt långsamt började hon dra in benen under sig och försökte resa sig. Hon kisade mot ljuset, mot snön och mot den mörke. Han sade att han skulle hjälpa henne. Någonstans kändes de orden som en trygghet. Hade hon varit vid sina sinnes fulla bruk hade hon kanske nekat hans hjälpsamhet, men för nu, på vingliga ben och så trött att hon helst bara ville somna där hon var, så var orden värmande. Svansen förblev krökt in mellan benen när hon, bredbent, lyckades ställa sig upp. Hon försökte att ruska på huvudet för att få blicken att klarna, men det resulterade bara i mer yrsel. Hon drog en djup, skälvande suck.
     "Jag... jag vet inte om jag kan gå." Rösten sprack när hon talade och det sista ordet var knappt hörbart. Hennes tunga fuktade snabbt nosen. Den var kall. Hela hon var kall, men trots det kände hon sig fortfarande varm. Hon huttrade inte, det hade hon slutat göra för en stund sedan, men andetagen skalv av ansträngningen att stå upp.

Den mörke skyndade sig fram till den andra, försökte staga upp henne från sidan. Hon var kall men kanske kunde han värma henne, åtminstone lite. En frustrerad suck lämnade honom medan han funderade på hur de skulle ta sig bort från platsen. Skulle han bära henne över ryggen? Hon var inte speciellt stor. En bit borde han orka. Blicken fördes ner mot snön. Kunde skaren bära dem båda? Tusan tankar överrumplade honom. Tyst svor Erathor för sig själv. Helvete.
   "Jag kan bära er. Bara en bit tills ni känner er bättre." Vid det här laget tvivlade han på att hon skulle kunna gå inom en överskådlig framtid. Men det lät bättre. "Det kommer inte bli bekvämt." varnade han. "Men vi kan röra oss bort härifrån och kanske hitta en skyddad plats åt er." Erathor rös. Kylan hade börjat bita tag i hans kropp. Tassarna brann samtidigt som de kändes bortdomnade. Han hade stått stilla allt för länge.