Världen var vit. Ljuset hade svalt allt och lämnat en bländade tomhet efter sig. En vördnadsfull värme sköljde över alltet. Tillsammans genomborrade de henne, fyllde henne med känslan av helgd. Men känslan växte, breddade sig och vidgade sig i hennes inre överväldigande stark. Ljuset skulle snart ta att svälja henne med.
     Känslan exploderade inom henne. Vera stönade, frustade av energierna som lösgjorde sig ur henne. Men det fanns ingen tvekan i hennes hjärta. En plötslig viktlöshet fick henne att hålla sig på benen och lyfta på huvudet. Hela hennes väsen tycktes pulsera i det vibrerande skenet.
     “Vera.” Hans röst var klar och stadig. Så som ringar på vatten kunde hon känna hur hennes inre skälvde. Aldrig hade hon känt en sådan kallelse. Hon lyfte sin vida blick och möttes av ljuset personifierat. En formlös skepnad av en varg. Ögonen lyste likt solar rakt genom henne. Tårar bildades i hennes ögon, de rann kalla över hennes kinder.
     Med ett språng kastade sig silhuetten emot henne. Stöten av kollisionen slog luften ur henne men när hon såg upp igen var han borta. Andlös, svävande i sina känslor, stod hon kvar. Hjärtats hamrande avtog, men allt annat förblev intakt. Vålnadens, eller kanske ängelns, röst ekade ännu i hennes inre.

När Vera vaknade morgonen efter kände hon en innerlig salighet som fortfarande satt kvar från nattens dröm. På något sätt hade det känts som en tecken från Meimei, från Gudarna. Om än den var svår att tyda, så förstod hon att dess innebörd en dag skulle öppna sig inför henne.

[Ensaminlägg.]