[Utspelar sig i Islagunen!]

Skymningen hade djupnat tidigt och färgat himmelen mörkt lila. En ensam vandringsstjärna glimmade starkt bland de andra förstulna ljuspärlorna. Den lätta snön som fallit kvällen innan låg tunt kvar som en hård skorpa och krossades tyst under tassarna. Bara en fjärdedels fjärdingsväg framåt flackade skenet från några eldar bland strödda stenar – Islagunen. 
     Resan genom Eriinari hade varit tyst. Det hade gått dagar sedan Vera använt sin röst, men det föll sig naturligt för henne. Isstormar på Snöslätten gjorde det omöjligt att varken höra eller höras och de kunde hålla i sig i veckor. Men Vera beredde sig för att använda rösten igen med en djup harkling, och det kändes som en hård, vass skare av snö som lagts över hennes stämband splittrades.
     Vera hann inte nå hela vägen fram till stenformationerna innan hon möttes av en framfusig handelsman, vad han ville sälja kom aldrig riktigt fram med hans hastiga, osammanhängande meningar men hon nekade honom likaväl och fick honom att lämna med ett par isande blickar.
     Efter att äntligen nått stenbildningarna möttes hon av ett gäng olika ögon från de närvarande vargarna. De var tysta och många hade matta uppsyner till deras anlete. De verkade vara utbölingar, liksom henne, bara där för en natt med värme och skydd. Området längs stenformationerna verkade bara vara utkanten av det som kallades Islagunen, och Vera kunde spana fler vargar och andra konstruktioner längre bort. Men det lockade inte, istället letade hon reda på ett ställe där eldens bländade ljus inte nådde henne, i skuggan av en stor klippliknande sten, och slog sig ner. Muskler och tassar ömmade lite, ovan vid det steniga och grusiga underlaget. Vera började bita emellan de hårdnade trampdynorna för att få bort kvarliggande sten som irriterade henne emellan tårna.

Hade hon inte stött på de där halvdöa zombierna hade hon aldrig varit här. Det var inte så att hon faktiskt behövt hjälp, hon klarade sig bra utan, men en skara odugliga hjälplingar hade ändå slaktat den där döingen istället för att låta henne ta hand om det. De hade bjudit in henne att följa med dem tillbaka till Islagunen - hjälp det lät töntigt - och hon hade kanske inte varit fullt så motstridig som hon borde, lite värme och mat hade låtit trevligt.
Därför befann hon sig i skuggorna bortom elden. Hon var mätt och utled på sällskap. Det roade henne därför inte särskilt att se en individ närma sig klippan som hon låg bakom. Öronen lade sig mot nacken men främlingen verkade inte lägga märke till henne, eller - Aurinko förbjude - så ignorerade främlingen henne. Vilken fräck än! När främlingen lade sig ner utan att ge Arkal någon uppmärksamhet ryckte det i raggen på Lawaren.
"Jag hade suttit vid elden om jag ville ha sällskap." fräste hon mot främlingen.

Vera hade inte lagt så mycket notis på den manade vargen en bit bort från henne i skuggorna, åtminstone inte förrän hon tilltalade henne. Hon höjde huvudet och såg oberört på främlingen.
     ”Åh förlåt,” började hon lågt med en spelad medkänsla, ”visste inte de var din sten.” Vera satte sig långsamt upp men släppte inte henne med blicken. ”Har du bott här länge eller?” sade hon och nickade kort emot henne och klippan de delade. Ett smalt, skarpt flin drog i hennes läppar något hånande. Sörlänningar, nog var de konstiga allt.

Öronen var fortfarande vinklade mot nacken när främlingen satte sig upp och såg på henne. Hon fnyste föraktfullt och såg åt andra hållet när främlingen bad om förlåtelse. Var hon dum eller? Det var väll klart att Arkal inte ägde stenen, men hon hade varit här först och ville inte ha sällskap så det borde främlingen respektera. Huvudet snodde runt och hon såg på främlingen med smal blick. Inte nog med att främlingen hade ovett nog att tro att Arkal bodde här utan den ljusa främlingens röst dröp av hån, någonting hon inte tålde.
"Jag bor inte här." svarade hon med en röst tung av hån "Hur länge har du bott här då?"

Ett torrt, känslolöst skratt lämnade henne. Vera var inte glad eller road, egentligen.
     ”Åh, jasåru,” mumlade hon nästan som för sig själv, ”jag trodde ju allt skuggan rörde var ditt, förståru.” Det var tydligt att den ljusfällade tiken gjorde narr av tiken. Ett kallt flin drog försiktigt i de mörka läpparna.
     ”Nä, jag kom int härifrån. Snöslätten.” Vera tystnade, synade den större honan med en hård blick. ”Å du?”

Arkal höjde ett ögonbryn mot främlingens skratt. Hon förstod inte vad som var lustigt. Trots att hon förstod att den ljusa gjorde narr av henne var det ju sant att om Arkal ville ha det så var det hennes.
"Hade jag velat ha allt som skuggan rörde skulle det vara mitt" muttrade hon och sneglade kyligt på främlingen.
Snöslätten.
Arkal vägrade erkänna det men hon visste inte vart det var eller hur det var, även om namnet gjorde det sätt uppenbart.
"Solstäppen." svarade hon och kisade mot främlingen "Vad gör du här då? Om du inte bor här."

Vera log bara bredare åt hennes kommentar. Rolig, tiken var rolig.
     ”Solstäppen.” Vintervargen kvävde ett skratt. Ironi. Vem var det som hade gett landen så fantasilösa namn? Åt nästa fråga skakade hon lätt på huvudet.
     ”Jag skulle kunna fråga dig desamma.” Hon hummande tankfullt och lämnade den äldre med blicken för att se ut i mörkret som blivit ännu djupare i skenet från elden. Det såg ut som hon stirrade ut i fullkomlig tomhet.
     ”Solstäppen, det låter som de är väldigt bort. Jag är ju mera hemma än vad du ä.” Samma ihåliga leende höll i sig, men trots det såg hon likgiltig ut, som om att hon inte menade det. De splittrade ögonen såg tillbaka på den blåmanade vargen.

Det såg ut som att främlingen skulle skratta. Vad hade hon att skratta åt? Det var ju inte som att hon kom från ett ställe med bättre namn om man skulle klaga på det. Eller så kanske hon tyckte det var kul att de kom från så olika ställen? Oavsett fattade inte Arkal och hon såg bara surmulet på främlingen som knappt kunde hålla sig för skratt.
Hon muttrade något ohörbart när främlingen slängde tillbaka frågan utan att fråga.
"Jo det är ju inte nära här i alla fall." svarade hon och såg misstänksamt på främlingen "Varför går du inte hem om du är så nära hem?"

Främlingen bekräftade Veras aningar, om än det kändes självklart.
      ”Varför går du inte hem om du är så nära hem?” Det tunna flinet falnade och blev stilla.
      ”Jag är int på väg hem,” svarade hon kort. Varför trodde den manade vargen att hon var på väg hem? ”Är du?” frågade hon. Förmodligen inte, men det betydde att hon var här andra anledningar, kanske samma som henne – se efter vad Islagunen egentligen var, och sedan gå vidare därifrån.

"Nähä nä" sa hon bara när den andra sa att hon inte var på väg hem. Då måste hon nyss ha börjat sin resa. 
En frustande fnysning lämnade henne när den gråvita frågade om hon var på väg hem.
"Nää, då går jag å fel håll ju." svarade hon. Utan att egentligen bry sig om att det hade varit artigt att hålla igång samtalet såg Arkal mot den lilla elden flera skutt bort och lade sig ner med huvudet på tassarna.

Vera log torrt tills den blåmanade tiken vände bort huvudet. Med en djup suck följde Vera främlingens exempel och lade sig ner. Sorlet från de andra vargarna runt elden var mjukt i hennes öron, påminde om hem. Långsamt slöt hon ögonen och lät sig slappna av. Den långa marschen från Snöslätten tillät sig göra sig påmind och hon kunde inte längre förtränga tröttheten i hela hennes väsen. Det var en annorlunda sorts utmattning från de hårda vandringarna vintertid hon upplevt. Mjukt hummade hon till, lät sig mer och mer driva bort i stillheten och lugnet inom henne. Kanske var det dumdristigt och naivt av henne att sänka sin gard så pass i närheten av den bruna honan; men hennes tidigare liv hade aldrig påvisat hot från andra vargar. I norr hade de en större, gemensam fiende att fokusera på – vintern själv.