[Reserverad för Blair.]

"Det är en brokig skara du har samlat." 
Shiva sneglade bakåt mot resten av gruppen med vargar som hade valt att följa med Blair. Och hans ord var ingen lögn, där fanns ingen direkt gemensam nämnare, förutom att Blair hade lyckats övertala dem alla.
Precis som han övertalat Shiva. 
"Jag måste säga att det är imponerande... Du har en förmåga att tala, dina ord fångar uppmärksamheten även hos de som inte vill lyssna. Det är bevisat, och sannerligen en stor fördel i denna värld."
De mörka ögonen föll åter på den bruna hanen som ledde dem framåt över Numoorislätten mot deras slutliga mål i norr.
"Tror du att alla kommer hålla enda till slutet?" Kritiskt tänk låg i Shivas natur. "Eller har du råd med... några förluster längs vägen?"

Brokig var ett snällt ord att använda. Blair tittade inte bakåt när Shiva gjorde det. Han hade gått igenom gruppen i huvudet många sömnlösa nätter, försökt väga fördelarna med alla deras olikheter mot nackdelarna. Skulle de pulveriseras under tryck? Eller skulle de, som utstötta så ofta gjorde, samlas mot en gemensam fiende? Han fick helt enkelt vänta och se.
     "Krävs en för att känna igen en", kommenterade han mjukt på berömmet, men lyssnade sedan till Shivas fortsatta ord.
     "Eller har du råd med... några förluster längs vägen?"
     "Det finns inga förluster man inte har råd med om målet är tillräckligt stort." Det var brutala ord, men ett leende skymtade på Blairs läppar när han såg mot den tvåfärgade, anade att han skulle förstå. "Om man är menad att överleva kommer Gudarna se till att det blir så." Han lutade huvudet på sned. "Men jag tänker inte låtsas som om jag är helt obrydd. Vi må vara en spretig grupp och ingen sammanflätad flock, men tro mig när jag säger att jag kommer göra allt i min makt för att se till så ingen av er dör." Han sneglade tillbaka mot gruppen, men såg sedan allvarsamt mot Shiva. "Och jag menar verkligen alla." Att Shiva inte hade full tillit till gruppen var tydligt, och Blair kunde inte klandra honom. Inte med Shivas förflutna, inte med Blairs.
     "Jag kräver inte din tillit, Shiva, men du ska veta att du har min." Somliga saker tog sin tid, men Blair ville vara tydlig med var han stod.

Shiva mötte fakargens blick.
"Du har visat var du står, Blair," sade han med en saklig röst och det var tydligt att han menade välkomnandet av Amanita.
"Jag valde att lägga min tillit hos dig redan då vi möttes i Skuggfall. Och än har du inte svikit den. Det är inte du som väcker mina tvivel, det är de andra som följer dig. Grupper har en tendens att hetsa varandra till dåraktiga beslut. Det räcker med en gnista för att tända eld på en hel skog."
Skillnaden var dock markant, för denna gång struntade Shiva i vad de andra tyckte om honom. Kanske var det därför han också talade så öppet, samt gjorde precis som han kände för. Han var inte ledare, han hade ingenting att leva upp till. 
"Du kan försvara dem, värna om dem, till och med älska dem. Det garanterar inte att tilliten är rätt placerad."
Bitterheten hördes i hans röst. 
"Jag säger inte att du gör fel, för det är inte min sak att döma dina val. Jag talar enbart från egna erfarenheter, och hoppas att du förstår vad du ger dig in på. Du är inte våran ledare, ändå är det dig vi följer. Du får en roll, oavsett om du vill ha den eller inte."

Blair var tyst. Shiva talade till punkt och sedan föll tystnaden över dem när han tänkte och valde ord.
     "Du har nog rätt", svarade han stilla. "Men det är så länge sedan jag varit i sådana här sammanhang, så länge sedan jag behövt vara försiktig med min tillit. Kanske kommer någon svika mig. Kanske inte. Det spelar mig faktiskt inte så stor roll. Jag är inte här för att skapa något hållbart, för vi vet att inget står emot tidens kraft om det är gjort för att vara för evigt." Han blickade mot Shiva. "Jag tror vi delar oviljan till att någonsin hamna i ett flocksammanhang där man är under någon annan." Han hade varit beta, sedan ledare för större delen av gruppen. Hur skulle man kunna övergå till något lågrankat, den som alltid fick äta sist? Gudarna skulle alltid vara hans enda överordnade.
     "Jag uppskattar varningen, men jag tror inte jag kommer kunna göra något åt situationen. Jag har svårt att bryta tillit när jag väl placerat den hos någon." Han ryckte på axlarna. "Så låt oss hoppas att den är väl placerad, antar jag." Ett leende drog i läpparna. "Det är som med Amanita. Skulle du någonsin överväga den tilliten, trots riskerna?"

Shiva höjde lätt på ögonbrynen när Blair talade, och i sitt inre ansåg han att det inte gick att jämföra Amanita med resten av gruppen på något vis. Men han valde att inte säga något om det, då han återigen påminde sig om att det inte var hans sak.
"Jag hoppas, för din skull, att allt går väl." 
Han hade inte känt Blair länge, och trots deras tidigare konflikter så hade fakargen denna gång fångat Shivas gillande.
"Så länge du vet riskerna, och vinsten väger tyngre. Och var så säker, jag kommer att följa dig, om inte annat för att se hur den här historian slutar."
Ett snett leende drog över hans läppar.

"Klokt val", flinade Blair nu tillbaka. "Det är alltid dumt att stå på fel sida när historia ska skapas." Han såg mot Shiva efter att ha låtit blicken glida över vägen framför dem. "Någon dag kanske vi kan göra Lykoris uppmärksamma på det, om du har lust." Blair hade ärligt talat inte något otalt med flocken - han kände ingen där - men det hindrade honom inte från att se att det kunde vara en kul konflikt. Kanske kunde de engagera Isil Anar också-
     Han skakade på huvudet när tankarna rusade iväg. Det var ett senare projekt.
     "Kan du inte berätta lite om din kraft?" Shiva hade fått ner Ronia inför hela arena, tillsynes av en osynlig hand, och hon hade inte haft något att sätta emot förrän hennes eld exploderat. Det intresserade Blair, och speciellt möjligheterna som det öppnade.

Ett svagt hummande lämnade Shiva samtidigt som ett snett leende gled över hans läppar. Blair försökte verkligen, och han uppskattade det. 
"Kanske," svarade han kort.
Leendet byttes mot ett milt uttryck av fundersamhet när Blair sedan förde konversationen vidare.
"Energikraften," konstaterade Shiva, för han kunde inte tro att det var snabbheten fakargen menade. "Jag ser världen i energier, och därmed mycket längre än mina ögon når. Och jag kan stjäla energier från levande varelser. Som med ledrinnan från Isil Anar. Jag behöver inte låta tänder och klor skära genom hud för att orsaka skada. Jag behöver bara röra i en annan." 
Han tystnade några ögonblick.
"Orsaka död utan några tecken på våld."
Shiva kastade en blick mot Blair. 
"Kali, min syster, har också en fantastisk energikraft. Många av hennes avkommor fick också någon form av energiförmågor, likaså mina. Det verkar vara något som går i släkten. Som finns i Blossoms ätt."

"Hm?" Blair vilade huvudet på sned, genuint intresserad. "Ser vi olika ut? Hur ser jag ut?" Han sträckte sig efter sin vindkraft, andades mjukt ut för att sända en frisk vind genom pälsarna på dem. "Kan du se sådant?" Han gjorde inget försök att förtydliga, för om Shiva inte förstod vad han pratade om var det svar nog.
     Inför uppdraget hade det varit bra om de hade kunnat rekognosera lite bättre innan, och Blair oroade sig över bristen på telepater i gänget. Han ville inte bli överraskad.

Shiva kastade ett kort leende mot Blair.
"Du är himmelsblå, men ett starkt inslag av silver. Du skiner likt månen om natten, starkt och ledande. Det syns att du tillhör de bevingade, de med luftens krafter. Ändå kan jag se något mer, vilket jag inte kan placera. Du äger en till gåva."
Shiva hade sett många vargar, lärt sig tyda dem, lärt sig vad energierna kunde avslöja om deras personligheter, krafter och ursprung. Men ännu var han inte fullärd, och det kunde han också erkänna. 
"Ni ser alla olika ut. Jag vet vilka jag tidigare mött och inte. Allting i världen är byggt på energier, Blair, allting utstrålar någon form av livskraft, och jag kan se den." 
Förutom de odöda, vampyrer och zombies. De var bara svarta hål i hans annars färgsprakande värld.

Som solen, inte månen, ville Blair rätta, men kände sig överlag rätt smickrad av beskrivningen, och log. Han lät Shiva tala till punkt innan han svarade.
     "Onekligen. Jag har gåvan att ana mig till framtiden." Han mötte Shivas blick, undrade om han såg en grön blick eller himmelsblå energier. "Men jag brukar inte prata om det. Det är... svårt. Framtiden är alltid i rörelse. Vetskapen om något som kan eller kommer hända kan lika mycket vara en gåva som en förbannelse." Det var lätt att haka upp sig på saker, och för sent inse att vetskapen om saken i fråga var själva anledningen till att han hamnat där alls.
     "Kan du göra mig en tjänst?" Frågan var högst retorisk, och Blair fortsatte utan någon som helst paus. "Håll lite utkik åt mig när vi kommer till templet. Jag gillar inte att bli överraskad, och ett par ögon som dina är ovärdeliga." Han var orolig att Ljusets Krigare på något sätt skulle fått korn på honom och hans avsikter, och nu följde efter honom. Kanske var det bara paranoia, men det skulle inte skada att vara uppmärksam. Dessutom var det ett bra mått på Shivas förmågor, och den vetskapen skulle gynna Blair senare.

Shiva lyssnade till hans ord, men valde att inte kommentera saken. Han visste lite om siare, och hade själv ingen erfarenhet av de som kunde se framåt eller bakåt i tiden. Om Blair sade att det var svårt valde Shiva att lita på hans ord. Även om han klart såg fördelen med att ha en sådan förmåga. Det hade kunnat hjälpa honom mot de upproriska snorvalparna. 
Plötsligt noterade han att käkarna pressades samman, omedvetet vid tanke på Lykoris och deras förräderi. Så när Blair fortsatte tala mötte han det med lättnad.
"Självklart," kom det uppenbara svaret. 
Med ett lätt leende på läpparna sneglade Shiva åt Blairs håll.
"Lojalitet är något jag värderar högt, och jag kommer inte att svika dig. Ifall du önskar att ha mig som dina ögon får det blir så."
Av någon anledning litade han på Blair. Och det kändes som att det som fanns framför dem skulle bli större än något annat i Numooris historia. Kanske den storhet som förutspåtts åt Shiva inte fanns i Kaiwood, kanske den fanns här, men detta brokiga gäng vargar.

Blair log. Om än att lojalitet inte skulle tas för givet så kände han Shivas - och delade känslan. Det var avslappnande att lita på någon man visste var kapabel till att prestera, oavsett vad det gällde. Hade någon sagt att deras relation skulle utvecklas till det här första gången de träffades hade han skrattat dem rakt i ansiktet, men likväl befann de båda sig här. Det gav honom hopp inför framtiden, på något sätt.
     "Jag är hedrad", och för en gångs skull var leendet och tonen genuina. "Jag ser fram emot att visa dig mitt tempel. Jag tror du skulle tycka om det."

Det fanns en lugn mellan dem som ingen hade anat skulle kunna uppkomma första gången de möttes, men kanske var det också detta Blair menade med att framtiden inte var huggen i sten - ingen kunde vet hur saker och ting kunde svänga med tidens gång.
Shiva log lite vid orden som Blair yttrade.
"Det tror jag med." 
Han hade svurit att tjäna Moriko, den gången för länge sedan i Kaiwood när hon hjälpte honom och hans flock, när hon försvarade dem, och det var det han tänkte göra. 
Och Blair var den som kunde visa honom hur.

[Avslutat.]