Flocken hade färdats i flera dagar. Lövskogen och eldskogens plana vidder hade försvunnit bakom dem, och nu bredde Numoorislätten ut sig framför de fem. Vandringsleden hade lett gruppen genom naturen snabbare och smidigare än någon av dem egentligen förväntat sig – ingen av dem hade vandrat så här långt från Yanamore på länge. Inte sedan de anslutit sig till Isil Anar, och inte sedan Ronia själv korsat slätten. När de mött Wami. Nu vandrade de åter över den väldiga slätten, och anledningen var lika. Något modifierad, men i grund och botten densamma.
   Gruppen hade mött många vandrare på vägen. De hade till och med återsett några bekanta som besökt Yanamore tidigare år, och nu var på väg tillbaka för att byteshandla. Flera gånger hade de stött på främlingar, men slättens monstruösa omfång gjorde att de mestadels vandrade ensamma. De hade följt floden västerut hela dagen, och dagen där innan. Om de förstått de bekanta vandrarna rätt så skulle floden snart kröka söderut och ledet fortsätta västerut. Det planerade inte att vika av från den upptrampade stigen, men informationen togs tacksamt emot.
   När dagen led mot kväll sökte gruppen upp en skyddad sänka i marken, en bit utanför vandringsleden. De hjälptes åt att samla på sig kvistar, ris och nedfallna grenar från de få skymmande växterna i området. Det hade resulterat i ett mycket undermåligt bål, vilket slutade med att Roop och Rien fick hjälpas åt att framkalla det rätta materialet. Till sist kastade Ronia en blick på högen av växter, och satte på så vis eld på den. Det varma skenet var välkommen i den mörka kvällen. De hade snart satt och lagt sig till rätta runt elden.
   “Jag räknar med att vi når kröken i floden imorgon”, uttalade Ronia efter en stunds tystnad. Hon såg på vännerna. “Tvillingklipporna kan inte vara långt borta.”

[Till Sraosha, Tirana, Rien, Roop, samt Xeryus.]

Sraosha mindes Numoorislätten från sin långa vandring. Då hade hon vandrat, omtöcknad och svag, men nu såg hon slätten med nya ögon. Den var lika stor som hon mindes, och det skulle ta tid för gruppen att passera den.
Ännu en dag led mot sitt slut, och när det började skymma fann gruppen skydd i en sänka. En brasa tändes, och Sraosha mottog tacksamt värmen och ljuset. Hon lade sig ner bekvämt i ring med de andra i gruppen, vilade trötta tassar. 
Ledarinnan bröt tystnaden. Sraosha såg mot horisonten aningen frånvarande.
"Islagunen," talade hon. "Vad väntar oss där?"
Frågan var öppen. Sraosha välkomnade svar från alla i samlingen.

Ronia sträckte ut tassarna framför sig, lapade i sig av eldens värme. När det röda ljuset reflekterades fick det pälsen att glöda tydligare än vanligt, starkare och gulare ju närmre hon kom. Den del av kroppen som låg i skuggan försvann nästan in i den nattsvarta bakgrunden. Hon ångrade sig genast, och drog framtassarna till sig igen.
   Hon såg upp när Sraosha talade.
   "Återstår att se, Sraosha", svarade Ronia. Hon kastade en kort blick mot henne innan hon åter såg in i elden. "Det är en tid sedan Debwer och Baugur besökte. Yanamore har hunnit växa sig stort på den tiden. Det finns ingen anledning att tro att de inte lyckats - inte så som vandrarna talar." Tecken av Islagunen fanns ofta runtom deras hem. Vargar som bar med sig tjocka pälsar och torkat mammutkött - vad nu det var för ett djur.
   "Inte så som de talade, heller" lade Xeryus till. Ninjahanen hade varit ovanligt tystlåten under resan. Ingen hade ifrågasatt det. De visste alla varför. "De verkade nästan lite..."
   "Isil Anar?"
    Hanen drog på mungiporna, ett litet leende, när Ronia mötte hans blick med ett höjt ögonbryn.
   "Isil Anar. Med mindre ränder." 
   Ronia hummade roat. Den där lilla getingvargen hade sannerligen haft ett intressant yttre. Det hade inte stört henne, men hon hade upptäckt att de som passerat reagerat kraftigt, och stirrat mer eller mindre uppenbart. Sedan dess hade de faktiskt haft Wapubesök ytterligare än gång. De hade inte stannat länge, men tillräckligt länge för att de skulle fått veta att de kallade sig för Wapu, och att de i vanliga fall höll till i träsket angränsande till Acheratiskogen. De hade däremot inte liknat några getingar.
   "Kanske."

Att vandra var krävande, kanske mer än hon först trott. Benen värkte, men hon var inte den som klagade. Uppdraget var trots allt frivilligt, och hon hade inget emot lite träningsvärk. Sällskapet var i alla fall gott, och nu låg de alla samlade runt elden i en ring. Eldens värmande sken kastade skuggor omkring sig och lyste upp deras ansikten. 
    Ronia talade. Tvillingklipporna kunde inte vara långt borta. Tirana höll med; hon hade sett några avlägsna former i fjärran medan de vandrade. Tvillingklipporna. När Sraosha fortsatte såg Tirana på henne — hennes redan röda päls såg ännu rödare ut i ljuset från elden. Vad väntade dem i Islagunen? Ledarinnan svarade, och Tirana lyssnade på vad hon och Xeryus berättade med blicken fäst på lågorna. När de var färdiga lyfte hon blicken. 
    "Det verkar onekligen vara ett fint ställe", sa hon. "Jag har aldrig varit där." Tanken på Islagunen hade lett till tanken på de vandrare som kom därifrån och passerade Yanamore ibland. De hade inte bara med sig pälsar och bytesvaror, utan gott om historier också. "Det ska finnas mammutar där", fortsatte hon, och de blå ögonen såg på de andra. "Har någon av er sett dem?"

Rien låg med magen upp och mös i värmen från elden. Alla fyra tassarna sticker upp i vädret och han ligger och lyssnar på sprakande i flammorna. När Ronia gör sig hörd så rycker det till i Riens ena öra och han sträcker på halsen och placerar hjässan mot marken så han kan se sig omkring. Allt är upp-och-ned men han kan klart urskilja de andra gruppmedlemmarna i eldens sken. Under samtalets gång rullar han salta över på sidan och drar in frambenen under sig så han kan lägga sig till rätta vilande på armbågarna. Den varma bruna blicken sveper mellan var ok en i gruppen. Öronen står vaket spelade på huvudet. Mammutar. Det är något han ser fram emot att se. Alla historier han hört om dessa bjässar har eldat på nyfikenheten. Han hoppas de är lila imponerande som han fått berättat för sig.
"Jag har hört att de ska ha jättestora huggtänder och svansen i nyllet" Han skrattar och delar med sig av en av alla versioner han hört. Svansen trummar mot marken några gånger innan den blir stilla igen. Han behåller ett roat flin på läpparna när han ser runt på de andra.

Dagarna hade flutit på bra, den lilla gruppen hade rört sig snabbt, inte så snabbt som Roop förväntat sig men tillräckligt snabbt. Den äldre hanen hade hållit sig längst bak i gruppen under hela vandringen - ibland i sällskap av någon av de andra - för att hålla uppsikt över vargarna i följet. Det hade känts bra att komma ut igen, skönt att sträcka på sina vandringsmuskler efter flera år i Yanamore.
När de stannat för natten och elden sprakade i deras mitt såg Roop noga till att inte se mot eldens varma sken för att inte förstöra nattsynen. Han satt med i cirkeln men höll sin uppmärksamhet på omgivningen, nöjd med att inte delta i samtalet som leddes in på mammutar. 
Han brummade missnöjt åt Riens opassande sätt att uttrycka sig, pojken saknade fortfarande en viss finkänslighet. Efter att ha gett sin brorson en varnande blick fortsatte han att se ut över den stilla slätten. Det ända som rörde sig var det höga gräset som vajade i den svaga vinden.

Ronia höjde ögonbrynen vid Riens påstående. Vad en mammut faktiskt var hade hon ingen aning om, men hon hade faktiskt fått se en del av en. De hade krävts flera vargar på rad för att bära lasten mellan sig, och när Ronia kommit i närheten hade de villigt visat henne. Vid första anblick hade det sett ut som en väldig tand, tillräckligt stor för att kunna ha tillhört något ur legenderna. Vandrarna hade dock förklarat vad det faktiskt var - en bete från ett bytesdjur, som det tydligen brukade för att försvara sig. De hade gjort tafatta försök att beskriva hur den såg ut, men Ronia hade aldrig sett något av djuren de försökte likna mammuten vid, så det hade visat sig hopplöst. Pan, som också varit där, hade heller ingen aning.
   "Svansen vet jag ingenting om, men jag såg en bete - "tand" - för ett antal fullmånar sedan. Det krävdes en hel grupp för att bära den." Blicken vandrade från Rien, som låg på rygg i den tunna vårgräset, tillbaka till elden. Det var det enda konkreta hon hört, annat än att de skulle vara stora. Det var inte alltid vandrare kom med absolut fakta. Många rykten brukade också bäras med vandringslederna, mer eller mindre sanna.

Sraosha frustade roat till åt Riens kommentar. Såna djur fanns inte, hon kunde inte tro det. Mammutar? Lät som skröna. Ändå kände Sraosha en viss nyfikenhet, en spänd längtan att se nya länder. Resan var ett viktigt uppdrag, men den mättade Sraoshas vandrarhjärta.
Ronia tog till orda härnäst, talade om en bete. Tand. En hel grupp hade krävts för att bära den. Kanske fanns de trots allt? Blicken sökte sig drömmande mot färdriktningen. Hela tiden bar hon den tysta längtan att få se sina valpar. Hade Islagunen växt till var det inte otroligt att någon av dem sökt sig dit. Ett litet frånvarande leende spreds över hennes läppar.
"Mammutar," upprepade hon och lade åter fokus i konversationen i gruppen. "Låter som märkliga djur. Har de sådana stora tänder hoppas jag vi bara ser dem på avstånd."

Tirana måste skratta åt Riens beskrivning av mammutar. Den stämde överens med vad hon själv fått berättat för sig, fast mer förskönat förstås. Hon höll med om det Sraosha sa, att hon helst ville stöta på dem på avstånd ifall de såg ut så. 
    "Det verkar väldigt opraktiskt att gå omkring med svansen i ansiktet i alla fall!" Hon skrattade till. "Vi kan nog springa ifrån dem." Stora djur brukade sällan vara särskilt snabba. Det var en fördel med hennes storlek — hon var kvick och smidig och kunde ta sig fram väl även på ställen där större vargar inte nådde. 
    En trött gäspning undslapp henne och hon studerade eftertänksamt elden en kort stund. "Vad tror ni de gör hemma just nu?" frågade hon sedan när tanken på hemmet och flocken smög sig på. De hade bara vandrat i några dagar, men hon saknade dem redan. Hon log lite. "Gör de som vi sa åt dem eller tar de tillfället i akt att lata sig lite?"

Mammutkonversationen hade nästan dött ut till en lika bekväm tystnad när Tirana åter tog till orda. Ett mjukare uttryck föll över ansiktet när hon tänkte tillbaka på resten av flocken. Kasai, Chayan. Cry, Immiker, Digne. Hon var övertygad om att de följde rutiner som vanligt, men tvekade heller inte på att de kanske tog sig några friheter med de finare fruktbrygderna och det torkade köttet de fått långväga ifrån. I vanliga fall brukade Ronia se till att de höll på de mer sällsynta torkade frukterna till högtiderna och speciella händelser, så att de kunde göra brygderna då. Likaså med det torkade kött de fått, som skiljde sig från vad de bytesdjur normalt åt. Just då brydde hon sig inte särskilt mycket om det - så länge de inte rensade förrådet totalt. I så fall skulle hon inte bli nådig på den som ansvarade.
   "Både och", garanterade Ronia roat. "Men förhoppningsvis sätter Chayan stopp för en stor plundring av förrådet."

Han kunde riktigt känna Roops varnande blick bränna i pälsen och Rien vrider på huvudet och möter farbroderns blick. Lika snabbt viker han undan blicken och sänker huvudet till marken, med nosen i riktning mot Roop. Men han ser efter det inte på någon annan under resten av kvällen. Han säger heller ingenting mer. Kanske han hade pepprat på lite för mycket med sin kommentar om mammutarna. Men han ville bara lätta upp stämningen lite. Få de andra att skratta. Det hade tydligen inte bemötts på bästa sätt. Speciellt inte av Roop. Rien behöver skärpa sig. Det är svårt att försöka bevisa att han inte är en valp längre när han i nästa stund beter sig som en. Från och med nu ska han skärpa sig. Han bestämmer sig det när han sneglar mot elden. Roop är hans förebild. Den bästa förebilden.

Det dämpade konversationen dog så småningom ut till en trivsam tystnad, och en efter en föll ögonlocken ihop på kamraterna. Det dröjde faktiskt inte alls lång tid innan det bara var Ronia och Roop som var vakna, och de enades om att Ronia skulle ta första vakten. Till slut hade även betavargen somnat, och Ronia var ensam uppe. 
   Infernon drog ett djupt andetag och sträckte sedan ut tassarna framför sig på nytt. Den korta, släta pälsen över frambenen fångade genast upp en ny glöd. För varje litet sprak i det provisoriska bålet spelade färgerna över henne, som om hon faktiskt vore av eld. Hon vred på en tass och iakttog kritiskt hur glansen löpte över den. Som en kall eld, en illusion. Hon önskade att hon visste hur det fungerade, vad eldens gud egentligen gjort med henne. Det var svar hon anade att hon aldrig skulle få, och på sätt och vis var hon tillfreds med tanken. Hon visste vad hon behövde göra. Var hon alltid varit på väg, med eller utan hans vägledning - men det var svårt att inte undra. 
   Efter en stund suckade hon tungt, vände ryggen åt elden och lade sig slutligen tillrätta för att kunna ha bättre uppsikt över den mörka omgivningen. Ett tankfullt uttryck dröjde sig kvar i anletet när blicken vandrade upp mot natthimlen. 
   Ja, det var väldigt svårt att inte undra.
    
[Avslutat <3]