Blair hade aldrig varit såhär långt nordöst förut. Under sitt sökande efter Qu hade han passerat Lövskogen och Kaiwood, men hade aldrig sett vitsen med att söka sig ännu längre upp. Därför var allt med Nordanskogen nytt, och alla intryck var överväldigande. Mossa och barr kittlade under tassarna, en stor kontrast mot den mjuka, lövtäckta mark han blivit van vid. Träden var så stora att alla proportioner kändes skeva - han började tvivla på sin egen storlek. Var det här världen ur en gnagare ögon?
     Det var gryning. Trots att han hade vandrat hela natten, ville han se skogen i dagsljus. Amanita hade dragit sig undan solens strålar, men han fortsatte framåt. Med hjälp av förvarningen hittade han snabbt vatten, och hade stadig takt ditåt. Det visade sig vara en stor sjö, som mynnade ut i stora floder åt två håll. Blair funderade lite för länge på om man verkligen kunde kalla det en sjö, eller om det snarare var floden som plötsligt tjocknat. Efter en stund bestämde han sig för att prata med Amanita senare, när mörkret fallit, och se vad hon tyckte.
     För att få dricka följde han sjöns kant uppåt, mot den nordliga floden. Skogen blev snabbt tätare, och här gick det faktiskt att urskilja att vattnet rörde på sig. Efter att ha gått någon kilometer eller två stannade Blair upp. Han bedömde platsen bra nog, och sänkte huvudet för att dricka. 
     Det var fantastiskt skönt att ha lämnat Lövskogen, om än att han planerade att återvända. Samtidigt som mycket hade skett där, så hade det även hänt så otroligt lite. Han var glad för förändringen som den här vandringen innebar. Barrskogen här skänkte ett mörker och en instängdhet, som fick honom att känna sig underligt borta från sin verklighet. Tiden kunde stå stilla eller röra sig tio år framåt - han skulle inte märka det. Blair svepte sakta blicken över omgivningen. Här och där stod underliga former, som han gissade var gamla stubbar, som genom åren blivit täckta av mossa och barr.
     Fem stora föremål, så täckta av mossan att de tappat alla skarpa konturer, fångade hans uppmärksamhet. Hade det inte varit för att de var alldeles för regelbundna, så hade han nog avfärdat dem som gamla myrstackar eller liknande. Men de här... De stod på perfekta avstånd från varandra i en cirkel, och trots växtligheten utanpå så verkade de vara i samma storlek. Blair vände sig tveksamt mot dem. Nyfikenheten drog honom framåt. Han tog två steg framåt, stannade till, sedan två till. Det låg en konstig känsla över platsen, som bara förstärktes av känslan av att Nordanskogen var uråldrig. En av de fem var så nära nu. Blair tog det sista steget, och kunde sedan sänka ner nosen i över en decimeter av fluffig mossa och barr som stack honom i kinderna. Det tog emot, men nyfikenheten, som bara växte för varje sekund, fick honom att ställa sig på två ben för att kunna dra bort lite av mossan. Under mötte han hård, slät sten. Han hade haft rätt. Det kunde omöjligt vara naturligt. Han drog av mer, och fann en platt rektangel. Oron lämnade honom, och han var bara förbryllad. Efter att skyndsamt ha rensat de andra på mossa, ställde han sig i mitten och såg sig omkring. Fem likadana stenskapelser. Altare? Shady hade pratat om att resa altare till Chaibos och Aurinkos ära, men det hade aldrig blivit av.
     "Fem altare...", mumlade han och såg sig om. "till de Fem?" Det var en fråga, men det fanns ingen i närheten som kunde besvara den. Det hade nog inte funnits någon i närheten på mycket, mycket länge.

Han hade inte haft bråttom under resans gång, men trots det hade han nått Nordanskogen snabbare än sist. Han hade också nått Nordanskogen mer ensam än sist.

Abraxas såg sig omkring medan han rörde sig längre in i skogen. Sist han hade varit där hade marken varit snöklädd och kylan mycket mer påtaglig. Han hade inte sett mycket av skogen; hans fokus behövde ligga på någon annan. Det hade varit mycket viktigare att hålla Abizou varm än vad det hade varit att studera naturen. Nu var det inte längre någonting han behövde tänka på. Han kunde ta sig tiden att faktiskt se sig omkring. Och han noterade att han faktiskt uppskattade skogen. Den var inte på långa vägar lika vacker som hans födelseskog, men det fanns en viss charm över den.

Han följde i lugn takt floden som växte i bredd och smalnade av om vartannat. Ju längre in bland träden han kom desto dunklare blev det. Känslan hade förändrats den också. Den var mer... mystisk. På gränsen till obekväm och tryckande. Det var det enda sättet han kunde beskriva känslan som. Trots det kände han sig trygg. Som om det inte fanns någonting där som skulle kunna skada honom.

En skepnad i halvmörkret fångade hans uppmärksamhet. Främlingen stod i en cirkel av vad som såg ut att vara stenar och Abraxas skiftade snart fokus. De var mer intressanta än vad främlingen någonsin skulle kunna bli. Med förundran i ansiktet klev han in i cirkeln utan att ge den bruna fakargen någon indikation på att han hade sett honom.
    "Vad är de för något?"
De röda ögonen var som klistrade vid stenarna.

Det är redan för sent när du känner marken ge vika. Innan du vet ordet av så faller du handlöst genom mossan under dig. Du slår i marken hårt nog för att slå luften ur dina lungor. Runtom dig ekar ljudet av stora fallande stenar i ytterligare ett ögonblick innan allt blir tyst. När du återfått andan, och dammet har lagt sig, så inser du vilken tur du hade som inte krossades under stenarna och jorden runtom.
    Ljus strilar ner genom öppningen ovanför dig. Hålet är mycket högre upp än väntat, och du inser att du befinner dig i en stor grotta. Eller, nej, inte en grotta. En sal. Bortsett från de raserade delarna av taket så är marken för slät för att vara naturlig. Väggarna runtom är höga och raka. Pelare, de flesta fortfarande hela, står i raka led genom salen. När dina ögon vänjer sig vid mörkret kan du se mönster, otaliga gamla bilder, karvade i väggarna. På ena sidan om dig försvinner en trappa uppåt i mörkret, kanske mot en utgång som sedan länge vuxit igen och försvunnit under år av rötter, barr och mossa.  Du ser fler öppningar i väggarna runtom, många nu täckta av sten och jord som rasat från taket, eller igenvuxna av tjocka rötter som spricker fram genom väggarna. På andra sidan, längre in i salen du  befinner dig i, kan du höra ljudet av vatten. En trappa sträcker sig nedåt i mörkret. Du känner dig dragen dit.

Fortsätter du ner i mörkret?

”Vad är de för något?” Blair ryckte till. Han hade varit så fokuserad på altarna att han inte noterat att någon närmat sig. Överraskningen stärktes av att han verkligen inte väntat sig att träffa på någon. Främlingen hade inte kastat ett öga åt hans håll, men frågan verkade vara ställd åt honom. Fakargen vände bort blicken, tillbaka till stenen, och öppnade munnen för att svara, när hanen tog ännu ett steg in i cirkeln.
    Marken gav vika, och Blair föll plötsligt. Paniken forsade genom blodet, och han försökte fälla ut vingarna för att rädda sig själv. Fallet var alltför kort för att han skulle hinna, och allt det resulterade i var att han fick rotation och slog i marken sidan först. Luften slogs ur lungorna, och Blair kippade efter luft. Han försökte komma på tassar, men insåg att han gjorde bäst i att vänta tills han kunde andas igen.
    Efter att ha tvingat ner luften i lungorna med hjälp av kraften, kom han upp. Dammet silade ner, tydligt i ljuset från ovan. Känslan av att vara levande begravd dämpades när han vindes vingarna på ryggen. De - främlingen hade också fallit ner - befann sig i en sal. Var den skapad av samma som skapat altarna? Väggarna var täckta av mönster och bilder, olika allt han sett förut. Fascinerat studerade Blair salen och alla dess igenvuxna öppningar, tills en trappa fångade hans blick. Den ledde neråt, djupare in i jorden, och det var bäcksvart. Trots det så lockade den honom, nästan oemotståndlig. Blair tog ett steg, men mindes plötsligt den mörka främlingen. Osäker på om denne kommit på fötter igen, hjälpte han till att pressa in lite luft i lungorna.
     ”Nu sitter du allt i sticket”, konstaterade Blair och såg upp mot öppningen, högt ovan. Skuggan av ett leende lurade i mungipan. Sedan vände han sig om, gick bort till den mörka trappan och lyssnade på ljudet av vatten. Blair kastade blicken bak mot främlingen, och log nu. ”Kommer du?” Utan att vänta på svar började han försiktigt ta sig ner, blind i mörkret.

Han hann aldrig få något svar på sin fråga. När han insett att marken försvunnit under hans tassar var det för sent att göra någonting åt det. Hans reaktionsförmåga verkade ha blivit sämre. Fånigt tänkte han att han borde göra någonting åt den, så han slapp hamna i liknande situationer i framtiden. Sedan föll han.

Abraxas slog hårt i marken och tappade andan. Likt en fisk på torra land kippade han desperat efter andan. Att inte få luft i lungorna var en obehaglig känsla och han kände för ett ögonblick en viss sympati för de som miste livet till det. Sakta men säkert började han återhämta sig och kunde fokusera om omgivningen. Han hade landat på rygg. Det var ren tur att ingenting var brutet. Hade hans ryggrad gått av hade allting blivit bra mycket jobbigare. En hostning lämnade honom och han rullade grymtande över på mage. En oförberedd mängd luft tvingades ner i hans lungor och han var tvungen att hosta återigen. Han hade helt glömt bort att han inte var ensam.
    "Va?" Svarade han med hes röst och följde den andres blick.
Han blev kall inombords. Hur i hela världen skulle han ta sig ur detta förbannade hål? En kort ramsa med svordomar lämnade honom innan den bevingade hannen tog till orda.
Kommer du? Skulle han följa med? Abraxas hade inte riktigt någon aning om vad som hände runt omkring honom. Hade han inte varit så väck efter fallet hade det nästan varit pinsam. Kanske hade han slagit i huvudet i landningen.
    "Jag kommer," svarade han och tog sig, men viss ansträngning, upp på tassarna.
Han hade först inte lagt märke till det, men precis som med stenarna var det som om någonting lockade honom ner i mörkret.

Vatten sipprar mellan trappstegen under dig. Det droppar från taket. Du fortsätter in i ett nytt rum, även det kantat av pelare, där vattnet ligger som en hinna över golvet, och det svaga ljuset från salen bakom dig bildar ringlande ljusreflexer längs botten av de närmsta pelarna. På båda sidor om dig reser sig nya, kortare trappor på inte mer än fem steg vardera. Båda leder till två mindre rum med en avlång vattenfylld skål av sten i mitten, vilka är så fulla att vattnet sakta rinner över kanten. I hörnen runtom ligger gamla rester av vad som kanske varit fler, mindre stenskålar, men bitarna är för tunna och sköra för att vara av någon stensort du känner igen. Framför dig, i rummet du kom ner i, fortsätter en lika kort trappa neråt.
    Nedanför finner du dig i en ny stor sal, denna formad som en halvcirkel. Här når vattnet dig upp på benen, och det porlande, droppande ljudet ekar runtom i salen. Det är så mörkt att det är svårt att se. Trots det kan du inte missa de väldiga skepnaderna som reser sig framför dig. Längs den böjda, bortre väggen står fem enorma sten-monument, upphöjda på en stor stenhäll som följer väggen runtom rummet och bildar trappsteg ner i vattnet. Monumenten är höga och platta, med ett stort hål genom varje topp. För höga för att ens en stor varg skulle kunna nå halvvägs upp på dem, stående på baktassarna. Runt varje monument hänger ett tjockt rep bundet, och nedanför varje ligger en tung stenhäll. Varje monument är inristat med bilder du inte kan se klart i mörkret, föreställande vad du tror kanske är varglika skepnader. Du förstår att det här inte bara är vanliga stenar.

Fem steg i eder ära.
Fem altare i era namn.

Och du visste, utan tvivel, att det här var ett av Gudarnas tempel.

Blair hörde den andra följa efter, och nickade nöjt. När ögonen vant sig vid bristen på ljus kunde han se trappstegen tydligare i reflektionerna från solljuset. De nådde ett nytt rum. Vattnet var svalt mot tassarna, och luktade metalliskt. En trappa fortsatte framför dem, men det gick även två trappor på sidorna åt motsatta håll. Blair tvekade. Han ville fortsätta framåt, men var samtidigt nyfiken på de andra trapporna. 
     ”Om jag kollar där”, sa han lågt och nickade åt den vänstra öppningen, sedan åt den högra. ”så kollar du där?” Han sneglade mot den andre, men svängde sedan in åt vänster. Rummet var litet. Det som omedelbart fångade hans blick var en överfull vattenfylld skål. I hörnen låg spillrorna av något han antog varit små skålar, men det gick inte att vara säker. Blair vädrade, men kunde inte känna något nytt. Efter att ha svept med blicken över rummet ännu en gång, så återvände han tillbaka till det större rummet för att vänta på sin utforskningspartner.

Det tog honom längre tid än han hade önskat att vänja sig vid mörkret, trots ljuset från utsidan bakom dem. Vattnet hade gjort underlaget halt på sina ställen och han tycktes ha en förmåga att finna just de platserna. Han var mest tacksam att han inte ramlade omkull: han behövde inte fler fall idag.

Till sist nådde de ett litet rum med tre möjliga vägar. Han kände fortfarande en stark lockelse till rummet framför, men nyfikenheten manade honom att undersöka vad som fanns upp för trapporna vid sidan om dem. Den andres röst var tyst, men till och med då tycktes den öronbedövande hög i det tysta rummet. Det enda ljud som egentligen var runt dem var ljudet av rinnande och droppande vatten. Små ljud som han normalt sett inte skulle ha lagt märke till. Men här och nu var de det enda han kunde tänka på.
    Abraxas nickade och började röra sig upp för den korta stentrappan. Det var svårt att se, men en skål fylld av vatten fångade hans uppmärksamhet. Den var överfylld och vattnet droppade på golvet. Han såg sig omkring. Det kunde omöjligt vara det enda i rummet? Runt omkring kunde han se skepnader av skärvor. Försiktigt rörde han sig mot dem och sänkte huvudet. Det fanns ingenting som avslöjade vad de egentligen var. Ett tyst, hummande läte lämnade honom och han vände för att gå tillbaka till den andra hannen.
    "Ingenting utöver en vattenfylld skål. Någonting på din sida?"

”Nej”, svarade Blair, och kunde inte undgå från att se lite besviken ut. ”Precis samma sak.” Blicken sökte sig genast vidare, ner mot trappan. Det fanns inte längre något här att hämta, och framåt var enda vägen.
     Rummet var det största hittills. Blair vadade in långt nog för att ge plats åt den andre, men stannade sedan. Fem väldiga skepnader reste sig ur dunklet, även de pyntade av bilder. Det var inte svårt att förstå att de befann sig i ett tempel till Gudarnas ära.
     Han böjde på frambenen något, och sjönk ner i en snabb bugning så att hakan nuddade vattnet. Det var första gången i ett tempel för honom, och han ville inte vara oartig. Om än att han inte brukade be, så trodde Blair på Gudarna.
     Vattnet var djupt här, och det var jobbigare att röra sig fram. Tillslut nådde han en upphöjning, och kunde ta sig närmare en av pelarna. 
     ”Ser du de här plattorna?” sa han och nickade mot de platta stenhällarna. ”De kanske offrade här förut. Det skulle förklara resterna av stenskålar i de andra rummen.” Rummet var en av de mäktigaste plaster han någonsin varit på. Fascinerat studerade han bilden på den närmaste pelaren, och gick sedan vidare till nästa.

Den enorma salen fick honom att tappa hakan. Mitt emot dem fanns fem höga stenar. Om han ansträngde sig lite kunde han se att de var prydda med bilder. Hans blick drogs mot vänster.
    "Vid allting som är heligt..." mumlade han vagt.
Han stod i en sal för Gudarna. En sal i deras ära. Och han var en av de första som satt sin tass där på... ja, på evigheter. Som förtrollad rörde han sig bort mot den andra stenen från vänster. Det var uppenbart för honom vem bilden föreställde. Skogens gudinna. Gudinnan som välsignat dem och räddat dem undan horden av odöda. Moriko.
    "Ser du de här plattorna?"
Abraxas slet blicken från bilden och såg på den andre istället. Han sänkte blicken. Visst fanns där stenplattor. Han hade inte lagt märke till dem först. Ett hummande läte lämnade honom och han såg på stenmonumentet framför sig igen.
    "Tror du... Om vi offrar något till de fem, tror du någonting händer?"
Rösten var eftertänksam, osäker på orden. Han såg återigen på främlingen.

Främlingens ord kunde inte fått Blair att le bredare. 
     ”Du läser mina tankar”, svarade han. ”Jag har aldrig varit på en plats som ens liknar den här. Om det är någonstans som en bön och ett offer uppmärksammas, så måste det vara här.” Blair nickade mot den närmaste. ”Titta på den här. Det måste väl vara Windfari?” Figuren bar en krage av fjädrar, och de tycktes även sträckas ut längs frambenen. Fakargen rörde sig mot nästa. ”Kaito?” Vågorna gjorde honom säker på att det måste föreställa Kaito. Blair pausade, och väntade sig halvt om halvt att främlingen skulle fortsätta och fylla i de tomma luckorna.

Abraxas nickade. Det fanns ingen tvekan på att det den andre sa stämde. Han följde den andres blick då han gick igenom de två stenarna längst till höger. Kaito och Windfari. Ja, det var utan tvekan dem. Han såg på stenen framför sig. Den gudalika vargen omringades av växtligheter.
    "Detta måste vara Moriko."
Han vände huvudet till vänster. I dunklet kunde han efter en kort stund med säkerhet avgöra att det fanns en sol och någonting som påminde honom om eld på bilden.
    "Aurinko," han vred på huvudet en sista gång. "Vilket innebär att den sista är Chaibos."
Han såg på den bevingade.
    "Hur gör vi det här på bästa sätt?"
Att stå inför gudarna på ett sätt som det här... Han ville inte gärna göra fel.
    "Jag tror inte vi ska dela upp det, utan att vi visar vår vördnad tillsammans."

Blair nickade tyst i medhåll. Inristningarna var inte lika tydliga som de troligen en gång varit, men det var fortfarande klart vilken gud respektive föreställde.
     "Ja", höll han med. "Jag tycker att vi ber Windfari om hjälp för att få upp dig." Blairs ansikte var seriöst, men rösten bar spår av ett leende. "De andra då? Har du några speciella önskningar?" Blair önskade inte mycket. De flesta av hans önskningar var själviska och handlade om att få tillbaka vänner från Chaibos. Han tänkte inte störa deras själar på det sättet, och vägrade yttra de orden. Kanske kunde de be Chaibos och Kaito om sinnesfrid och fred? Det vore något.

Det drog i mungiporna på honom
    "Hjälp upp låter som en fin idé."
Hur han faktiskt skulle kunna ta sig ur templet han fallit ner i var ett problem han skjutit undan. Förr eller senare skulle han behöva ta sig därifrån. På något sätt. Att be gudinnan om hjälp var en lika bra idé som någon annan.
    "Har du några speciella önskningar?"
Abraxas tog blicken från fakargen och såg på gudabilderna. Om han hade några önskningar? Han önskade att Moriko skulle skydda familjen. Att hon inte skulle låta någonting ont hända dem medan han var borta. Han önskade att hon och Chaibos såg efter hans systrar. Att de inte längre led. Att Abizou skulle kunna göra allting hon inte klarat av att göra i livet. Han önskade att hans mor kunde finna frid i sitt sinne. Att sorgen hon kände inte skulle dränka henne. Han önskade att flocken skulle återvända till sina glansdagar, då de var fruktade av alla.

Han såg på Blair igen.
    "Jo, det har jag. Fler än jag egentligen kanske kan fråga om."
Hans önskningar var endast för honom att veta. De rörde hans innersta relationer, och var inte någonting han var villig att dela med sig av till en främling.
    "Du då? Finns det någonting du önskar av gudarna?"

Blair log mjukt och skakade på huvudet.
     "Inget som de kan fixa." Han såg sig om, tillbaka mot trappan där ljuset från ovanvärlden strömmade in.
     "Hur vill du göra det här?" Blair kunde jaga efter ett bytesdjur, men han var trött efter sin vandring hit. Istället tog han tag i luften och gjorde den vass som en rostagg. Det gick av ren vana, och utan ansträngning gjorde han ett litet snitt över höger framben.
     "Blod?" frågade han nonchalant, och skakade lite på det högra benet så blodet droppade ner på tassen.

Han log svagt.
    "Säg inte det, med gudarna kan man aldrig helt vara säker."
Det fanns inte någonting han kunde komma på som var mer nyckfullt än gudarnas sinnesstämning.
    "Hur vill du göra det här?"
Abraxas ansikte kläddes i eftertänksamhet. Böner var egentligen det enda han hade att ge till gudarna för tillfället. Han hade knappt hunnit öppna munnen för att svara då den andre fortsatte.
    "Blod?"
Vad...? Han såg ner på tassarna och höjde på ögonbrynen.
    "Jag antar att blod skulle kunna fungera," svarade han med ett visst mått att överraskning i rösten. "Mitt alternativ hade nog varit en bön till dem."
Ett offer. Det hade aldrig varit en del av hans uppväxt. Inte på det sättet Blair verkade mena i alla fall.
    "Men jag vet inte om en bön skulle räcka i det här fallet ska jag erkänna."

[Jag när Blair från ingenstans börjar cutta upp benen:
]

Ett svagt flin gled över Blairs läppar. Visserligen hade han aldrig varit en särskilt eminent troende, men de få gånger han bett till Gudarna hade han alltid offrat något. Oftast inte sitt eget blod, men nu hade han ingen lust att jaga efter något smådjur. Det här dög bra.
     Blair styrde stegen mot Windfaris altare, och placerade tassen på den svala stenen.
     "Hur inleder vi en vettig bön?" frågade han och såg tillbaka mot främlingen. Ärade Windfari? Snälla Windfari?

[]

Han följde den andre med blicken. Om sanningen skulle fram var han inte säker på hur han skulle börja. Inte utan att låta som en idiot. Hans böner hade tidigare varit tänkte, viskade. Ett trevande, tänkande läte slapp ur honom. Osäkert tog han ett steg närmare och såg upp mot gudabilden.
    Ärade Windfari, vindens moder.
Orden ljöd med ansträngd tålmodighet i hans sinne. Varifrån de kommit visste han inte, men där var de.
    "Ärade Windfari, vindens moder," friskt vågat, hälften vunnet. "Hör vår bön, se vårt offer."
Han hade inte en aning om vad han gjorde. Med trevande blick såg han kort på fakargen innan den sökte sig tillbaka till Windfaris avbild.
    "Om..." han avbröt sig. "Jag ber om din hjälp att finna en väg ut ur detta tempel. En väg tillbaka till min familj. Min flock."
Abraxas gav den andre en osäker min.
    "Nästa?"

[Garron tröttnade på honom]

Den andre lät trevande, så Blair nickade uppmuntrande. Blodet kittlade när det rann ner mellan tårna och fläckade stenen. Flockvarg alltså? Vad gjorde denne i Nordan? Den närmaste flocken var Isil Anar, men Blair hade varit där länge nog för att ha ett hum om vilka som rörde sig ut och in ur Yanamorë. The BloodBlooms? Skaevie? Han var rätt säker på att de sistnämnda i princip bara bestod av vintervargar, men han var inte helt säker. Främlingens fråga ryckte tillbaka honom till verkligheten.
     "Och jag ber att din vind aldrig sviker mina vingar", fyllde han i men flyttade sedan tassen från plattan. "Tack?" Det lät tvekande, men eftersom båda var ute på vift borde han i alla fall inte bli dömd av främlingen.
     Blair rörde sig vidare till nästa altare, och bad en kort bön till Kaito. Den var ytlig, så han stannade upp och såg mot den andra i fall denne skulle vilja tillägga något. Sedan rörde han sig vidare till Moriko.
     "Ärade Moriko, jordens moder", sa han och kopierade skamlöst den andre. "Vi ber om trygghet för våra vänner och våra familjer. Må de aldrig komma till större skada än yttersta nödvändighet." När det nu var nödvändigt att bli skadad visste han inte, men Blair ville inte uppfattas som orealistisk. Som förut stannade han upp, lät den andra få chans att prata, innan han rörde sig vidare. Han bad Aurinko om styrka och mod, och Chaibos om sinnesfrid för deras bortgångna. Varje gång stannade han upp och lämnade en lucka för den andre att fylla i en bön.

Era röster trevar i tystnaden. Frågor blandas med det rytmiska droppandet av vatten, stilla böner som inte borde vara starka nog att eka i mörkret, men som känns för högljudda i den stora salen. Stenpelarna står orörliga framför er. Tystnaden som följer är påtaglig. Ni väntar, men inget händer. Väntar, men inget svar. Minuterna känns som en evighet.
    Förändringen kommer snabbt och utan förvarning. Blair märker inget förrän Abraxas plötsligt skriker. Blair känner inget när Abraxas plötsligt vrider sig i smärta. Den strålar genom hela kroppen, från bröstet och upp över skuldrorna. Den fyller hela Abraxas varelse, hela hans sinne, överröstad endast av hans egen brustna röst och det sjuka ljudet av ben som vrider sig. Smärtan är bländande, men Blair ser när Abraxas kropp vrider sig. Han ser det röra sig under Abraxas päls. Över hans bröstkorg och rygg. Han känner den distinkta doften av blod när två långa armar bryter ut från under huden. Ben som snabbt kläs av senor och hud. Nakna lemmar som lika snabbt kläs i otaliga mörka nålar. Nålar som breddas i fulla, mörka fjädrar på ett par fulländade vingar. Abraxas rop har redan tystnat, men dess eko tycks ringa i era öron även efter att de ersatts av kämpande andetag. Smärtan Abraxas känt ebbar sakta från akut till en molande värk.
    Stillheten faller åter över templet, fylld endast av droppandet av vatten och de båda vargarnas närvaro.

Han följde den bevingade med blicken då han lämnade Windfaris avbild och ställde sig invid Morikos. Han bad om hennes beskydd. Inte för sig själv, men för sin familj. Han bad att hon skulle vaka och skydda dem i hans frånvaro.

De gick vidare.

Chaibos. En bön om att han och Moriko såg efter hans systrar. Att de inte längre behövde känna smärta. Att Abizou kunde göra allting hon velat i livet. Att hon hade en frisk kropp i gudens grottor.
Kaito. En bön om att se sin mor finna frid i sitt sinne. Att hon inte skulle drunkna i sin sorg.
Aurinko. En bön om att se TheBloodBlooms växa ur askan och återigen bli en flock att frukta.

Tystnad.

Det kändes som en hel evighet hann passera då de båda ungvargarna endast tittade på varandra. En plötslig smärta sköt genom hans kropp och ett gällt skrik lämnade hans läppar. Värk och en öm kropp var ingenting främmande, men denna brinnande, förblindande smärta han nu kände hade han aldrig varit med om tidigare. Han kunde inte göra annat än skrika. Skrika och vrida sig i plågor. Det var nu han dog. Det var han övertygad om. Det var såhär det skulle sluta för honom: i ett tempel långt ifrån sin familj.
Han kunde känna någonting skjuta ut ur ryggen. Han visste inte vad. Han visste bara att han skulle dö om smärtan inte slutade snart. Förhoppningsvis kunde han få svimma för att slippa vara medveten och slippa lida.

Lika plötsligt som den dykt upp ebbade den förblindande smärtan till en molande värk. En värk han var familjär med, en han kunde hantera. Hans skriks eko hade lämnat rummet och nu fanns endast hans egna, tunga andhämtning.
    "Det... det där... sög!" flämtade han fram, fortfarande i chock.
Han lyfte huvudet, som tycktes väga flera tusen kilo, och försökte få en klar överblick av vad som skett på hans rygg. Vingar. Han hade vingar. Gudarna hade gett honom vingar.

Stämningen var tjock när de väntade i tystnaden. Blair sneglade mot den andra, och i deras ögonkontakt delades all förvirring. Vad nu? För varje sekund som släpade sig förbi växte känslan av att de bara var två ungvargar som talade med sten.
     Och sedan skrek den mörke. Blair ryckte till så våldsamt att han tog ett steg bakåt. Först såg han inget annat än hur främlingen vred sig i smärtor, men sedan såg han hur det rörde sig under huden över ryggen. Den metalliska doften av blod fyllde rummet när nakna lemmar trängde ut ur ryggen. Inför ögonen på Blair fick lemmarna fjädrar, och det dröjde bara något ögonblick innan det var ett par färdiga vingar. Scenariot skulle kunna ha blivit taget ur en mardröm - men det var på riktigt, det var han säker på. Trots att han knappt kunde slita blicken från främlingen såg han mot altarna, och bävade nu inför deras kraft. Sedan slets han tillbaka till högen med päls, som nu också bar vingar.
     "Vad i hela- vad- vad", var allt Blair fick fram, ögonen stora av häpnad.
     "Det... det där... sög!"
     "Det kan ha varit det häftigaste jag varit med om", svarade Blair och närmade sig för att inspektera vingarna. Gudarna underpresterade då inte, det var säkert. De hade fått långt mycket mer än vad Blair trott. I sitt huvud hade han tänkt att en stark vind skulle bära dem till jorden ovan, men vingar? Blair la en stilla påminnelse till sig själv att aldrig be en bön halvhjärtat.
     "Kan du röra dem?" undrade han, och petade försiktigt till den ena med tassen. Nog kändes den stadig, men det skulle inte vara till hjälp om främlingen inte kunde hantera dem.

Abraxas kastade en trött, surmulen blick på den andre.
    "Vilken tur, jag var orolig att det inte skulle vara häftigt nog."
Sarkasmen i hans röst var lika tydlig som om han slagit till honom i ansiktet.
    "Kan du röra dem?"
Han såg på sina nyutsprungna vingar.
    "Jag... vet faktiskt inte. Men jag hoppas innerligt det efter vad jag gick igenom!"
Det krävdes en stunds trixande och ett antal svordomar för att hitta vilka muskler han skulle använda för att kunna veckla ihop vingarna åtminstone lite. I kombination med hur ovant det kändes var det inte heller bekvämt att låta dem ligga spretandes på stengolvet. Ett frustrerat grymtande lämnade honom.
    "Ska det verkligen vara såhär svårt att få ordning på vingar?!"
Röda ögon mötte gröna. Han hade haft vingar hela livet, han om någon borde kunna svara på den frågan.

Sarkasmen i den andres röst kunde inte rubba ett brett flin. Blair la på ett medlidsamt ansiktsuttryck, och stack ut underläppen, men det var så plågsamt ogenuint att det föll nästan omedelbart.
     Vad som också var plågsamt var att se på hur hanen försökte få ordning på sina vingar. Det var som att se en rådjurskid ta sina första steg - men inte lika gulligt. Totalt ohjälpsamt fyllde Blair i med kommentarer som "nej, inte frambenen!" och "du ska liksom spänna skuldran fast nedanför".
     Tillslut lyckades främlingen åtminstone fälla ihop vingarna någorlunda.
     "Ska det verkligen vara såhär svårt att få ordning på vingar?!"
     "Nja", svarade Blair med en grimas, men log sedan brett, "Som tur har du den bästa flygaren på den här sidan av Tadaar med dig. Det ska nog kunna bli något av dig ändå!" Blair rörde sig till hanens sida, där en vinge var halvt hopfälld. Han placerade ena framtassens ovansida under vingen, för att inte råka skada den, och drog till sig tassen samtidigt som han pressade uppåt för att få med sig vingen.
     "Känner du hur det rör sig? Var det rör sig?"

Ett flin spred sig på hans läppar.
    "Ödmjuk är han också," sade han roat.
Abraxas såg på den andre när han gick runt honom, studerade hans vingar. Det lät fortfarande så overkligt när han tänkte på det. Vingar. Hans vingar. En gåva från gudarna.
    "Känner du hur det rör sig? Var det rör sig?"
Jodå, det gjorde han. Muskler han aldrig tidigare använt arbetade tillsammans den andres ledande rörelser.
    "Det här känns så himla konstigt..." sade han tyst. "Att använda kroppsdelar man aldrig haft förut."
Han skulle nog inte kunna förklara det hur han än försökte. Det fanns ingenting han kunde likna det med.
    "Men jag tror jag känner vad det är som jobbar."
Fakargen släppte hans vinge. Nu kom nästa problem.
    "Frågan är bara om jag faktiskt kan använda musklerna där."
Få kontakt med någonting som inte funnits förut var lite som att ta på månen. Man visste att den fanns där, och vad man behövde göra, men inte hur.

Det tog honom mycket längre tid än han hade önskat, men med en stor mängd koncentration lyckades han till sist komma i kontakt med musklerna som arbetade med att öppna upp och vika ihop vingarna. Det gick inte fort, men han kunde åtminstone göra det.
    "Jag kommer hinna ruttna bort i det här templet innan jag lär mig flyga..." muttrade han trött och synade ena vingen i sitt utsträckta tillstånd.
Han fick lägga om vikten på tassarna för att inte välta sig själv. Motvilligt erkände han för sig själv att balansen hjälptes av att han inte helt kunde isolera vingarnas rörelse. Rörde den ena sig rörde sig den andra likt förbannat.