Blair blinkade åt honom, men svarade inte. Istället koncentrerade han sig på att röra den nya vingen försiktigt. Hans egna vingar var det viktigaste han hade, och han behandlade den andres vingar med samma omsorg.
     "Men jag tror jag känner vad det är som jobbar." Blair nickade och lät tassen falla till marken. Han lät den andre försöka själv, men det kröp i kroppen av att se de ansträngda rörelserna. Att inte känna sina vingar var inget han kunde relatera till, och det var just det som gjorde situationen så frustrerande. Hur kunde man lära någon annan något som kom så självklart för en själv?
     "Jag kommer hinna ruttna bort i det här templet innan jag lär mig flyga..."
     "Nejdå", svarade Blair, och fällde uppmuntrande in och ut sina vingar i långsamma rörelser för honom att följa, "så länge du klarar att ha dem utsträckta utan att falla ihop så tror jag att jag kan få upp dig. Eeeett, tvåå, eeett, tvåå-" Problemet som Blair såg var brist på kontroll över vingarna.
     "Och du lär dig snabbt, sett till omständigheterna", la han till.

    "Det är bra att någon av oss är positiv i alla fall."
Det tog för lång tid. Men han var tvungen att vara tålmodig med sig själv. Han mindes hur svårt han hade haft att kontrollera sin värmekraft. Nu kunde han hantera den som om den aldrig varit svår. Skillnaden var att då hade han gott om tid. Nu kändes det mer pressat för tid.

Han följde Blairs rörelser så gott han kunde. Att hitta kontakten fungerade, att behålla den och hitta en flytande rörelse fungerade inte riktigt lika mycket.
    "Och du lär dig snabbt, sett till omständigheterna."
Han log snett.
    "Något ska man väl ha från att ha tränat som en idiot som valp."
Fokus och disciplin hade kommit naturligt med åldern. Tålamodet däremot. Det var någonting han fortfarande behövde öva på. Kanske var hans prövning med vingarna perfekt för det. Men inte just för tillfället.
Abraxas vek ihop vingarna. Det tog ett par försök att få dem ligga bekvämt på ryggen.
    "Jag hade ingen aning om att vingar var så tunga."
Han var väl medveten om att han inte saknade muskler. Faktum var att han hade ganska gott om dem. Men att konstant bära omkring på en tyngd skulle göra hans muskler ömma.
    "Det känns lite som att någon ligger på min rygg."

Blair muttrade ett "same", men flyttade sedan fokus till Abraxas konstaterande.
     "Du vänjer dig", ett flin lurade i mungipan, "men dina bröstmuskler kommer känna sig misshandlade imorgon." Blair mindes att när Relianne låtit kullen få börja flyga fritt hade han nästan konstant haft träningsvärk, innan kroppen byggde mängden muskler som krävdes.
     Abraxas fällde ihop vingarna, och Blair tog det som ett tecken på att han behövde en paus. Fakargen nickade med huvudet mot vägen ut.
     "Kom", sa han. "Jag tänkte visa hur jag tänker att du ska komma ut." De gick tillbaka uppför trapporna, till det stora hålet där solljuset strålade in.
     "Du fäller ut vingarna", Blair demonstrerade, "och sedan är allt du behöver göra att hålla dem så. Jag blåser upp dig, och sedan kommer jag efter och ser till att du inte hamnar i samma hål." Ett brett leende klädde läpparna. Blair hade ingen aning om det skulle fungera, men han föredrog att vara optimistisk. Dessutom var han rätt säker på att Abraxas inte skulle klara en stående start - det kändes som att han borde lära sig att fälla ut en vinge i taget innan de försökte sig på det.
     "Du är ju rätt..." Blair pausade med ett flin. "kompakt?" Utan att låta den andra tala körde han snabbt vidare. "biffig, menar jag. Det jag ville komma till är att jag nog bara orkar göra det en gång, så om vi inte fixar det så får jag väl helt enkelt komma hit en gång om dagen och mata dig."

Han hummade mjukt.
    "Fantastiskt.'"
Han hade svårt att ens få träningsvärk nu för tiden. Nog för att hans muskler kunde klaga efter ett hårt träningspass, men det var inte så att det störde honom eller försvann när han aktiverat kroppen lite. Inte för att han klagade: snarare tvärt om.
    "Kom."
Han följde efter Blair, något mer bredbent än han normalt sett hade gått. Vingarna var i sig kanske inte överdrivet tunga, men att konstant ha dem tynga ner honom var ovant för benen. Det skulle ta ett tag innan han kunde röra sig som normalt igen.

Trippen upp för trappan var jobbigare än väntat, men snart befann de sig i det rum de ramlat ner genom. Abraxas blinkade upprepade gånger i ett försök att få ögonen vänja sig vid ljuset snabbare. Han var förvånad över att solen fortfarande var uppe, men det kunde inte vara långt kvar till den försvann. Konceptet av tid försvann helt nere i mörkret.
    Uppmärksamt lyssnade han på Blairs plan och nickade. Det lät som en solid en. Simpel. I teorin. Han hoppades innerligt att den skulle fungera smidigt även i praktiken.
    "Du är ju rätt..."
Meningens början fick honom att kasta en misstänksam blick på den andre.
    "kompakt?"
Han skrattade frustande till.
    "Någon som är så kompakt som jag är behöver mycket mat, det är bäst du kommer förbi två gånger om dagen. Om vi skulle misslyckas menar jag."
Han blickade upp genom hålet. Barrträd och fläckar av gulnande himmel var det enda han kunde se.
    "Men jag tror nog inte vi behöver mer än ett försök."
Hoppades han åtminstone. Det skulle bli svårt att hålla vingarna spända så pass länge att han kunde ta sig ut, men med Blairs hjälp skulle han säkert klara sig. Han såg på honom.
    "När känner du att du vill försöka?"

"Två ekorrar om dagen, uppfattat", flinade Blair, men leendet krympte snabbt när han försökte bedöma den andre. Förhoppningsvis skulle det gå. Av vad han sett skulle Abraxas inte ge upp i första taget. Om det inte gick med muskelkraft, så kanske ren envishet skulle kompensera.
     "Jag är redo om du är", svarade fakargen. "Fäll ut vingarna och håll i."

Han försökte förbereda sig mentalt så gott han kunde, men det var svårt att förbereda sig mot ovissheten. Med beslutsam min nickade han.
    "Då gör vi det här."
Ostadigare än önskat bredde han ut vingarna till sin fulla bredd. Bara det fick hans muskler att klaga, och missnöjdare skulle de bli.
    "Okej, redo."
Han såg bestämt upp ur hålet och höll kroppen så spänd han kunde. Ett förvånat utrop lämnade han läppar när Blair lyfte honom av marken och han fick kämpa för att inte sprattla vilt. Det var nästan obehagligt. Musklerna skrek av den främmande användningen av dem men han vägrade lyssna. Han skulle upp ur hålet, och så var det med det. De fick vackert ta och genomlida det här med honom.
    Mycket snart lämnade hans huvud hålet och han slog instinktivt framtassarna i den mossiga marken i ett försök att kräla ur det. På säker mark föll han ihop. Det värkte i hela kroppen. Han såg mot Blair. Även han såg ut att behöva ta en längre vila efter kraftansträngningen.
    "Tack."
Utan honom hade han aldrig tagit sig ur templet.

”Okej, redo.” Blair andades ut, och sträckte sig efter den välbekanta kraften. Med åren hade han blivit starkare i sin kraft, men det ändrade inte det faktum att det skulle vara tungt. För sin inre syn föreställde han sig den starkaste storm han upplevt, kände den råa kraften i vinden och samlade den i kroppen. Det kändes som att han skulle spricka, men han tvingade sig själv att vänta några fler ögonblick, för att vara säker på att han hade nog. Sedan, i en liten suck, lät han vinden strömma fram under Abraxas, och pressa honom uppåt. Blair vinklade strömmen snett uppåt, för att undvika lika mycket luftmotstånd, och den andre seglade iväg. Omedelbart lyfte Blair från sin smått ihopkrupna position, redo att tackla Abraxas ur luften ifall det verkade som att han var påväg tillbaka ner.
     Men det gick bra. Abraxas tassar nuddade mossa, och hanen föll ihop på fast mark. Blair var inte fysiskt trött, men mentalt kände han sig helt tömd, och däckade bredvid den andre.
     ”Tack.” Blair viftade med tassen, som för att vifta bort det. ”Ingen orsak”, ville han säga, men det kom ut som ett mumlande. De låg tysta ett tag och bara vilade. Blair hade troligen kunnat somna där, men solen hade sjunkit så lågt att den hamnade i ögonen. Amanita, mindes han. Det sista han ville var att hon skulle komma och leta efter honom. 
     Blair pressade sig upp i stående ställning, och sträckte gäspande på sig. 
     ”Nä, jag måste sticka”, sa han och nickade mot solen med en blinkning åt Abraxas håll. ”Mörkrädd, du vet. Men det var kul! 10/10, skulle göra igen.” Ett litet flin klädde Blairs läppar. Han hade aldrig oroat sig över att inte kunna komma upp, och det tog bort mycket stress. Han försökte memorera så mycket av omgivningen som det bara gick, för att vara säker på att han skulle hitta hit igen. För återvända, det tänkte han.
     ”Vi ses", sa han, och menade det. I en enda smidig rörelse hade han fällt ut vingarna och pressat sig upp i luften. Floden en liten bit bort var perfekt luftrum att flyga över, och Blair fick erkänna att Abraxas nya vingar hade ökat hans längtan till sina egna.

De blev båda liggandes i mossan. Abraxas blundade och lyssnade till skogens ljud. Kände hur hjärtat slog i bröstet. Han skulle ha ont imorgon. Det var han säker på. Bredvid sig hörde han hur Blair rörde på sig och han öppnade ögonen, endast för att få den sjunkande solen i ögonen. Med ett missnöjt ljud kisade han mot den.
    "Nä, jag måste sticka."
Han vände huvudet mot honom och nickade till svar. Flinet på hans egna läppar matchade den andres.
    "Nästa utflykt får du stå för de extra kroppsdelarna."
Han var färdig med att utveckla fler lemmar i vuxen ålder.
    "Det gör vi."
Fortfarande liggandes såg han hur Blair smidigt tog sig upp i luften och lämnade honom. Nästa gång de träffades skulle han se till att åtminstone kunna kontrollera sina egna vingar. Förhoppningsvis även flyga. Och med Iros hjälp skulle han kanske slippa famla i mörkret.

[Avslutat]