Hon nickade långsamt, utan att riktigt höra vad den mörke sade. Hans närhet var en trygghet, även om hon inte riktigt erkände det för sig själv. Just nu var hon mest tjurig. Yr, illamående, trött och tjurig för att hon inte fick lägga sig ner och vila. Men hans ton var nog för att hon inte skulle säga emot. Hon hade aldrig varit en ledande sort, hade alltid varit den som följde, tills hon blev ensam.
     Vad hade han sagt? Bära henne? Bära henne vart? Hon blinkade med dimmiga ögon, kisade mot hanen. Han var så mycket större än henne. Det var nästan skrämmande, om hon inte varit för trött för att bli ordentligt rädd. Hon log mot honom, ett skevt leende som inte riktigt nådde ögonen, innan hon vinglade till och stapplande ställde sig bredbent för att inte falla omkull.

[Osäker på vad jag ska skriva. Du har tillåtelse att PPa Kele, om Erathor bär henne eller så C: ]

Erathor försökte sig på ett leende och nickade kort mot henne. Utan vidare fundering hukade han sig ner så pass lågt som hans högresta kropp förmådde. Bröstkorgen vidrörde marken och ändå hade han svårigheter att ta sig under varghonan utan att knuffa omkull henne. Med hakan tätt intill den hårda skaren fick han istället lägga sig ner och krypa. Försiktigt reste han sig upp under den mindre kroppen, kände hur vikten lade sig över ryggen när hennes tassar lämnade marken. Det var i en bredbent stil han försökte balansera hennes vikt rätt och efter ett par försök kunde han resa sig upp utan att varghonan var på väg att glida över någon sida. 
   Med en stapplande gång började Erathor vandra i vad han antog var södergående riktning. Genom de långa åren hade han blivit en bra navigatör. Tack vare himlavalvet, stjärnorna och en förhållandevis god intuition var det sällan han förvillade sig. Dessutom hade de vädret på sin sida, även om vindarna vuxit sig starkare än innan. 
   Kölden bet honom aggressivt i ben och tassar, försatte dem i en stel gång. Envisheten fick honom att öka tempot och benen lydde honom motvilligt. Det var med ett sammanbitet uttryck som han rörde sig över snövidderna men längden på stegen ökade ju mer det isande blodet började koka. Då och då grep starka vindar tag i dem och han tvingades att stanna för att inte dras med och tappa kroppen han bar.
   Det var ovisst hur länge de färdats men till Erathors lättnad började nu kala lövträd bryta av mot allt det vita. Stegen saktades ner och framför dem bredde en skog med meterhöga stammar ut sig. Öronen som tidigare vilat längst den svarta nacken reste sig nu. Smått fascinerad följde han de vida stammarna med blicken innan han slutligen blickade bak på den viltfärgade vargen. "Jag tror vi är framme."

[Försökte snabba på det hela lite så vi slipper rolla hela vandringen. Men nu är de nära Kaiwood i alla fall c:]

Hon hade vaggats in i något liknande sömn av hans steg, även om hon inte egentligen sov. Det var inte lätt att sova på en främlings rygg. Hans fäll stack henne i nosen och hon kämpade för att ligga kvar när han stapplade till, trots att hon fortfarande inte kände sina ben. Det var dock varmare på hans rygg än bland snön. Efter vad som kändes som en evighet saktade den store hanen in och talade till henne. Var de framme? Framme vart då?
     Kele höjde huvudet någon centimeter från hans kropp för att kunna vända sin kisande blick ut över området. Glest växande skepnader, som snabbt blev träd när hon blinkat fukten ur ögonen, reste sig ur det vita. Början till en skog? Var var de någonstans? Hur långt hade han burit henne? Hon blev plötsligt väldigt medveten om att hon låg på en främmande hanes rygg, utan förmågan att fly om så skulle behövas. Det var en skrämmande känsla. Hon rörde på sig så gott hon kunde, och när han sänkte sin kropp mot marken ålade hon sig ned från hans rygg och ställde sig bredbent på ostadiga tassar. Hon drog ett djupt andetag. Doften av växtlighet blandades med den isande luften, och doften av det nu stelnade blodet på hennes huvud. Hon vände blicken mot hanen innan hon drog ett nytt, djupt andetag och på stapplande steg rörde sig bort mot det närmsta av träden, där marken närmast stammen nästan var bar - åtminstone jämfört med resten av området snötäcke. Efter inte mer än ett par steg vände hon sig mot den mörke igen. Vem var han?
     "Tack..." Hennes röst darrade, men tonen sökte ett namn. Hon ville gärna veta vem det var hon kände tacksamhet till.

[PPade liiite att han släppte av henne. Hoppas det är okej C:]

Det var inte förrän tyngden lättade från hans rygg som Erathor kände hur öm och bortdomnad det lämnat honom. Han förde framtassarna framför sig medan han omsorgsfullt sträckte på sig, rätade ut både rygg och ben. Hur länge hade de vandrat? Med kisande blick såg han bakom sig efter de knappt befintliga tassavtrycken i den hårda skaren innan blicken riktades upp mot skyn. Det hade börjat skymma. Solen var ännu vaken men vilade lågt. Orangeröd till färgen kastade den nu ett mjukare, gyllene ljus över platsen. Som en främling för detta landskap kunde han inte vara helt säker hur solen tedde sig här - när den reste sig och gick ner - men han uppskattade att de hade vandrat i två, kanske närmare tre timmar.
   Främlingen började röra sig bortåt, i riktning mot träden och den annalkande skogen. Han stod kvar, följde honans stapplande steg med sin blåröda blick. Det var märkligt att hon fortfarande var så omtumlad. Men nu skulle hon ha chans att vila upp sig, med skydd från den värsta kylan. Den mindre talade till honom, men det var först när hennes ord dog ut i en närmast frågande ton som öronen reste sig på det svarta huvudet och blicken riktades uppåt. "Erathor." fumlade han hastigt fram efter att ha insett att det var hans namn hon sökte. "Mitt namn är Erathor." Ett prövande leende kunde skymta i det mörka ansiktet. 
   Egentligen ville han inte besvära henne något mer. Det kändes som om deras första möte bjudit på nog mycket redan, och hon måste vara trött. "Får jag be om ert, innan jag ger mig av?" frågade han ändå medan blicken följde spåren av blod i varghonans ansikte.

"Erathor", upprepade hon för sig själv när han svarade. Ett leende sökte sig in i hennes trötta ansikte. Det var ett fint namn, Erathor. Hon satte sig vingligt ner i snön. "Kele", fortsatte hon som svar på hans fråga. Hon drog ett djupt andetag och kände yrseln flimra bakom ögonen när hon reste sig upp igen. Leendet falnade för ett ögonblick innan det dök upp igen, bredare. "Tack, Erathor." Hon försökte möta hans ögon med sin simmiga blick, innan hon vände om och stapplade de sista stegen bort till trädstammen. Benen försvann in under henne när hon kröp ihop i en liten cirkel. Hon kände dem fortfarande inte, de kändes varken varma eller kalla. Hon hade slutat huttra för länge sedan, men när tröttheten föll över henne så välkomnade hon den utan att tänka. Hon var säker på att allt skulle bli bra. När morgonen kom skulle det vara över.

Med fortfarande ett svagt leende synligt nickade han kort mot varghonan. Ett varsågod utan ord var tillräckligt för stunden. Han följde henne med vakande blick när hon på vingliga ben tog sig till närmsta trädstam där hon sjönk ihop. En omedelbar slummer tyckes falla över den viltfärgade kroppen och på tysta tassar passerade han henne i riktning mot skogen som låg öppen framför honom. 
   Hon skulle vila nu, förmodligen fram till solens uppvaknande. Såret skulle läka, yrseln skulle släppa och om morgonen skulle hon resa sig upp och vandra vart än hon hörde hemma. Vargar var seglivade varelser hade han lärt sig - kunde både besegra och överleva de mest ofattbara ting. Detta var blott en skråma i jämförelse och med skydd från kylan tvivlade han på att honan skulle behöva varken tur eller skicklighet för att klara natten.
   Med ett sista vakande öga såg han efter henne. "Väl mött, Kele." sade han tyst innan han avlägsnade sig från platsen för att uppslukas av den främmande skog han nu äntrat. Kanske skulle de mötas igen någon dag, under bättre omständigheter. För om morgonen skulle hon ju resa sig. 

Det var han säker på.

Hon såg skuggan av den mörke hanen passera bakom hennes slutna ögonlock. Hon var tacksam för hans skull, även om hon inte riktigt orkade förstå varför. Han hade hjälpt henne, trots att hon inte hade velat ha hjälp. Kanske hade hon behövt det. Kanske behövde hon det än. Försiktigt stack hon nosen mellan baktassarna i hopp om att värma den, trots att de var lika kalla som resten av henne. Hon lade svansen om ansiktet som skydd mot den bitande luften. Andetagen var långsamma, nästan avlägsna. Hennes tankar vandrade bort från snön och kylan, bort från doften av blod och träd. Hon tänkte på havet igen, på himlen och bergen som varit hennes hem. De röda bergen i söder. Någonstans i de långsamma tankarna insåg hon att hon aldrig skulle se dem igen. De var långt borta, och hon var så trött. Sömnen lade sig snabbt över henne, och med den kom mörkret. Kölden hade redan förlamat hennes sinnen. Tankarna drev bortåt och försvann, ut över de snöklädda vidderna, och lämnade en frusen varg vid skogens rand.

[Avslutat]