[Detta är endast ett ensamt inlägg mellan mina karaktärer Laali och Azazel. Svara inte i tråden, tack C: ]

”Vad vill du?”, stönade det stora, bevingade lejonet med lätt irriterad stämma. Laali, som nu stod inte mer än ett knappt språng bort från honom och hans byte, mötte hans blå blick. Det var allt lustigt, ett lejon som talade, och hade vingar. Hon hade sett en del i sitt liv, men det här? Hon hade hört många lustiga rykten, men av allt hon hört så hade hon av allt hon hört inte trott att det här skulle ha varit sanning. Det var nästan så hon ville skratta. Var han ett skämt? Var han en så missbildad varg att han råkade likna ett lejon på pricken? Laali förblev stillastående med låg hållning, nosen sträckt framåt, ena framtassen lyft och svansen och de långa stjärtfjädrarna stående rakt ut, parallellt mot marken. Hennes blick var höjd för att möta hanens ögon, trots att han låg ner.
     Laali hade sett honom på håll, hur han landat på en av gnuerna med en hård smäll. De kraftiga djuren hade flytt, men hade stannat i närheten för att stirra på rovdjuret i hopp om att lyckas jaga bort det och återfå sin fallna familjemedlem.  På det tidigare avståndet hade Laali varit säker på att främlingen hade varit en stor fakarg, men ju närmare hon kommit desto mindre säker hade hon blivit. Hanen var stor, lejonlik till den grad att hon inte kunde se ens en tillstymmelse av varg i hans utseende, annat än faktumet att han bar vingar så som hennes eget släkte, och talade så som hon endast visste att de intelligentare djuren kunde. Lejon var dumma varelser, så det här…
     Hon hade inte jagat ordentligt på flera dagar, och hungern gnagde i den lilla fakargtikens buk. Det hade tärt hårt på henne att ta sig genom öknens hetta och ut på savannens varma vidder. Lyckligtvis så var området fortfarande frodigare än vad det brukade efter höstens oväder som passerat för inte mer än några veckor sedan, av vad hon hade hört, men det innebar inte att det var lätt att jaga för en som var ovan vid området och bytesdjuren. När hon hade sett främlingen på avstånd, sett honom lyckas med sin jakt och fälla ett så stort byte, så hade hon hoppats. Hon hade sett sin chans att kanske sno en del av främlingens byte, eller stjäla resterna när han ätit färdigt om hon inte lyckades ta något innan. När han fällt bytet och lagt sig med de breda tassarna mot gnuns kropp för att börja äta så hade Laali smugit närmare. Men hon var allt annat än osynlig med sin tydligt svartvita fäll, och hanen hade lagt märke till henne så snart hon närmade sig. Så istället hade hon börjat göra som gnuerna. Hon hade stirrat på honom, rört sig runtom, smugit närmare endast för att backa lite när han blängt åt hennes håll. Efter en stund hade han tröttnat på henne.
     ”Jag vill ha din mat”, erkände Laali med saklig ton och ryckte lätt på axlarna. ”Är inte det uppenbart?” Hon gav honom ett litet, utmanande flin och tog ett kort steg närmare. Han morrade för att hon kommit för nära.
     ”Fånga ditt eget byte”, svarade han och såg på henne med smal blick. Hennes min byttes till tydligt spelad oskyldighet, och hon höjde huvudet en aning medan hon tog ett steg tillbaka.
     ”Men du ska inte ha allt det där. Du äter ändå inte allt det där”, försökte hon med ett ursäktande leende. Hon nickade menande, snett mot bytet. Medan hon talade kastade den lejonlike en blick mot gnuerna som fortfarande stor i närheten. Han grymtade till innan han svarade.
     ”Det vet inte du.” Hans svans slog hårt mot marken bakom honom, något som till en början fick Laali att bli osäker på vad han menade innan hon antog att det var en katt-gest. Det var så lustigt det där med irriterat viftande svansar, sådant höll bara dumma katter på med. Hon rätade på sig där hon stod och sänkte hakan en aning, med kinden nästan vänd mot hanen och höjda ögonbryn.
     ”Jag har hört rykten om ett bevingat lejon tillhörande flocken Devils”, började hon och tog steget närmare hanen igen. Han blinkade, och reaktionen var tillräckligt för att bekräfta Laalis tankar. Hade han med dem att göra? Vad visste han om deras försvinnande? Hanen tystnade, och svansen rykte hårdare innan han tycktes slappna av något.
     ”Jag är fri”, svarade han efter en kort stund. Hans röst rymde dock osagda ord. Så han hade tillhört Devils? Hade han lämnat en flock som inte tillät medlemmar att lämna utan att ge sitt liv? Det här mysteriet blev bara bättre och bättre. Att han troligtvis hade tillhört flocken bekräftade dock att han antagligen också var en varg, kanske en fakarg som hon själv, med tanke på vingarna, om än hiskeligt missbildad. Hon vädrade i luften för att känna något över doften av blod och trampad jord. Någonstans i främlingens doft vilade dofter av andra vargar, men de var inte så närvarande som hon väntade sig av någon som tillhörde en flock.
     ”Du…” Laali tog ytterligare ett steg närmare hanen, och var nu tillräckligt nära för att hon skulle ha kunnat nå hans byte om hon sträckte på sig. ”… råkar inte veta var de har tagit vägen?” Hon gav hannen en sned blick.
     ”Vad menar du?” Hans röst blev plötsligt mer intresserad, och han sänkte huvudet för att möta hennes blick. Laalis min förändrades inte, men hans fråga fick henne att le brett inombords. Så han visste inte?
     ”Jag tänkte bara att de inte skulle lämna öknen obevakad och invaderad om de var kvar i området.” Laali satte sig ner och strök omärkligt med den ena vingens handled mot sin kind.  Hon såg upp i den blå himlen, där solen fortfarande inte hade nått sin högsta punkt. När hon såg tillbaks på hanen så tyckte hon att han nästan såg bekymrad ut. Nästan. Det var svårt att säga i det där lustiga ansiktet.
     ”Vem är du?”, sade han sedan, och mötte hennes blick.
     ”En passerande skata”, kurrade Laali till svar. ”Laali. Och du?”
     ”Azazel.”
     ”Så, Azazel, kan din frihet och Devils försvinnande ha något med varandra att göra?” Laali mötte stadigt den betydligt större fakargens blick. Hon var väl medveten om att hon satt för nära, och att om han ville så skulle han inte ha några som helst problem att slå henne med sina breda tassar.
     ”Varför vill du veta det?” Azazels min blev misstänksam, och Laali backade ett snabbt steg innan hon satte sig ner igen.
     ”Det är ett mysterium, och jag är nyfiken. Jag kan inte se någon anledning till att de skulle lämna sitt land.”
Azazel låg tyst en längre stund. Laali lät honom fundera, väntade på att se vad han skulle säga. Han kastade en blick på gnuerna, som långsamt börjat dra sig undan. Hon såg hur han betraktade henne, kände hans blick över sig. Hon var säker på att han hade svar hon ville ha, frågan var bara hur hon skulle få dem av honom. Efter den längre tystnaden nickade hanen plötsligt menande mot henne.
     ”Vad är det där?”, det var hennes väska han nickade åt. Laali såg över axeln på den, innan hon sparkade med bakbenen mot krokarna i öglorna runt hennes vingar för att öppna dem. Hon drog väskan över huvudet. Hon vände den med sina flinka framtassar och öppnade väskan med nosen.
     ”Jag förvarar saker i den. Då kan jag bära det med mig och ändå ha tassar och tänder fria”, svarade hon.
     ”Jag vill ha en sådan”, fortsatte hanen. ”Du får svar om jag kan få en sådan snart.”
Laali stängde väskan och drog den över ryggen på nytt. Hon plutade tankfullt med munnen och hummade lågt innan hon mötte Azazels blick på nytt.
     ”Det tar tid. Jag kan göra något enklare på kortare tid, om du behöver en snart.” Hon var inte tillräckligt erfaren än för att göra något sådant snabbt, även om hon visste hur hon skulle göra. Men hon var villig att ge honom något om hon fick svaren han hade. ”Men jag vill ha din mat också.”
När hanen skrattade ryckte Laali till och var snabbt på tassarna. Hon hade hunnit backa ett steg innan hon insåg att det bara var ett skratt. ”Du äter inte allt det här”, skrattade han med skämtsam ton och pekade med ena framtassen mot hennes rygg. ”En större sådan, för mig, så får du dina svar och ett lår.”
Laali skrattade hon också. ”Kör till.”