[Ett ensamt inlägg. Svara inte i tråden, tack.]

När bergen först kommit inom synhåll igen så hade hans hjärta fyllts av en ofantlig nostalgi. Han hade seglat över dem på vida vingar, precis som förut. Då, för så många år sedan, hade han varit på väg in i ett nytt land. En ny, för honom oupptäckt värld. Då hade han fortfarande varit ung. Alla val, alla konsekvenser och allt han upplevt hade fortfarande legat framför honom. Det var annorlunda nu. Han hade fortfarande mycket att se, hade fortfarande fler resor framför sig. Men när vindarna burit honom in över bergen hade det inte varit in i ett nytt land. Han var inte på väg till en ny, okänd plats. Han var på väg hem.
     När Azazel hade återvänt till sin familj utanför Numoori så hade han välkomnats tillbaks av öppna famnar. Tiden ifrån dem hade förändrat mycket, men mycket hade samtidigt varit sig likt. Han hade lätt funnit sin plats igen bland nära och kära, hade haft mycket att dela och många berättelser att själv höra om vad som hänt under den livstid han varit borta. Det hade varit skönt. Han hade varit lycklig. Men trots åren som gått så hade han aldrig kunnat skaka av sig känslan av saknad. Det var en känsla som dragit i honom, och som slutligen fått honom att ge sig av igen. Ett löfte han givit, till någon som betytt mer för honom än många andra i hans liv. Nu var han tillbaka. Nu var han på väg. På väg hem till sin broder.
     På väg hem till Zayev.
Det var med bara ett kort uppehåll i utkanten av ett snöklätt Nordan som Azazel snabbt fortsatte söderut. Förbi Lövskogen, längs kusten och över öarnas bräcka vatten. Det var med bröstet fullt av en brinnande iver och bubblande glädje som han fann sig tillbaks bland Acheratiskogens bambu och lagerblad. Hans röst bröt syrsornas välbekanta sång. Han kallade, dovt och ljudligt, medan han flög in över skogen. Han kallade igen när han fann en glänta att tillfälligt landa i. Han kallade när han fortsatte in över skogen, in över det område han visste varit deras. Utan svar. Han fortsatte att kalla när han nådde savannens gräns och medan den glättiga känslan i hans inre långsamt gav plats åt osäkerhet och oro.
     De var inte kvar. En röst i hans inre sade att han inte borde ha varit förvånad. Det hade gått så lång tid att han nog inte borde ha förväntat sig något annat. Ändå fortsatte han att röra sig runt på området. Kallade, hoppades. Deras dofter fanns inte kvar. De enda spåren var gamla stigar som trampats upp för länge sedan och inga egentliga spår. Där fanns inga tecken på att de skulle ha varit här på länge. Den tidigare glädjen i Azazels bröst ersattes med en smärtsam hopplöshet. De fanns kvar. Han vägrade att acceptera något annat. De fanns kvar, bara inte här. Han hade vetat redan då att de inte skulle stanna på samma plats för alltid. Deras ledare hade gjort det tydligt redan tidigt. Ändå hade han naivt hoppats på att finna dem här. På samma plats som han lämnat dem. Trygga, säkra. Han intalade sig själv att de fortfarande var det, bara på annan plats.
     Han stannade i skogen tillräckligt länge för att låta sig själv återhämta sig från den långa resan han gjort, men inte längre. De få dagarnas vila kändes som bland de längsta i hans liv. Det var med ny beslutsamhet och ett tydligt mål som han lämnade Acherati igen. Han behövde hitta dem.
     Han behövde hitta Zayev.