Skogen doftade skog. Mossa, ruttnande löv, friskhet. De eldfärgade höstlöven dalade ner mot marken likt eldsflammor i den lätt kyliga brisen. Ett av dem landade i den unga ninjans ansikte, där hon låg på rygg och solade med slutna ögon. Hon nös överraskat och flög upp på fötter, medan lövet som gjort sig skyldig till att ha stört hennes frid retsamt lade sig tillrätta på marken bland hundratals andra löv i liknande färger. Tiken blängde på lövet, men det reagerade inte. Det brydde sig inte om att det hade väckt henne ur hennes lätt meditativa tillstånd och fört henne tillbaka till verkligheten med sådan brutal effektivitet.
Hon lät den gula blicken svepa över gläntan hon låg i. Det var en vacker glänta, och det var en vacker dag, inget snack om saken. Träden var brinnande facklor som stelnat, och himlen var oskyldigt blå. Små, vita, fluffiga moln drog förbi däruppe. 
Hon befann sig inte långt ifrån lyan, och familjens lukter lekte i näsborrarna. Hon stod villrådig och undrade om hon skulle lägga sig igen, eller gå tillbaka till familjen, när hon kom på den mycket briljanta idén att spela familjen ett litet spratt med hjälp av en kraft hon upptäckt att hon besatt.

Hon smög långsamt fram mot lyan, varifrån hon hörde syskonen och modern. Med tungan mellan läpparna koncentrerade hon sig, och plötsligt hoppade den lilla tiken fram medan hon åmade sig och öppnade och stängde munnen för att ge illusionen av att hon lät som en groda.

[Terra]

Slemmigt vatten stänkte, sprätte från hennes tassar där hon for fram. Regnskurarna hade dragit in allt oftare den senaste tiden. Dessutom hade deras intensitet ökat och tiden stormarna slukade var längre än någonsin. Vintern låg runt nästa krön. Honan slirade längs dyngsura grenar och voltade ned i gräset. Sedan studsade hon upp mellan stammarna till trädtopparna och surfade ned igen. Tidigare hade hon alltid envetet försökt ignorera det blöta som gjorde barken så hal, försökt ta sig framåt som vore det lika enkelt som under den ljusaste sommardag. Men vintern låg inte längre bort än nästa kulle nu. Terra hade hört om snö, om is. Båda två vatten så kallt att det förvandlades till något annat. Båda två vatten men samtidigt så olika konsistens. Över Lövskogen föll aldrig snön. Här blev vädret inte mycket värre än det redan var nu. Alltså väldigt snällt. Så hon hade accepterat deras fuktigt kalla habitat. För precis som hennes och syskonens unga kroppar ständigt utvecklades så gjorde även miljön ikring dem.
Nu gled hon fram. Skakigt men full i skratt. Att hitta just rätt träd med exakt rätt grenar att rutscha ned längs var fasligt kul. Terra hade fullkomligt missat ett träd bakom lyan som var helt rätt på alla sätt och vis. Hon blev så exalterad av fyndet att det blev nästan olidligt att vänta ens en halvminut medan hon klättrade innan hon fick sig en åktur. Den senaste tiden hade den unga varginnan inte känt att det kliade lika mycket i henne efter äventyr. Nya upptäckter bortom skogen kändes liksom överflödiga när hennes eget hem så generöst bjöd henne på nytt nästan varje dag. Hon behövde bara vara lite kreativ. Söka och se på saker och situationer ur rätt vinkel.
Lealöst lät tiken sig falla när hennes tassar lämnade den slippriga barken. Grenen hade varit tillräckligt lång för att farten nu skulle bära henne flera meter, nästan studsa fram bland löv och jord när kroppen väl tog mark. Tonårsvalpen tillät sig att bara ligga kvar mot underlaget, ena kinden mot jorden med ett uttryck av samma trygghet en valp upplever av sin mors päls. Inte för att hon var skadad av att ha rutschat rakt ner i marken, det hade hon för bra koll på sin kropp för att tillåta. Det var så rofyllt att bara vara, ligga där med halvslutna ögon och lojt lyssna till familjen alldeles i närheten. All äventyrslängtan i världen kunde inte mäta sig med vad hem och familj bringade henne. Terra var lycklig här.
Hon hade inte lagt tillräckligt med fokus vid familjemedlemmarna för att upptäcka att någon saknades. Någon som gjorde sig väldigt påmind om sin tidigare frånvaro när hon väl återvände. Löven verkade prassla lite extra, som för att understryka systerns entré. Lazuli dök upp med ett uttryck som fick Terra att undra om något var fel på henne. Ett ofrivilligt roat ljud lämnade tiken, mer som ett frustande än ett faktiskt skratt. Hon höjde på huvudet och rullade över på mage.
"Har du satt en groda i halsen?" frågade hon med ett lika delar vänligt som retsamt flin.

Kväkandet avbröts tvärt när hon istället utstötte ett läte som passade hennes art mycket bättre - ett skratt. Hon ruskade lätt på sig, försökte skaka vätan ur pälsen. Den kröp henne ända inpå skinnet och gjorde henne kall in i märgen. Hon tyckte inte alls om den. 
"Ja!" utbrast hon, framkastat under vilda skrattsalvor som skakade hennes lilla kropp. "Och den var SLEEEMMIG!"
Hon kastade sig framåt, landade mitt i en djup vattenpöl, och såg roat på hur dropparna uppförde sig precis som förväntat. De skvätte på systern. Det var enligt planen.
Laz tyckte om att reta sina syskon. Det var syskonkärlek, naturligtvis, för hon älskade dem allihop, men det var få saker som gick upp mot att se deras miner efter ett väl utfört busstreck. Ofta samarbetade hon med ett annat syskon, för att spela resten av dem ett spratt. De kunde bli ganska onda på henne ibland, om hon gjort något sällsynt irriterande, men oftast togs det med en nypa salt och ett par gengäld-knuffar. 
Hon väntade inte länge för att se Terras reaktion på vattnet som skvätte upp på henne. Istället snodde hon runt, halkade lite i farten men rätade upp sig snabbt, och rusade så fort hon kunde in bland träden.
"Söla inte, Terra! Om du ska stå där längre lär mossan börja växa på dig!"