"Vilka var det du sa att du tränat med nu igen? Draugai?" Arceus svalde ett par stora klunkar vatten utan att bry sig om dropparna som stänkte hans ansikte. "Är de bra? Eller..." Han funderade. "Var de bra för dig kanske jag ska fråga."
    Det var en udda fråga och kanske inte riktigt vad han egentligen var ute efter. Faktum var att Arceus inte riktigt visste hur han skulle närma sig ämnet. Han mötte Achilles blick över den krusade vattenytan, båda lapandes från den strömmande bäcken efter en intensiv sparrningssession. Det hade varit ett välkommet tidsfördriv och en chans till att få utlopp för den rastlöshet som härjat honom det senaste. Tankarna snurrade dock fortfarande.
    Det var tydligt att där kanske var något annat han syftade på med sin fråga. Arceus kände sig nervös. Han förstod inte varför men tvingade sig själv att svälja nervositeten. Det skulle alltid vara svårt att undanhålla något för sin far. Även en trivial sak som denna. Kanske hängde minnet kvar från när han var liten, om berättelsen om hur pappa hade så bra hörsel att han kunde höra deras tankar.
    "Hur vet jag om mitt bästa är tillräckligt?" Han klev upp ur bäcken och tog sin tid med att skaka vatten ur sin päls medan han samlade tankarna. "Jag vill inte bli för bekväm, anta att jag kan saker eller bli en börda för någon. Jag vill bli stark. För Qu, för oss." Förmodligen var det ungvargen i honom som talade, men Arceus kände att han lärt sig det mesta som fanns att lära sig hos Qu för nu. Han ville utvecklas och inte minst vara kapabel till att skydda sina egna.
    "Yargol har antingen börjat gilla mig eller så har han bara blivit gammal, för jag får definitivt inte lika mycket stryk som jag förtjänar längre när vi tränar. Jag vill bli den bästa versionen av mig själv. Jag vet bara inte om jag kan bli det här. " Han skrattade försynt, osäker på Achilles reaktion. "Har du också känt så?"

Draugai, oj, det började verkligen kännas som så längesen nu. Han var så.. ung då. Ändå kände sig Achilles inte direkt gammal än, men när han tänker på den tiden så var han nog knappt så han kunde räknas som vuxen då.

"Åh Draugai. Att träna i Draugai var aldrig mitt egna val, utan något Iwaku och Mivria kokat ihop. Varför vet jag egentligen inte. Men jag antar att det var lite för att Iwaku kände att han behövde göra det, för Dolors skull. Eller för Mivrias skull. Kanske det var någon slags skuld jag inte kände till. Men oavsett så var det bra för mig. Den bästa träningen jag någonsin haft. Det var allt jag gjorde från morgon till kväll. Iwaku var onådig. Jag har nog aldrig sovit så bra eller djupt som jag gjorde då." Han skrattade vid minnet av hur slut han var varje kväll. Varje muskel hade värkt, och han led ofta av huvudvärk av att ha tränat hörseln på tuffaste vis mot vargar med osynlighetskrafter. "Vi kan sammanfatta det som att jag inte hade varit den jag är idag utan den tiden i Draugai." Han log mot sin son. "Sen kan du få tolka det som du vill."

"Vi kan aldrig göra mer än vårt bästa. Jag kommer aldrig begära mer än så av dig. Men vill du bli bättre kommer jag bara att uppmuntra dig. Desto starkare vi är, desto bättre kan vi skydda oss själva och andra. Att komma bort från Qu och bara fokusera på mig, fungerade för mig. Men vi är alla olika vet du."

Han hade undrat vart det här plötsliga pratet om Draugai kom ifrån, men han hade börjat förstå vad det här kunde handla om. 

Hans sons kommentar om gamle Yargol fick han att skratta högt.
"Se det som en komplimang snarare. För Yargol tycker inte det är lika kul att träna upp andra när han börjar förlora. Det sårar hans stolthet in på fjädrarna. Men hörru lyssna här. Det jag kan säga är att du är mer varg än vad jag någonsin var i din ålder. Och visare. Jag kommer aldrig att bli vis. Det är för tråkigt för mig. Din far är snarare ganska dum och spontan och behöver andra vargar omkring sig som bidrar med deras vishet åt mig för att jag inte ska göra dumma saker. Och du är redan stark. Allt handlar inte om styrka. Jag behövde lära mig att hantera mig själv, mina krafter, och jag trodde för mycket på mig själv. Iwaku hjälpte mig att komma ner på marken lite och jag insåg.. Att ja nä.. Jag insåg hur mycket jag hade att lära om mycket. Men du, du är redan stark, du är redan vis. Det du behöver lära dig är att tro på dig själv, så som jag tror på dig." Han stannade upp för att se om Ace hängde med. 
"Okej? Du har redan allt, och skulle kunna bli en långt bättre ledare än vad jag någonsin kommer bli. Jag vill va ute och slåss, och göra alla de roliga grejerna. Men att vara ledare är mycket mer än så. Och du har det. Du behöver bara bli mer självsäker, och tro mig jag hade gett dig lite av mitt om jag kunnat, för jag har haft för mycket av det istället." Achilles log retsamt men kärleksfullt mot sin son.

"Jag hade fått för mig att det var något helt annat. Att det var något du valt själv", erkände Arceus. Han gav sin far ett utmanande leende. "Eller så tänkte jag att du var så jobbig att Qu bara ville bli av med dig och Draugai råkade dra det kortaste strået." Achilles besvarade honom med en lekfull knuff och de båda skrattade. Okej, välförtjänt. Han önskade att alla stunder kunde vara så här. Lättsamma och lekfulla. Kanske var det därför han försökte hålla tonen skämtsam även när han visste att hans far försökte säga honom något viktigt.
    Det var inte som att föräldrarna satte press på dem. Varken på honom eller hans syskon. Han kände sig älskad och sedd, och visste att de var stolta över honom, vad än han gjorde eller inte gjorde med sitt liv. Ändå kände han sig önska mer av sig själv. Inte bara det. Arceus var övertygad om att han hade det i sig, någonstans. Hur kunde han inte försöka bli bättre för de han älskade? Allting annat kändes själviskt.
    Han fick ofta höra hur lika de var, han och pappa. Inte bara till utseendet men också till sättet. De var båda rastlösa men också handlingskraftiga och med en förkärlek till allt det roliga i livet. Och kanske var det den liknelsen som fick Arceus att känna press och skuld. Rädsla över att bara bli en i mängden av Achilles barn. Han ville vara Ace. Och en dag, kanske till och med Arceus. Därför kändes det märkligt att höra sin far beskriva honom som vis och stark. Egenskaper han alltid sett sin far med, men som han själv hävdade att han saknade. För en stund var Arceus mållös.
    "Jag... tycker du verkligen att..." Han andades ut ett skratt, nästan försynt i sin ton när han vilade blicken i marken. "Jag vill göra resan du gjorde, pappa. Lära mig saker, se mig omkring. Träna och bli stark. Men jag vill också göra resan till min egen. Jag vet inte exakt vad det innebär ännu, mer än att jag nog behöver lämna Qu ett tag."

Achilles blick fröst ett ögonblick av eftertanke. Hade de skickat iväg honom för att han var så besvärlig?? "Wow du kanske har rätt. De kanske bara ville bli av med mig ett tag." Han stirrade ett tag tills han började skratta. "Jag kan inte klandra dem i så fall, jag hade nog gjort likadant mot mig själv."
Det var en lustig insikt. Att han aldrig tänkt på det själv tidigare. Men det sammanfattade nog Achilles ganska bra också. Han hade aldrig varit den med den kvickaste hjärnan.

"Vet du vad min son, jag känner mig faktiskt lite stolt och hedrad att du känner så. Och jag hoppas du vet att jag aldrig skulle vilja hindra någon av er från att nå era drömmar. Det är vad Qu handlar om - frihet. Så länge du vet att du kan komma tillbaka när du känner dig redo så är jag nöjd."  Achilles gjorde en överdriven hjältepose med nosen i vädret. "Då ska jag se till att hålla mig i form tills dess att du är tillbaka och redo så du inte kan slå mig i allt hur lätt som helst, jag får ju inte skämma ut mig och hela Qu." Han slappnade av igen och såg rakt på Arceus. "En till sak bara - Gör mig stolt när jag får mina rapporter från Isil Anar. Jobba hårt. Hjälp till. Men gör inget dumdristiskt. Du kommer få dina chanser att visa vad du går för. Ha mer tålamod än vad jag hade. Okej?"

"Okej, pappa. Jag lovar. Jag ska ge allt jag har. För Qu." Arceus omfamnade sin far men drog sig snabbt undan när han insåg att det blev lite pinsamt. Inte minst för att det fanns en stor risk att han skulle börja gråta om han kände faderns betryggande omfamning runt sig. Achilles ord hade trots allt rört honom in i benmärgen. Istället gav han honom en broderlig knuff, blinkandes bort tårar från sina ögonvrår. "Ha inte för roligt utan mig bara. I sådana fall kommer jag nog hem snabbare än ni tror."

[Ace och Achilles sjunger Pokémon-introt och har ett fint far och son-moment, pratandes om vilka heroiska gärningar de ska ta sig an i framtiden. Avslutat!]