Det låg en ödslig tystnad i fästningen. En sörjande tystnad. Alla röster som då och då gått att uppfatta utanför hans kammare hade varit lågmälda och bekymrade. Borgen som alltid annars var full av liv kändes nästan döende som följd.
     Lev hade pendlat in och ur en nästan medvetslös sömn hela förmiddagen. Men varje gång han vaknat till hade Lune varit vid hans sida. Skam hade slagit över honom som en flodvåg varje gång han sett på henne och hennes söndertrasade öra. Det var som att insikten över skadan han åsamkat sjönk in på nytt varje gång. Önskan om att allt bara skulle varit en mardröm bleknade mer och mer. Det här var på riktigt. Allting var på riktigt.
Försiktigt rörde han på sig vid hennes sida för att uppmärksamma henne om att han var vaken. Det värsta av dåsigheten och förvirringen hade han lyckats sova bort, men kroppen kändes fortfarande slö och orkeslös. Lev öppnade försiktig ögonen, men sneglade bara snabbt på sin flocksyster innan han såg bort. Skuld och skam stod skrivet över hela hans väsen. Hur skulle han någonsin kunna gottgöra det här? Var det ens en möjlighet?
     “Lever hon?” Orden var tjocka och kvävda i hans strupe. Lev hade frågat henne varje gång han vaknat till. Han kunde inte ens börja förlika sig med tanken på att hon kanske skulle dö. Att han kanske skulle dödat henne. Mördat sin egen mor. Lev grimaserade i plåga åt tanken. Hur kunde det blivit såhär?

Lune gav Lev ett blekt leende, varje gång han vaknat till hade han frågat samma sak. Hon kunde tydligt se och höra rädslan som låg bakom orden. Och skammen. Hon önskade att hon kunde ta bort all den skuld som så tydligt tyngde hans hållning.
"Hon lever."
Bekräftade hon med mjuk stämma. Kunde tydligt se lättnaden för ett ögonblick skina igenom ångesten som låg tung över lillebrodern.
Hassel hade tagit ledigt för att få in lite vila och samla sig efter allt som hänt. Lune respekterade att han var ung och inte kunde ha allt för höga krav på sig men hon hade känt sig bekvämare med den ångestdämpande klumpen närvarande nu då Lev tycktes vakna mer ordentligt.
"Lev, мое дорогое львиное сердце*, se på mig."
Bad hon.
"Jag är inte arg på dig. Jag är inte rädd för dig. Du är min vän, min bror, och jag älskar dig."
Hon la tung betoning på varje ord.
"Minns du vad Tenn sa, efter Mara?"
Frågade hon, tänkte att Lev kanske skulle tro på orden lättare om han var tvungen att minnas och uttala dem själv. Om han i minnet kunde höra sin pappa säga det till honom.

[*Mitt kära lejonhjärta.]

Lev lyssnade på henne, om än det tog emot att se på henne. Skammen fick hans inre att bli till is. Hennes ord var så varma och innerliga. Även om han inte kände sig värdiga dem trodde han på vad hon sade.
     Minnet av hans första raseriutbrott var smärtsamt. Saknaden av hans pappa var stor, men han saknade honom ännu mer just nu. Lev kunde inte låta bli att känna sig ensam sitt raseri, ensam i det fullständiga kaos som det innefattade. Den enda i världen som faktiskt skulle kunna förstå, kunna bära skulden med honom, hjälpa honom att förstå, var Tenn.
     Stora tårar tog form i hans ögon. Lev kunde inte minnas sist han gråtit. Blicken blev snabbt suddig när han brast ut i gråt. Han grät högt och öppet, på ett sätt han aldrig gjort förut och tryckte sig mot Lune. Han grät som om han vore en valp. Otröstligt, förtvivlat.
     “Allt kommer bli bra,” fick han fram mellan sina kippande andetag. Lev visste inte om han trodde på det, men det var så hans pappa sagt.
     “Saknar honom,” klämde han ynkligt fram. Gråten tog snabbt över igen och hans kropp blev bara en skälvande hög intill Lune. Det kändes som hans hjärta brast. Allt kommer bli bra. Hur då?

Lunes hjärta brast då Lev började gråta. Hon kunde aldrig minnas att hon sett honom gråta på det här viset. Älskade, tappra Lev som bara ville alla väl. Hon omfamnade honom och lät honom gråta i hennes famn.
"All kommer bli bra."
Upprepade hon.
"Och det är inte ditt fel."
Mjukt strök hon med nosen i hans nacke. Han kändes liten intill henne trotts att de var lika stora. Det värkte i hennes bröst och hon kände hur tårar brände bakom de egna ögonen.
"Jag saknar honom också, så mycket."
Snyftade hon fram. Inte en dag gick utan att hon tänkte på Tenn, men tomrummet efter honom var extra stort nu. Det fanns ingen Lev behövde mer än sin pappa just nu, någon som verkligen kunde förstå, kunde dela bördan. Men nu fick Lune göra sitt bästa för att försöka fylla den rollen istället. Hon visste hur mycket Lev ville skydda och ta hand om sin familj, han hade ett hjärta av renaste guld, och att han istället ha råkat skada de han älskade var orättvist och mörkt.
"Det är okej, det är okej att sakna, att gråta."
Hon suckade. De måste bli bättre på det, att låta känslorna finnas och synas.
"Lev."
Med mjuk röst kallade hon på hans uppmärksamhet utan att på något vis kräva att han skulle sluta gråta.
"Jag vet att du känner skuld, men den är inte din att bära. Förr eller senare kommer vi behöva prata om vad som hände, reda ut det du minns, men just nu vill jag bara att du ska veta att vi inte beskyller dig. Vi finns här för dig, du är älskad, helt villkorslöst."

Men det var hans fel, och det var hans skuld att bära. Men han protesterade inte mot vad hon sa. Även om han hade haft orken så höll den tunga gråten honom tillbaka. Istället nickade han bara långsamt och drog långa, snörvlande andetag. Efter några långsamma ögonblick lyckades han samla sig något, men tårarna fortsatte ohämmat rinna.
     “Ska,” började han med darrig röst, “ska gottgöra dig. Er. Alla.” Han drog ett snyftande andetag. “Räddade inte bara mama, och Fay,” Lev mötte hennes blick med sin egna glasartade, vemodsfyllda, “räddade också mig,” förklarade han för henne. Tanken på vad som varit på väg att hända - vad som skulle ha hänt om han inte haft Lune, och alla andra där, i rätt tid - fick det att kännas som att hans hjärta krympte. Det ilade i brösten av kalla smärtor.
     Han lutade sig närmare Lune igen och gråten återupptog. Hans öppna bölande dämpades bara enbart av Lunes päls och kropp.
     “Tack,” kved han fram.

Lune fortsatte hålla om sitt älskade systerbarn.
"Kära barn."
Viskade hon ner i hans nackhår.
"Du behöver inte gottgöra mig, jag finns här för att skydda dig, skydda alla i vår familj."
Förklarade hon mellan hans högljudda snyftande.
"Du kommer bli okej, Vassya och Fay kommer bli okej, jag med. Allt kommer bli bra."
Försiktigt vaggade hon honom i sin famn och vyssjade en lugnande melodi.

Det enda som lämnade honom till svars var hans sammanbitna snyftande. Tiden framför honom skulle vara svår, på ett helt annat sätt än tidigare. Och om än Lune inte hade varit något annat än förstående, så kunde han inte låta bli att känna att han mist sin plats här med dem. Kanske skulle de flesta av dem inte medvetet se på honom annorlunda, men han visste att de inte hade något val. Precis som han själv, hade det här varit en grym påminnelse om vad som faktiskt fanns inom honom.
    Lunes melodi vaggade långsamt in honom i sömnen igen. Kanske skulle han vakna nästa gång, och allt visade sig bara vara en mardröm.

[Avslutat]