Trian låg och lurade upp på en klipphylla. Den enorma kroppen låg tryckt mot den kalla snön. Det hade snöat hela natten, något som Trian älskade. Han hade fötts i snön, snön var en del av hans DNA. Kylan, de vassa iskristallerna, mörkret. Allt påminde honom om hans forna hem i norr. Nu låg han och lurade på en välutvald plats. Han hade spanat in Lune de senaste veckorna, men hade aldrig fått tillfälle att tala med henne då de flesta ur flocken hade samlats kring den stora elden och Trian dragits med i storslagna historier och styrketävlingar tillsammans med sina nyvunna flockvänner. 
     Han hade nog aldrig gått miste om en attraktiv varg och hans historik talade för att han aldrig heller gick miste om att lära känna typer som han fann... tilltalande. Lune var intressant, kanske inte bara för hennes skönhet och hennes aura som lyste av styrka och driv, men kanske också för att han hittills inte fått chansen att tala med henne. Lära känna henne. 
     Han hade spårat upp henne och klättrat upp på klipphyllan i väntan på att hon skulle knalla förbi. Framför honom låg en stor hög med snö redo som han tänkte vräka över henne. Fanns det något bättre sätt att bryta isen än att täcka en tik i isande snö? Trian trodde inte det. Hans andetag blev till ljumma pustar medan hans öron spejade efter ljudet av hennes tassar mot snön. Den ivriga väntan påminde honom om alla gånger han hade jävlats med sina syskon uppe i norr. Så många syskonfighter som startat med att han eller hans syskon dränkt de andra i snö.

Intet ont anande återvände Lune från en patrull av reviret. Det var en återkommande del av hennes rutin, även här i hemmet var hon mindre trygg än vanligt efter flockens alla förluster. Men sedan hon fått hämnd på sin mor hade hon blivit något mer balanserad och letade inte efter katastrofer bakom varje hörn. Denna nya trygghet var kanske orsaken till att hon inte märkte flockens nyaste tillskott där han låg uppe på en klippa. Med siktet inställt på fästningen och huvudet fullt sysselsatt med att komma på nästa rad i sången hon nynnade på passerade hon under honom utan att se upp.
Ett skrik lämnade henne då den stora vita massan anföll från ovan men hon lyckade inte ducka undan. På ett ögonblick var hon begraven i mjuk pudersnö, det sista hon såg innan snön var över henne var ett grått ansikte med ett retsamt leende.
Blixtsnabbt for hon upp ur den lilla snödrivan och slungade snö emot den yngre hanen. I hopp om att den skulle hamna i hans ögon och distrahera honom länge nog för att hon skulle få fatt i honom. Utan att kunna hålla tillbaka sitt skratt kastade hon sig över Trian i en tackling och försökte brotta ner honom på marken. Han skulle allt få betala för det där med en ordentlig snömulning.

Hans kropp bubblade av iver när han hörde hennes steg och kände hennes doft. Så fort hon var i perfekt läge så vräkte han snöhögen över henne men var nog lite väl ivrig och missbedömde avståndet till klipphyllans kant. Han föll klumpigt ner och landade i den mjuka snön bredvid henne. Kom snabbt upp på benen och ruskade ur snön ur pälsen men så kom snön anfallande från Lune och han skrattade lätt till medan han försökte ta sig därifrån. Dock kom hennes tackling och han vacklade till. Han hamnade på rygg, eller... lade han sig på rygg? Ingen hade kunnat avgöra det, men visst fanns det en glitter av ungdomlig charm i de blå ögonen när hon låg över honom. 
     Hans starka käftar smällde lekfullt i luften, försökte inte få grepp om henne. Hans nos fylldes av hennes doft, en blandning av rök från morgonens eld, kåda och tallbarr. Han gillade den. Den stora, yviga svansen svepte utmed marken och hans läppar fick tag i hennes ena öra. Han drog lekfullt i det samtidigt som ett dovt morr lämnade hans lurviga, vita bröstkorg. Han försökte få grepp om hennes framben för att på det sättet kunde brotta ner henne på rygg. Hey, han ville inte ligga här på rygg hur länge som helst. Någon av grabbarna kunde ju se honom.

Tacklingen var lyckad och snabbt började hon krafsa upp snö i hanens ansikte samtidigt som hon höll honom nere. Hennes långa, fladdriga öron var hennes största svaghet i strid och mycket riktigt fick flockbrodern fatt i ett av dem. Men hennes kontinuerliga försök att pressa ner hans ansikte i snön fick honom att istället rikta uppmärksamheten på att få fast hennes ben. Hennes bästa chans i det här läget skulle nog vara att bara lägga sig rakt på honom för att hålla honom nere, han var både större och tyngre än henne trotts allt. Tyvärr fick hans grepp om hennes ben henne ur balans och istället för att falla ner ovanpå honom landade hon till hans sida. Ett klingade skratt lämnade henne då snön mjukt tog emot och hon slog lekfullt med en snöklädd tass på hans kind.
"Hej Trian."
Hälsade hon mellan uppjagade flåsningar och log.

En mörkt klingande skratt blandat med lekfulla morr lämnade honom under brottningen. När hon landade bredvid honom var han snabb att ställa sig över henne med de stora frambenen på vardera sida av hennes vackra ansikte. Bröstkorgen hävdes snabbt upp och ner och svansen svepte bakom honom, full med snö. 
     När hennes snöklädda tass slog honom mot kinden så buffade han mjukt med den mörka nosen mot hennes trampdynor. Han gillade hennes beröring. Trian var sådan. Han hade vuxit upp i en miljö där närhet och beröring av en annan kropp kunde vara skillnaden mellan liv och död under vinterns allra kallaste perioder. Han var glad över att Lune inte verkade helt emot kroppskontakt. 
     "Hej Lune" log han med nosen fortfarande mjukt vilandes mot hennes trampdynor. "Du ser lite kylig ut" retades han då hennes päls var lika snöfylld som hans egen. "Vill du att jag värmer dig, va?" Han fyrade av ett charmigt leende innan han lade sig över henne, eller ja, han lade sig inte över henne för att krossa henne utan höll sig från att belasta henne med hela sin kroppstyngd. Vem ville ha en tung, enorm bergvargshane på sig?
     Han borrade ner nosen mot hennes hals i ett försök att kittla henne med sin varma utandningsluft. Men snart lättade han sin vikt från hennes kropp och klev bort ifrån henne. Han ruskade på sig för att få bort snön, amuletten på hans bröst studsade till.

"Uff"
Utstötte hon dramatiskt då hanen mycket mjukt och lätt la sig över henne. Något längre svar än så hann hon inte komponera innan han stal hennes bästa move och kittlade henne. Hon skrek i skratt och sprattdlade för att ta sig lös.
"Fusk!"
Utropade hon gällt.
Tack och lova var attacken kortvarig och hanen rättade snart på sig. Med gnistrande blick såg hon på hans dansande amulett.
"Är den ett minne?"
Frågade hon mjukt och och sökte hans blick.

De stora, lurviga öronen glittrade av pudersnön. Han älskade kylan. Han älskade vintern. Han hade plågats av den varma sommaren och den milda hösten. Nu kände han sig äntligen som sig själv. 
     Han förstod först inte vad hon syftade på med sin fråga, men insåg snart att hennes blick fallit på den saffirblå amuletten kring hans hals. Genast värkte hjärtat. Han kunde inte berätta hela historien för henne. Om hur hans klan delade smycket, hur han fått det när han gått från valp till ungdom under en vacker midnattsritual. Han vågade inte berätta hur han behöll det då hans hjärta alltid skulle tillhöra sin klan, sin familj, sitt blod. Kanske skulle hon påpeka hur han nu svurit sin lojalitet till Cirkeln, att behållandet av smycket kunde ses som ett svek. Medan tankarna malde var han tyst och blicken vilade i hennes ögon. 
     "Ett minne av min familj" nickade han. "Det är det enda jag har kvar från dem" förklarade han. "Jag har aldrig tagit av det. Det har blivit en del av mig nästan, larvigt va?" flinade han till. Han kände sig ju rätt töntig när han inte kunde berätta om saffirens verkliga betydelse. "Jag har förstått att många av Cirkelns medlemmar föddes in i flocken. Är du en av dem? Har du tusentals syskon och kusiner och allt vad det kan vara?" skrattade han kort till. Minnet av Lurleis långa utläggning kring sina syskon ekade fortfarande hål i huvudet på honom.

Amuletten var mycket vacker, den påminde om något Kolzak en gång skapat. Hon undrade hur det var att ha en familj att vilja minnas, inte bara traumatiska minnen som man desperat försökte förtränga. Lune gav Trian en allvarlig blick.
"Nej, det är inte larvigt Trian"
Hon skakade på huvudet. Men han hade redan gått vidare och ställde henne fler frågor. Hon log svagt, att tala om Cirkeln gjorde henne glad.
"Nej, jag är inte född i Cirkeln, jag träffade Ezekiel och Kolzak när vi alla tre var unga, de startade flocken med mig och Aliital och Vassya. Sen kom Ayira och Verasha och många fler. Och sen valparna."
Tanken på valparna fick hennes leende att breddas.
"Cirkeln är min enda familj."
Förklarade hon och ryckte på axlarna.
"Det är inte helt sant, jag hade en innan, större än jag först trodde.. Men jag känner dem inte, vi splittrades när jag var ung. Vissa har jag aldrig träffat."
Som hennes pappa, hanen som Elphaba bara nämnt korta ord om. Han verkade ha varit en svikare nästan i höjd med hennes moder.


[hej och hå över ett år senare och här kommer det ett litet svar...]

Trian lyssnade till hennes ord. Så många namn. Han var dålig på namn, därav brukade han alltid rädda sig med att hosta fram något halvroligt smeknamn till folk han mötte. Odjuret, blomsterbruden, o.s.v. Han hade fortfarande svårt att minnas alla medlemmars namn, men gjorde sitt bästa för att memorera de namn som Lune nämnt. 
     "Din enda familj" upprepade han dovt. Det var så han hade känt för sin flock innan den förvisat honom. "Så du menar att du kan ha en ännu snyggare syster eller bror som lallar runt utan att du vet det, hm?" flinade han snett och höjde lätt på ögonbrynen. 
     Hans blick vandrade upp mot himlen. "Har du velat hitta dem nån gång? Du vet, ta reda på vilka de är. Ens familj är ju en stor del av den man är. Man är ju på något sätt en spegelbild av sin familj" En rysning gick genom kroppen när han kom på sig själv att låta som sin far. En klan. En familj. En själ. Jag är en del av Sapphirus. Sapphirus är en del av mig. De primo respirare, ad extremum mei.
     "Fast alltså" han harklade sig. "Du har ju stenkoll på vem du är såklart, med eller utan dem" log han snett. "Du är ju Lune, bruden som äter snö" Buset glittrade till i hans ljusa ögon när han fångade upp en rejäl hög med snö med sin gigantiska tass och lekfullt tryckte den i hennes ansikte.

Lune himlade med ögonen åt Trians eviga flirtande och skakade svagt på huvudet.
"Du skulle inte tycka om mina systrar."
Svarade hon kort. Rihannon - det fula missfostret - Ticas röst tycktes väsa i hennes öron då hon mindes barndomen tillsammans med sina systrar. Och Hecate, lika ful på insidan som Ria var utanpå. Mika var väl den enda som var dejtmaterial, och Chander förstås. Ett svagt, sorgset leende klädde henne läppar då hon för ett ögonblick fastnade i dåtiden. Men då Trian pratade om att söka upp familjen, att hon var en spegelbild av dem, stelnade mungiporna och de långa öronen drogs bakåt i en missnöjd gest. Sakta skakade hon på huvudet och Trian tycktes fatta vinken och backtrackade genast sina ord. Distraherade henne med en tass full med snö rakt i ansiktet. Ett upprörd grymtande lämnade henne och Lune kastade sig genast fram över Trian för att gengälda tjänsten. I bakhuvudet låg dock hans ord kvar och skavde, var hon verkligen en spegelbild av sin familj? Vad för en hemsk person var hon i så fall?

Trian skrattade roat till när Lune kastade sig över honom för att trycka upp snö i hans flinande ansikte. Han föll över på rygg av snöattacken och lät käftarna smälla i luften för att få fatt på snön som yrde. Den yviga svansen svepte utmed snön. Kanske skulle resultatet bli en snövarg när han ställde sig upp?
     Han kunde inte låta bli att tänka på hur Lunes kropp kändes mot hans. Han var bara sådan. Ung, passionerad och impulsiv. 
     "Varför skulle jag inte tycka om dina systrar?" fick han tillslut fram emot att ha käkat snö. Han ställde sig upp och ruskade på sig så snön for. 
     "Är de tråkiga? Tröga? Fula?" Han hade svårt att tro att Lunes systrar kunde vara fula dock, men aja.
     "Var de astråkiga och det var därför du ba 'nä jag vill inte leva mitt liv i det här tråket' så du drog och skapade Cirkeln?" Han höjde ena ögonbrynet lite frågande. Han visste inget om hennes historia ju, men han var nyfiken på henne.
     "Även om, ärligt talat, Cirkeln skulle behöva lite party. Tycker du inte?" flinade han snett. Att hänga vid lägerelden varje kväll var kanske inte unge Trians bild av kul.