Solen sken inte, molnen täckte himlen. Men det regnade inte. Och då räknades det väll som en fin dag?
Den lilla valpen skuttade fram med ögonen glittrandes av nyfikenhet. Hon var en bit ifrån sitt hem nu, men vad gjorde det? Hade hon tur skulle de inte lägga märke till att hon varit borta alls. Eller så skulle de.. Men det var inget att tänka på just nu. Hon slöt ögonlocken för ett ögonblick med ett muntert leende som prydde läpparna. Då ögonen sedan öppnades så gled den gröna blicken över träden ovanför, fastnade och följde en klargul fågel. Distraktionen gjorde att hon inte såg sig om, och valpen gick rakt in i en trädstam.
Stöten fick henne att göra en kullerbytta bakåt, och hon blinkade förvånat flera gånger innan hon var uppe på benen igen. Fågeln hade försvunnit ur sikte.
Hon fortsatte framåt, glatt nynnande på en påhittad sång. En vindbris smekte hennes päls, men det var allt annat än svalt. Hon besvärade sig knappt något över det. Hon var uppvuxen här, och det varma klimatet var något som hon var van vid.
En vanlig blomma i ögonvrån fångade hennes intresse, och hon travade dit med huvudet lutandes på sned. Nynnandet hade blivit högre, och man kunde urskilja ord i melodin.
"Nin'ïari, Nin'ïari~" Om någon starkt troende skulle ha hört det skulle den förmodligen ha uppfattat det som någon slags ritual, kallelse. Men om man skulle vara noga så hade ordet, 'namnet' ingen betydelse alls.

Niala flög mellan träden, och väjde vant undan från de, Joker var inte i närheten och det var hon lycklig för, en fri stund...
Hon såg upp mot himlen och lyckades skymta moln mellan trädtopparna men det regnade inte, tacka gudarna, det var så hemskt vidrigt att flyga i regnet och känna hur pälsen fastnade mot huden och hur den varma, blöta luften slog emot henne.. Bara tanken fick henne att må litet sämre...
En gul fågel lyfte och hon stannade i luften, vingarna slog frenetiskt för att hålla henne kvar på samma ställe, hon tittade neråt och fick se en liten varelse, en varg, som gått in i ett träd, och strax började den sjunga något som hon inte förstod, hon kollade roat på den en stund innan hon flög ner "Hejsan, jag heter Niala, vad heter du?" hennes ögon blev till små springor, denna varg verkade så.. fri, det äcklade henne hon var avunsjuk av hela sitt väsen och hon kände hur kragen skav på hennes hals...

De gröna ögonen studerade fascinerat de ljusblå bladen, men blicken hölls bara där en liten stund. En svart fågel närmade sig. Eller.. Fågel? Mer varg. En vargfågel. Hon hade många gånger sett fåglar och vargar, men inte en blandning mellan dem.
Öronen spetsades då varelsen även tilltalade henne. Niala. Hade fåglar namn? I flera sekunder bara stirrade hon oförstående på den, för att sedan åter påminna sig om att detta var en varg. Då blev det genast självklart.
Hon ruskade på huvudet, minen ersattes av ett leende. Glimten i ögonen kom tillbaka.
"Niala" Upprepade hon. "Jag är Ophelia."
Valpen cirklade runt den bevingade en gång, granskade vingarna. Hon hade aldrig varit så här nära en fågel förut.. Men fågel och fågel. Hon fortsatte glömma bort att detta var en av hennes egen ras.
"Är du fågel och varg?" Frågade hon, som för att försäkra sig.

Niala såg på den unga vargen, som nu cirklade runt henne. Hon verkade väldigt intresserad av hennes vingar, hade hon inte sett en Hikioki förut? De var relativt vanliga här i skogen...
"Jag är det och så mycket mer" Hon skrattade och landade bredvid den lille och bestämde sig för att leka litet med hennes hjärna "Nästan alla som inte bor i skogen ser ut som jag, och de är många-många fler utanför skogen än innanför" Hon nickade och kollade allvarligt på henne, för att visa att hon menade allvar.

Leendet blev bredare. "Coolt!"
Då vargfågeln landade sträckte hon på huvudet emot vingarna, fortfarande förundrad över hur den kunde besitta flygandets konst.
Niala - för det var väll vad den andra hade presenterat sig som? - började prata allvar om att det fanns många bevingade utanför skogen, och Ophelias öron drogs genast bakåt. "Nej" Sa hon så strängt hon kunde. Vad för skruvad uppfostran hade denne fått? "De i flocken säger annat, och då är det så." Varför skulle hon lyssna på en främling? Detta var i och för sig en ytterst intressant främling med sina tecken och fjädrar, men varför? Dock, hur mycket hon än inte ville medge det, så hade hennes röst antagit en tveksam ton.
Hon satte sig ner, försökte se så stolt och rak i ryggen ut som möjligt. "Du må vara häftig, men du tänker konstigt."
Fortfarande tveksam. Hon ville vara övertygad om det rätta, och hon var säker på att de i flocken inte skulle ha ljugigt. Då betydde det ju att Niala hade sagt en lögn. Men om inte..?
Tankarna gjorde henne allt för förvirrad och hon skakade på huvudet åt sig själv.

Niala hörde hur den andra tvekade litet, och det tänkte hon utnyttja
"Ja men flocken kan ju inte veta allt heller?" Hon fällde ut vingarna som för att sträcka på dem litet och log sedan.
"De kanske inte har varit där jag kommer ifrån, där finns det hundratals, nej tusentals såna som jag" Hon log igen och kände glädjen i att lura ett litet barn, det var som att beröva den från fantasins frihet, vilket ju var ganska roande, som sagt, är inte hon fri, är ingen det...

"J-.." Ophelia hejdade sig, såg skamset ner i marken. De haderätt! Hon skulle inte tveka. Inte. Fågelvargen var ingen att lyssna på, hon var inte trovärdig! "Jo de kan det!" Hon gav ifrån sig en förtvivlad valpmorrning, något som bara lät som ett skämt i andras öron, och lyckades höja blicken smått.
"Nä, kanske inte. Men du kanske kommer ifrån en plats där det inte finns vanliga vargar! Det betyder inte att resten av världen är så" Lite misslyckat försökte hon vända tillbaka Nialas argument, och hennes normalt glada uttryck hade förvandlats till en grimas - men hennes blick hade höjts, tvekandet hade försvunnit, och hon mötte Nialas ögon med sina egna brinnande av beslutsamhet.
Med ett djupt andetag började hon om. "Jag tror dig inte." Rösten var säkrare.

Detta var egentligen ingenting att bli upprörd över - men Ophelia kunde inte hejda sig själv. Hon skulle inte bli övertalad!

Niala Fnittrade maniskt åt valpens motstånd, hon älskade att leka runt med folks huvuden, även om valpen verkade vara säkrare nu, vilket inte var till Nialas nöje.
"Kanske du har rätt, jag är inte särskilt normal, jag är giftig också, ett enda bett och du är borta, tror du mig om det?" 
Hon log stort och såg på valpen
"Det finns ett jättelätt sätt att ta reda på det iallafall" Nu fnissade hon igen, knappt så hon kunde fortsätta.
"Bit bara tag litet på mig, typ i tassen eller något, och fyll munnen med mitt blod!" Nu låg hon på marken och vred sig av skratt, hon hade sagt något, som i hennes vridna skalle sågs som ett skämt

Hon svarade inte. Fågelvargen gav inget bra inflytande - vad var detta för rå humor valpen inte förstod? - och hon önskade att hon varit stor så att hon kunde säga till henne att sluta. Som mamma bad henne de gånger hon råkade leka för hårt med Omen.

"Nej" pep hon. Felia skulle inte dansa efter den andras vilja, och om hon verkligen var giftig ville hon inte riskera livet. Nyfikenheten lockade, men hennes sunda förnuft blockerade det. "Du lilla med konstig humor, du som inte blivit uppfostrad. Lämna mig ifred." Hon hade samlat sig, försökte se äldre och visare ut. Hon var inte säker på alla ords betydelse men hon hade hört andra i flocken - eller skaran, nu - använda dem på ett liknande sätt. Och att använda komplicerade ord ansågs vuxet.

Niala såg upp ur sin skrattsalva på den lilla vargen som genast verkade försöka vara vuxen och hennes skratt dog ut helt, hon började flyga och flög med ens närmre vargen.
"Ska du tala med mig om uppfostran?"
Hon började låta hotfullt nu, Uppfostran såg hon som ett sätt för föräldrar att kontrollera sina barn och därmed ta bort Friheten, som var hennes största känsla, friheten var meningen...
"Försök det igen, och du KOMMER att dricka mitt blod"
Väste hon

Fågelvargen såg upp, slutade skratta, och flög närmare henne. Drog med sig en obehaglig känsla som tydligt fick hennes ragg att resas, men trots det blev valpens enda respons en uppriktig, övertydlig nick. Hon hade gett sig in på något, och detta något var inte en bra sak. 

Felia kunde inte låta bli. Orden rann ur henne.
"Jag kan undkomma, du är inte så mycket större än mig."

Niala skrattade igen, men den här gången var det kallt, illvilligt.
"Jag är snabbare än dig i luften, och jag behöver inte besegra dig med muskelstyrka"
Hon log mot den andre och hoppades den skulle förstå vad hon menade, men hon förklarade ändå vad hon tänkte på.
"Lyckas jag skada dig så skadas du, lyckas du skada mig så finns risk att du får i dig mitt blod, jag ser inget sätt som du kan komma segrande ur det här"
Hennes leende blev bredare, hon tyckte sig vara mentalt överlägsen mot valpen framför henne

"Nej, men.. Men..!" Envist försökte hon komma på ett svar till det Niala just hade sagt. Något som skulle låta vettigt.
"Jag kan springa fort.. Och är starkare!" 
Lögnen var allt annat än trovärdig och vem som helst skulle förstå att det var omöjligt - en valp mot en ungdom, trots den knappa storleksskillnaden var vinnaren redan från början förutsedd.

Felia morrade nervöst till. "Men trots det, lämna mig ifreeed!"
De korta valpbenen hade redan börjat gett sig av bortåt, och den lilla hoppades innerligt att den svarta och röda tiken inte skulle följa efter. Och om den gjorde det.. Då var det bara att hitta mamma. Och Omen. Och IsilAnar.

[Skumt ._.]

Avslutat c: