[Utspelar sig där Eldskogen gränsar till Sienna. Dag 2/4 av jägarnas uppdrag.]

Han ville inget hellre än att sova. Gårdagens ihärdiga vandring som varat långt in på natten hade slutat först när solen försiktigt börjat leta sig fram på en molnsprängd och ännu mörk himmel. Han var trött, men ändå pendlade blicken bakom slutna ögonlock och han fann han sig själv ligga vaken bland resten av gruppen, oförmögen att sova. Det kröp i kroppen på honom och en tryckande känsla i magtrakten växte sig intensivare för varje hjärtslag. Med en frustrerad fnysning slog Oberon upp sin mångögda blick.
   Ännu fanns det spår av natten på himlen, men i horisonten hade det orangea bältet vuxit sig bredare i takt med solens uppvaknande. Han kunde inte ha sovit länge. Inte länge alls. Så försiktigt den blå kunde reste han sig upp, noga med att se vart han placerade tassarna. Nästintill ljudlöst förflyttade sig helveteshunden bort från den sovande gruppen men ryckte till när en stämma plötsligt bröt ljudet av stilla andetag i gryningen. "Vart ska du?" I sitt sövande tillstånd hade Oberon aldrig lagt märke till Zayev som satt en bit bort från de andra. "Vid gud-- pappa!", väste Oberon tjurigt och andades ut den rädsla som kommit över honom. "Öh ... ska slå en drill bara", svarade han därefter och nickade i riktning mot de glesnande träden en bit bort. Björnen skrattade tyst. "Håll dig i närheten." Ungvargen gav fadern ett leende och nickade svagt innan han tassade bort från gruppen.
   De hade färdats med savannen nära inpå sin vänstra sida. Oberon behövde inte vandra långt innan Eldskogens kala stammar tunnades ut och Sienna bredde ut sig framför honom. Han var inte långt bort från de andra, men tillräckligt för att inte kunna se dem så vida han inte kikade mellan träd och över ris. Intill ett par yviga buskar och det som en gång varit en björk lyfte Oberon slött sitt vänstra bakben. En vid gäspning lämnade ungvargen medan han spanade ut över savannens öppna vidder. Tyst nynnade han en egenkomponerad melodi och funderade över vad Arno gjorde i detta ögonblick.

Morgonens färger sökte sig långsamt in över himlen. Högt upp i det ännu ofärgade mörkret skimrade stjärnorna bakom molnen. Doris hade vandrat med den mångögda blicken höjd ett tag utan att se var hon satte tassarna. Stegen var ändå så långsamma och slöa att hon inte var rädd för att trampa fel. Det var en vacker himmel. Hon hade alltid tyckt att himlen var vacker. Ändå kände hon sig på sätt och vis tom när hon nu såg upp i den. Hon hade känt sig tom under väldigt lång tid.
    Hon hade tvingats lämna kusten snart efter att hon vandrat in över öknens gränser. En dimma hade rullat in från havet som hon inte klarat av att vandra genom. Den hade fört henne inåt land, i ett försök att undvika den förrädiska vitheten. Efter många dagars vandring hade hon slutligen funnit en flod vilken hon valt att följa, i hopp om att den skulle föra henne tillbaks till kusten. Ändå hade hon medvetet följt den i fel riktning, kanske av önskan att nå kusten någon annan stans. Där den inte kläddes av dimma.
    Just nu låg den leriga flodbädden ett par kilometer bakom henne. Hon skulle troligtvis återvända till den igen, då hon för varje timme, varje dygn som passerade insåg att hon bara vandrade längre och längre från den väg hon ville följa. Även om den var dimmig, så var kusten på sätt och vis hennes sista spår. Landet var för stort för att hon skulle finna en tydlig väg att följa inåt land. Visst fanns floderna, men alla floder tog förr eller senare slut. Eller så ledde de henne tillbaks till kusten. Aldrig till Alice.
    De undre av Doris ögonpar blinkade och sänkte blicken för att se så att hon inte vandrade in i något. Hon stannade upp och sänkte ansiktet för att fokusera alla ögonen när hon uppfattade träd, rakare och högre än de som fanns strödda över savannens vidder. Kala stammar. Det knöt sig i hennes bröst. Hon var tillbaks vid brandens förödande landskap. Tillbaks där hon förlorat sin vän. Hon bet ihop, hårt. Hade Alice kommit undan? Var de år hon spenderat sökande efter vännen förgäves?
    Vinden som rörde sig över området förde med sig en doft av vargar. Doris vädrade kort i luften, och vände det breda ansiktet för att se sig omkring. Varje gång hon kände främlingars dofter tvekade den raggiga honan. Tvekande mellan sin vilja att hålla sig undan, försvinna, och önskan att finna någon som hade sett Alice. Ingen hon träffat under sin färd hade sett hennes vän. Ingen. Alice. Lever du fortfarande? Letar du efter mig?
    Hon fortsatte framåt i samma långsamma tempo som innan. Den här gången med ögonen riktade framåt, pendlande över området för att fånga skepnaden av främlingarna. Efter ett tag så föll de många blickarna på en högrest skepnad bland de glesa träden och snåren. Doris stannade på nytt. Hon befann sig för långt bort för att se mer än att det var en högrest varg i morgonens långsamt klarnande ljus. Hon misstänkte att det var en hane, av det lyfta benet att döma. Främlingen tycktes blå i tonen. Den bruna helveteshunden höjde nosen en aning för att vädra efter den andra.

Vinden svepte emot ungvargen, förhållandevis varm efter att ha färdats från savannen. Buskagen rasslade tyst under dess kontroll och med den följde doften av en varghona. Öronen som tidigare legat avslappnat mot helveteshundens nacke reste sig. Blicken svepte vaket mellan vidderna. Hon var nära. 
    Det tog Oberon inte mer än ett par hjärtslag innan han såg doftens bärare. På detta avstånd var hon ingenting mer än en mörk silhuett, där någonting i vad hans antog var vargens ansikte ibland glimmade till i det annalkande ljuset. En plötslig ingivelse till att gömma sig sköljde över den blå. Men hon hade redan sett honom där han stod, väl synlig bland snåren. 
    Oberon lämnade snabbt tanken på att dyka ner bland buskarna, väl medveten om att det inte var till någon nytta. Sinnet sade åt honom att röra sig tillbaka till gruppen, men en känsla av nyfikenhet hindrade honom i hans steg. Aldrig hade helveteshunden utan flockens närvaro träffat en annan främmande varg. Dessutom fångade hennes ansikte ljuset på ett säreget sätt, där flera punkter tycktes lysa upp närhelst hon såg ut att rikta blicken mot hans håll. Det påminde om hans moder, Naira, och det fick nyfikenheten att gripa ett hårdare tag om honom.
    "Hej", viskade Oberon prövande. Lika snabbt som orden lämnat honom bet han sig själv i tungan åt sin uppenbarligen obefintliga självkontroll. Det fanns inte en chans i världen att hon hört honom, så skör som hans stämma varit, men vad tänkte han med? Här stod han som ett annat fån, inte bara väl synlig men också hälsandes utan en minsta aning om vem som stod framför honom. Det kunde lika gärna varit en vampyr som stått framför honom. 
    "Hej", fann Oberon sig säga på nytt, sin osäkerhet till trots. Han hade ingen kontroll. Det var som om orden undslapp honom vare sig han ville eller inte. Omöjliga att hindra. Av ovana slickade den blå sin högra bete och drog ett förberedande andetag genom nosen.
    Han lämnade buskarna bakom sig och vandrade med ovanligt lätta tassar i främlingens riktning. Oberon hann inte dra mer än ett par andetag innan han tvärt stannade, som om en plötslig uppenbarelse träffat honom rakt i ansiktet. "Får jag komma?", frågande han tafatt med en svans som försiktigt svepte från sida till sida. Var det så man sade? Han hade ingen aning, men ville inte tränga sig på.

[Hur hälsar man?]

Doften som hon lyckades fånga bekräftade att det var en hane hon såg. En ung hane. Han tycktes lägga märke till henne bara kort efter att hon upptäckt honom. De stod båda stilla en stund, betraktande varandra osäkert. Doris flackade med de olika ögonparen innan hon åter fokuserade på främlingen.
    Snart började främlingen röra sig mot henne. Hon trampade osäkert med tassarna, och kastade en blick över axeln innan ansiktet åter vändes mot den blå. Han var blå, det var inget trick orsakat av ljuset. Unghanen var högre än Doris. När han närmade sig kunde hon urskilja två par ögon i hans ansikte. Två par ögon.
    Hon satte sig ner med en lätt duns, och plockade omedvetet med de långa fingrarna i gräset framför sig. Tungan sökte sig ut över nosen, och svepte över den ena av de långa betarna i hennes underkäke, in över en av de mindre betarna innanför i överkäken och försvann sedan in i munnen på nytt. Han hade två par ögon. En osäker blandning av känslor spred sig i hennes inre. Nyfikenhet och rädsla. Det var så länge sedan hon mött någon mer mer än ett ögonpar. Hennes egna, många ögon fokuserade på främlingen när han stannade.
    "Får jag komma?"
Frågan fick Doris slappa öron att resa sig. Där fanns något osäkert hos den blå hanen. Hans svans gungade försiktigt. Doris egen svans slog ett par osäkra slag medan hon åter flackade med blicken och fuktade nosen. När hon åter såg på den blå så öppnade hon munnen som för att säga något, men hejdade sig själv och stängde den igen. Istället nickade hon långsamt.

Detta var en dum idé. Han skulle ha gått tillbaka till gruppen. Det kändes som en evighet förflöt där han stod med huvudet sänkt till mankhöjd, väntandes på främlingens svar. Oberon höll andan och vägde nervöst vikten mellan sina framtassar. En bekräftande nickning kom slutligen, kort efter att en svans trummat mot marken. Den blås ögonbryn höjdes och mungiporna sträcktes i ett lättat leende. Han nickade svagt tillbaka mot främlingen, vars drag nu var mer synliga än tidigare. Av vad han kunde se bar vargen betar likt han själv, och det han tidigare sett skymta i hennes ansikte var hennes många ögon.
   Oberon började gå mot vargen igen, men med ett mer ledigt steg än tidigare. Öronen var nyfiket riktat framåt och han höll sina två ögonpar fästa på vargen framför. Ju närmare ungvargen kom desto mer kände han hur han slets åt två olika håll. Ena sidan av honom ville generat springa därifrån medan den andra sidan ville fortsätta framåt. Oberon fortsatte, otroligt medveten om hela sin existens. Han försökte sträcka på sig och hålla ett så neutralt minspel han bara kunde, även om han visste att han stirrade.
   Hela sex ögonpar räknade Oberon till i vargens ovanligt höga panna. Hennes ansikte var brett och ur munnen stack grova, övervuxna tänder ut. De var långa och lätt krökta inåt ansiktet i den främre delen av underkäken, som i sin tur var skjuten onormalt långt fram. Öronen var stora och slappa. De vek sig gång på gång över sig själva, trots att hon försökte hålla dem resta. Framtassarna var även de deformerade, så till den grad att man knappt kunde kalla dem för tassar alls. De utdragna tårna bildade långa, knotiga fingrar, som med lätthet ryckte gräset i vad som såg ut att vara en nervös gest eller kanske en ovana.
    Den blå slog sig hastigt ned när endast några steg skiljde främlingarna åt. Blicken hade vilat onormalt länge på den andra och Oberon blinkade upprepat som för att bekräfta att den förvridna varelse som satt framför honom verkligen existerade. Hjärtat slog hårt i hans bröst och han skruvade obekvämt på sig. Kinderna närmast brann innanför pälsen. Hon var den vackraste han någonsin lagt sin fyrögda blick på. Det kunde omöjligt finnas något eller någon vackrare. Att de delade samma luft kändes som någonting Oberon inte alls gjort sig förtjänt av.
   ”Mitt namn är Oberon”, lyckades ungvargen klämma fram samtidigt som blicken flackade mellan hans egna tassar och främlingen. Ett nervöst fnitter lämnade honom och ett brett, omedvetet leende prydde hans ansikte.

Främlingen kom närmre. Doris kunde nästan fysiskt känna den unges blick på sig. Hon mötte den ett par gånger, men flackade lätt undan med flera av ögonparen. Han blinkade plötsligt upprepat och slog själv undan blicken på ett nervöst vis.
    ”Mitt namn är Oberon.”
Hon var inte säker på om det var hennes egna känslor eller om hanens nervositet smittade, men hon vek bak öronen när den blå fnittrade till. Det ryckte lätt i Doris mungipor som svar på Oberons leende. Den skrämda känslan lämnade dock inte hennes väsen. Hon kunde inte påminna sig om att ha mött andra med så många ögon sedan hon var liten. Även om hans anlete var mindre deformerat än hennes. Två av hennes ögonpar såg snabbt på hanens tassar. De såg relativt normala ut vid första anblicken.
    "Dorif", svarade hon lågt. Öronen ryckte ogillande och hon upprepade sitt namn ytterligare en gång. "Jag är Dorif." Hon försökte forma s-ljudet med tungan, men lyckades inte bli av med läspandet. Nosen ryckte lätt när hon vädrade Oberons doft. Där fanns en tydlig doft av fler vargar nästlad i hans fäll, den tydliga doften av en flockvarg.

Främlingen verkade besvärad av hur hon presenterade sig och försökte igen. Hon dröjde sig kvar vid namnets ändelse men hur mycket läpparna än rörde sig blev resultatet detsamma som innan. Dorif.
   "Det är tänderna, eller hur?", frågade Oberon och lät tungan fukta nosen. När hans egna tänder börjat växa hade han stundtals snubblat på orden och dess uttal. Det hade varit som att ständigt ha någonting i munnen. Oberon gissade att det var samma för vargen framför honom. I jämförelse, var hans föga imponerande. Han vågade sig på att möta Doris mångögda blick för en kort stund.
   "Mina är också i vägen ibland. Fast de är inte lika fi-- ... öh ...". Det hettade till om kinderna på nytt och Oberon nästintill viskade fortsättningen. "...f-fina som dina". Helveteshunden förstod inte varför det plötsligt var så svårt att tala, eller varför han precis givit henne en komplimang för sina tänder. Det var väldigt märkligt. Hela situationen var märklig.
   Oberon skruvade sig på nytt när tystnaden lade sig mellan dem. Han började ångra det han precis sagt. "Såååååååå ...", sade Oberon utdraget och skrattade nervöst. "Inte Dorif, alltså?". Just det! Namn. "Kanske, kanske Dorit?", prövade han och tippade huvudet till sidan. Hon verkade inte gilla hans förslag. "Eller Doril?". Ungvargen svalde hårt. Han skulle känna sig väldigt dum om han inte kunde lista ut hennes namn. "Doriiii ....". Han dröjde sig kvar vid namnet samtidigt som han febrilt försökte tänka på de olika möjligheterna. Dorin. Dorib. Dorim. Dorik ... nej! Dorip. Doris. Doris? "...s", avslutade Oberon och kikade på vargen. Något tyckts glimma till i hennes ögon. "Doris?".

Doris nickade när Oberon frågade om det var tänderna. Han fortsatte prata, men kom av sig själv. När han lyckades avsluta meningen så ryckte Doris till. Öronen reste sig över hennes huvud i ett överraskat uttryck, innan hon snabbt såg bort från unghanen. Fina? Hon flackade för ett ögonblick med de många ögonen, osäker på var hon skulle fästa blicken.
    När Oberon bröt tystnaden igen och försökte sig på att gissa vad Doris hade försökt säga med sitt namn. Doris vände tillbaks ansiktet mot den blå. Hon kunde inte hindra att det ryckte i mungiporna när han gissade på den ena ändelsen efter den andra. Hon fick hålla tillbaks ett lågt fnitter när han hängde kvar på hennes namn i jakt på rätt bokstav.
    "...iiiis?"
    Ja! Det var rätt. Doris öron ryckte på nytt, och svansen viftade försiktigt.
    "Doris?"
    Hon nickade.
    "Ja." Ett litet, tacksamt och något ursäktande leende lade sig över hennes läppar. Hon önskade att hon själv kunnat uttala sitt eget namn bättre. Det var lika frustrerande varje gång det blev fel.

Doris. Svansen slog i marken när Oberon försiktigt viftade på den. Han hade gissat rätt. Tacka gudarna för det! Hennes försynta leende fick honom att le brett. Det var fint. Hela hon var fin.
   "Jag har aldrig träffat en annan förut", erkände den blå och kikade nyfiket på den bruna. "Förutom min familj då." Vid ung ålder hade Oberon ansett att de tvåögda var de som var konstiga, men ständigt omgiven bland dem hade han snabbt insett att det snarare var tvärtom. Det var han och hans familj som var annorlunda, eller åtminstone inte likadana som de andra. Både Naira och Zayev hade berättat att det fanns fler av dem, men han hade aldrig träffat något förrän nu.
    Oberon ville veta allt om henne; vart hon var på väg, om hon var på väg någonstans, var hon bodde. Kanske ville Doris följa med honom? Dimitrij skulle säkert inte misstycka, intalade han sig själv med ett leende som växte för varje gång deras mångögda blickar möttes. 
   "Vad gör du här? Eller jag menar, bor du här?", harklade han sig och lät tungan fukta nosen. Tankarna som fört honom till Dimitrij fick honom att minnas varför han själv var här och inte i Acherati. Uppdraget. "Du råkar inte ha sett en fisk här i närheten? Inte en levande, utan mer en ... en symbol eller så?"

Doris kände en lätt oro när Oberon nämnde sin familj. Fanns de i närheten? Var de lika unghanen som stod framför henne? Lika nyfikna och vänliga? Han verkade åtminstone vänlig, om än lite osäker. Doris kände sig själv en aning osäker. Hon hade inte mött någon annan hellhound på vad som kändes som en livstid.
    Oberon bröt hennes funderingar genom att ställa en fråga. Doris tvekade för ett ögonblick, innan hon skakade på huvudet och öppnade munnen för att svara att hon inte bodde här. Hanen ställde dock en ny fråga, som om han just kommit att tänka på något. En fisk? Symbol? Doris skakade på huvudet igen.
    "Jag har inte fett någon fifk. Tyvärr." Hon spände läpparna i en ursäktande min innan hon fortsatte. "Och jag är inte härifrån. Jag letar efter Alif, min vän. Ah. Alif." Alice. Återigen rynkade hon koncentrerat ansiktet när hon misslyckades med att uttala sin väns namn. Varför hade alla viktiga namn i hennes liv behövt vara namn hon inte kunde uttala ordentligt?
    Doris såg upp på Oberon igen efter att ha sänkt blicken. Hon satte sig med vikten på bakhasorna, så att hon kunde höja framtassarna i en tydligt invand rörelse.
    "Har du fett en liten hikioki? Grön med lång lugg. Fåhär ftor." Doris visade med sina långfingrade tassar ungefär hur hög Alice var. Hon hade upprepat rörelsen så många gånger att hon hade tappat räkningen för många månader sedan. Hur länge hade hon letat? Två år? Mer?

Nästan drömmande såg Oberon på Doris när hon talade. Hon var inte bara vacker, hon talade dessutom med det mest charmiga uttal han någonsin hört. Fisk blev fifk. Vad han antog - efter en stunds eftertanke - var Alice blev Alif. Underbart.
    Oberon studerade Doris deformerande tassar noga när hon lyfte dem från marken och måttade sin försvunna väns ungefärliga storlek. Rörelserna var vana - fina. "Det var ingen stor vän, du!", log han mot henne. Det var inte konstigt att Doris tappat bort Alice, så liten som hon var.
    Nej, han hade inte sett en grön hikioki med grön lugg. Han hade nog aldrig sett en hikioki överhuvudtaget. Åtminstone inte vad han visste. "Nej, jag tror inte jag någonsin träffat en hick--, hickory ..." Helveteshunden skrattade nervöst åt sitt klumpiga uttal och harklade sig innan han försökte igen. "... en hikioki." 
     Svaret han gav verkade väntat, om än inte önskat. Doris såg ledsen ut. Nedstämd. Det gjorde ont att inte kunna hjälpa henne. Oberon ville ge henne en uppmuntrande slick över nosen, men lät bli. Han vågade inte. Det hade varit allt för opassande.
    "Jag kan hjälpa dig leta om du vill?", erbjöd ungvargen istället. De skulle nog kunna hitta Doris vän. Tillsammans. Svansen viftade försiktigt bakom honom och han såg sig omkring. "Hon kan inte vara svår att hitta nu när det börjar ljusna." Aldrig slog tanken honom att Alice varit försvunnen länge.

[Hade totalmissat att du svarat ...]

"Hon kan inte vara svår att hitta nu när det börjar ljusna."
    Doris mötte Oberons ögon när han erbjöd sig att hjälpa henne leta. Den unga hanen viftade på svansen. Doris sänkte blicken och skakade långsamt på huvudet. Hennes hållning sjönk när hon åter satte framtassarna i marken. En djup suck slapp mellan hennes läppar.
    "Tack, men..." Doris rynkade pannan mellan de många ögonen och såg upp igen. För en sekund mötte hon åter Oberons blick, innan hon såg ut över området runtom dem. Mot träden bakom den blå hanen som vittnade om det som en gång varit en lummig skog. Mot vidderna bakom Doris som öppnade sig mot ett oändligt fält av gult vajande gräs.
    "Jag har letat väldigt, väldigt länge. Alif... förfann innan branden." Hon nickade menande med sorgfull min förbi Oberon igen. I riktning mot den brända skog hon visste fanns där. Den var troligtvis grön igen nu, grönskande runtom de mörka stammarna som lämnats kvar. Doris kunde föreställa sig det, men ville inte återvända dit. Hon var inte säker på om hon kunde. Hon var rädd för vad hon kunde hitta där.

[Lugnt, det är inte som att jag är snabbare på att svara xD]

Svansen ivriga viftande dog sakta ut när Doris skakade på huvudet. Hon sjönk ihop där hon satt, som om luften gått ur henne. Leendet falnade på Oberons läppar när hon började tala. Hennes ord dog ut och blicken vandrade från honom till en punkt bakom honom. Hon rynkade på pannan.
   Novisen förstod inte. Hade han sagt någonting fel? Huvudet tippade över till ena sidan. Han ville följa hennes blick, se vart hon tittade, men lät bli. "Vad?", frågade han försiktigt samtidigt som han lutade sig närmare.
   "Jag har letat väldigt, väldigt länge. Alif... förfann innan branden."
   Oberon sneglade bakom sig. Han var själv inte född när skogsbranden dragit förbi, men hade hört ledaren och andra medlemmar tala om den. Han hade svårt att greppa vidden av det hela - att elden kunde vara så destruktiv. Själv hade han aldrig sett sin egen kraft så.
   "Åh, jag... förlåt. Förlåt, det var inte meningen", sade han efter han vände blicken tillbaka mot Doris, och märkte hennes sorgsna min. Han ville inte göra henne ledsen. Det kändes som att allt var hans fel, för att han inte vetat bättre. Även om han inte kunnat veta.
   Han ville trösta henne, ge henne någon form av hopp, men visste inte hur. "Men hon... hon kanske klarade sig? Du sade att hon försvann innan branden? D-då kanske hon finns där ute någonstans?" Oberon försökte sig på ett litet hoppfullt leende.

Ett kort, glädjelöst läte som kunde ha varit ett skratt lämnade Doris när Oberon sade att Alice kanske hade klarat sig. Hon mötte hans blick med majoriteten av sina ögon. Hans försök till ett leende fick det att rycka vagt i Doris egna läppar.
     ”Jag vill tro det.” Hon skrattade till igen; ett lågt, skälvande läte. ”Jag har letat i hela landet enda fedan… fedan…” Ingen hade sett Alice. Ingen hade något minne av en liten grön hikioki med lång lugg. Ingen hade kunnat ge henne någon ledtråd eller riktning. Det började bli svårt att intala sig att Alice fortfarande fanns där. Samtidigt kunde hon inte ge upp. Vad skulle Alice säga, om de fann varandra igen, och Doris hade slutat leta? Tänk om Alice också letade efter Doris i detta nu?
     ”Jag vill tro att hon finnf där ute”, upprepade hon lågmält. Blicken sökte sig tillbaks till Oberon efter att ha sjunkit till marken. ”Om du… om du fer henne. Kan du fäga att jag… att Dorif letar efter henne?” Leendet i hennes ansikte blev bredare i ett inte helt lyckat försök att se mer hoppfullt ut. Han var söt, den här unghanen. Han behövde inte ursäkta sig för att han inte vetat. Ingen hade vetat något om Alice. Doris fick fortsätta leta på egen hand. Ändå var hon tacksam, för alla hon mött som erbjudit henne hjälp, som erbjudit henne att förmedla att hon letade efter hennes vän, skulle de stöta på Alice innan Doris själv gjorde det. Hon ville tro att de skulle hitta varandra igen en dag.

"Hon kanske inte vill bli hittad?", tänkte Oberon högt efter att ha gått förlorad i Doris röst och uttal. "ELLER NEJ jag me... menar... h-hon...", spottade han ur sig i ett lönlöst försök att rädda situationen. Vad var det med honom?!
   Novisen knep ihop ögonen och klickade med tungan mot gommen i en frustrerad gest riktad mot sig själv. "Morikos morrhår, det är nog det sista du vill höra", suckade han besegrat och blickade upp mot himlen som om räddningen fanns där.
   Det kändes som om ansiktet skulle fatta eld. Det kanske hade varit lika bra. "Vad jag mena... vad jag tänkte säga var... att..", började Oberon och fuktade nosen. Han drog ett djupt andetag, försökte samla sig och såg mot Doris.
   "Klart jag ska säga det om jag ser henne. Jag ska be hela flocken hålla utkik. Lovar!", sade han och log försiktigt mot henne. "Alice. Lång lugg, grön och så här stor." Oberon lyfte sin högra framtass och måttade från marken den ungefärliga storlek Doris tidigare visat. "Visst?"

[Om du inget har att tillägga kan vi se detta som avslutat så lilla Doris äntligen får traska ut ur Numoori.]

Doris blick föll till marken med en djup suck. Alice ville kanske inte bli hittad? Trots den uppgivna känslan i hennes bröst så var där något starkare som snabbt dränkte tanken. Nej. Nej, Doris kände Alice, bättre än någon annan hade gjort. Om det var något Alice ville så var det att bli hittad. Bli sedd. Och Alice var Doris vän. En fåfäng sådan, men en sann vän som brydde sig om Doris. Även om Doris ibland tvivlade på att hon någonsin skulle hitta Alice igen, så behövde hon aldrig tvivla på att Alice skulle vilja bli hittad.
     Hon höjde nosen igen och gav Oberon ett litet, mer genuint leende än tidigare när han måttade Alices höjd.
     ”Ja”, svarade hon med grumlig stämma. Hon var tacksam. Så väldigt tacksam för alla som försökt att hjälpa, även där de inte hade behövt. Hon hade fått så många uppmuntrande ord från främlingar runtom i hela landet, vargar som sett förbi hennes många ögon och som försökt trösta hennes sorg och lätta hennes börda. Vargar som skulle hålla utkik efter Alice. En dag skulle hon säkert bli hittad.
     Doris visste inte då, i den stunden, vart hennes steg skulle leda henne. Hon visste inte att hon inte långt senare skulle trotsa sina rädslor för en vän hon kanske aldrig skulle finna igen. Hon kunde inte ana vart stegen skulle leda henne. Men det var med ett litet hopp, och oerhörd tacksamhet, som hon mötte Oberons blick med alla sina ögon.
     ”Tack.”
 
[Avslutat! :'D]