Det hade bara varit en dröm, men tre till hade följt i dess kölvatten. Det var olika gudar varje gång. Moriko, sedan Kaito, och denna natt hade Aurinko själv kastat Blair upp, ner, upp, ner, som ett trasigt byte. Han hade fortfarande haft blodsmak i munnen när han vaknat från de brutna revbenen.
     Eldguden var dock inte det som skrämde honom. Den som skrämde honom var Chaibos. Guden var den enda vars aura var lugn, väntande. En efter en hade de andra gudarna bleknat bort, och igår hade Chaibos aura varit överväldigande. En fruktansvärd stillhet, som nästan hade dränkt Aurinkos eldiga vrede. 
     Det gick på tid, det var han nästan säker på. Det här var hans andra chans, och han höll på att sumpa den. Tanken på att vara ensam med Chaibos skrämde vettet ur honom. Något sa honom att han inte skulle vakna ur den drömmen.
     Blair hade sökt sig ner till vattnet för att rensa tankarna med lite saltdoft. Han brukade hålla sig till sötvattnet i sjöarna, men då och då kallade havet på honom. Idag var en sådan dag. Han vandrade i kanten av vattnet, njöt av vattnet som sköljde in över tassarna. Ibland kom han upp i vilda språng, kastade sig upp i luften och gjorde några volter innan han dalade ner mot marken igen. Det släppte ut lite av den vilda rastlösheten han kände, och inte minst fick det honom att känna sig bättre.
     Under ett sådant här språng, när han fortfarande var i luften, fick han syn på något stort och blått som rörde sig. Det var helt olikt allt annat han tidigare sett. Nyfiken styrde han sig själv ditåt, och dalade samtidigt. En varg? Ju närmare han kom, desto säkrare blev han, men desto fulare tyckte han att hon var. En fiskvarg! Vad var det för styggelse?
     Trots tog han mark några meter bort från henne, men rörde sig närmare. I sitt stilla sinne undrade han om gudarna sänt henne till honom, men han tyglade den tanken. Det gällde att hålla sig lugn.
     "God morgon", hälsade han. "Lockad av saltvattnet?"

Resan hade varit lång. Sedan Pocras död hade Ula planlöst simmat längs Numooris kuster. Tom i hjärtat och slut på kraft hade hon stannat här i ett par dagar, på Lövskogens strand. Hon gick på korta ben, tung och klumpig på land, men det var en skön omväxling. Snart skulle hon återvända till havet.
En mjuk duns i sanden en bit bort fick Ula att vinkla ett spetsigt öra åt det hållet, och hon lyfte huvudet. På land var hon sårbar, det visste hon, men havet hade alltid hennes rygg. En brun, bevingad varg uppenbarade sig för hennes syn, och deras blickar möttes.
"God morgon," hälsade hon tillbaka, den stora munnen formades till ett snett leende. Hon var långt ifrån lika nätt och lätt som den lille bruna vargen, och kände sig lite väl självmedveten över sitt utseende. Av de vargar hon stött på på fastlandet, hade hon inte sett  någon som såg ut som henne det minsta. 
"Ja, jag..." Lite osäkert skruvade hon på sig. "Jag antar att det är där jag hör hemma. Jag ska strax simma vidare. Jag ville bara..."
Hon såg ut mot horisonten. Pocra.
"Jag gillar det här landet. Jag ville bara se lite mer av det innan jag far vidare."

Hon var gigantisk. Blair stod emot impulsen att vända upp huvudet för att se henne ordentligt. Han ogillade att vara mycket mindre, men klistrade på ett brett, varmt leende. Simma vidare? Ett kallt grepp av panik grep om hans hjärta, men han dolde det väl.
     "Åh!" Ögonen glittrade av öppen vänlighet. "Du kan ju inte bege dig utan att ha sett Yanamore! Det ligger inte långt härifrån." Han tog några steg mot skogsbrynet, men stannade upp med ett smått osäkert uttryck. På insidan pulserade blodet, och han hade svårt att inte darra. "Om... om jag inte tränger mig på, såklart." Kroppsspråket var tydligt avvaktande, och leendet hade blivit mer försiktigt.
     "Jag är Blair, förresten", log han.

Ula spetsade nyfiket öronen.
"...Yanamore?" 
Det hade hon inte hört talas om förut, men det lät väldigt fint. Och om det inte låg långt därifrån borde det inte vara några problem. Hon klarade sig ett tag utan vatten, även om hon snabbt blev trött av att färdas på land.
"Jag heter Ula," presenterade hon sig med ett litet leende. "Är Yanamore inte långt bort så kan jag nog ta mig en titt... det är inte som att jag har bråttom."
Ula försökte att inte visa sig dyster.

"Härligt!" Blair ledde henne in i skogen. Först rakt in så att stranden försvann, men efter att ha väljt för lite fallna träd och stenar gick de enligt hans inre kompass snart parallelt med strandkanten.
     "Du har valt rätt tid att komma hit", började han och såg tillbaka mot honan, som gick jämnsides med honom. Ula, trodde han att hon hade sagt. "Nu vaknar fåglarna. Titta, där borta är en rödhake." Han nickade framåt, och medan hon såg efter fågeln studerade han henne diskret. Från ansiktet stack en mängd utväxter, men precis bakom, vid nacken, var pälsen slät. När hon tittade framåt var det dock svårt att avgöra, för de skyddade effektivt nacken. Det fanns bara ett sätt att ta reda på det.
     "Åh!", utbrast han glatt, och kallade på så sätt till sig hennes uppmärksamhet igen. "Där är min favorit! En blåmes!" Han nickade över henne, bort från sig själv, mot ett närbeläget träd.

Ula följde den bevingade vargen in i skogen. Hon rörde sig inte snabbt på land, och varje steg hon tog var tungt och ljudligt. Blair pekade ut fåglar som vaknade i skogen och Ula såg dem med stort intresse. Hon såg för det mesta bara fiskmåsar och liknande, dessa små fåglar med vacker sångröst var inget hon sett tidigare.
"Åh!"
En blå fågel? Ula följde hans nickning och såg in bland träden. "Var? Är det den lilla på kvisten där?"

Blodet susade så högt i öronen att Blair inte hörde vad hon sa. Hela han sjönk in i ett hyperfokus. I samma sekund som hon blottade nacken för honom agerade han. En vindpiska, riktad mot hennes ben, slog för att förhindra att hon sprang därifrån. Visserligen verkade hon inte vara smidigast på land, men han tog inga risker. Samtidigt som röda sträck uppstod över hennes baksida ben, tog han ett språng mot nacken med blottade tänder. Hon kunde inte ens ha talat färdigt när Blairs tänder sjönk djupt ner i huden. Ew! Det kändes som att hon bara bestod av hud. Han visste inte ens om han kände någon blodsmak än. Synfältet var nästan fullt av prickar, och i dem kunde han endast se Chaibos siluett. Han var tvungen. Det fanns ingen annan utväg.
     Innan Ula började kämpa emot pressade han ena tassen mot hennes sida - lite irriterande var det att han tvingades stå på två ben - och slet. Ett stort sår fläktes upp, och han högg igen på samma ställe för att nå djupare. Den här gången smakade han blod, och det var så sött på tungan.

Ula kände som en vinande piska mot bakbenen. Hon föll tungt till marken, och kände därefter vass smärta i nacken. Vid det tillfället kunde hon inte annat än tacka gudarna för sin tjocka hud.
"Vad tar du dig till!" fräste hon oförestående och försökte skaka av sig honom, men det var inte så lätt. Hon kunde inte ens ta sig upp på fötter. "Någon! Hjälp!"
Hon gjorde en ansats att rulla bort, men avbröts av Blairs tass som pressade mot hennes sida. Han slet, och Ula skrek högt av smärta. Ännu ett hugg, och den här gången kändes det betydligt mer. Ula kastade vilt med huvudet och gjorde allt för att ta sig undan, men attacken hade varit plötslig. Hon gjorde en ny ansats att tumla runt och skydda nacken.

"Någon! Hjälp!" Möjligheten att det skulle dyka upp någon var en risk han var villig att ta, för han hade gått för långt för att stanna. Hon krängde till, och han tvingades släppa taget när hennes vikt övermannade honom. Hon tumlade bortåt, och han noterade belåtet att blod från hennes hals kraftigt färgade marken under.
     Blair följde outtröttligt efter, och tog ett skutt över henne för att återigen vara vänd mot henne. Nu var dock utväxterna ivägen. Istället för det öppna såret högg han mot den oskyddade buken, men gav upp så fort tänderna sjönk ner i späcket. Vad var det här? Någon sorts utmaning från gudarna? Gillade de att se honom kämpa? 
     Med en irriterad morrning tog han ett språng över henne igen, och högg henne bakifrån över pannan och skallbenet. Här var inte lika mycket fett, konstaterade han nöjt, och pressade ihop käkarna med så mycket kraft han bara orkade.

Tacka Gudarna, han släppte taget när hon krängde sig åt sidan. Hon rullade en bit, försökte desperat återfinna balansen och ta sig upp på tassar. Blodet värmde hennes nacke och hals, droppade ohämmat över marken. Fort, fort härifrån!
Men Blair var där snabbt, och högg mot hennes blottade buk. Ula skrek högt, trots att han inte klarade att bita genom späcket gjorde det ont. Han gav upp, tog ett språng över henne igen. Ula gjorde allt för att blockera, hålla ögonen på honom och gå till motanfall men han var för snabb för henne. Hon var rädd han skulle hugga hennes öppna köttsår, men det gjorde han inte. Det exploderade smärta över hennes huvud, och hon insåg med stor fasa hans avsikt. Hon skrek högt av smärta, ett skrik som höggs kort när skallbenet krossades. Ulas tunga kropp blev slapp och det svartnade för hennes blick.

Blair hade halvt inte väntat sig att det skulle fungera, men kanske hade fiskvargen ett svagare skallben än väntat. Hon ryckte till, och blev sedan helt slapp. I någon sekund höll han kvar sitt grepp, men backade sedan. Trots att striden inte varat mer än några minuter kände han sig fullpumpad av adrenalin. Det var bäst att flytta henne nu, medan han fortfarande hade styrkan.
     Det tog otroligt lång tid att få ner fiskvargen till havet. Han hade inte kämpat med sådana vikter sedan han tränat nere i Kawazatriskogen. När den döda kroppen väl låg i vattenbrynet tvingades han stanna upp. Andetagen var ryckiga och benen darrade. Det var inte långt kvar, men den fuktiga sanden ökade friktionen och gjorde de sista metrarna otroligt krävande.
     Tillslut täcktes kroppen av vatten, och han såg hur vågorna började dra henne ut. Åsynen fick all kraft att rinna ur honom, och han var tvungen att sätta sig ner vid strandkanten.
     "Se mitt offer", mumlade Blair, men fortsatte sedan med högre röst. "Gudar, jag har gjort som ni önskat. Jag hoppas att själen och kroppen jag har skänkt er kommer att glädja er." Inget svar. Naturligtvis fick han inget svar. Istället kollapsade han totalt i sanden, och lyssnade på vågorna. Någon gång måste han ha somnat, för när han vaknade flera timmar senare så kände han sig mer utvilad än vad han gjort på mycket, mycket länge.

[Avslutat.]