I nattens mörker och dimmans fukt vandrade en ensam gestalt. Dagg som fastnat i pälsen på hanen glittrade i guld där ensliga månslingor pressade sig genom den vita dimman. 
Genom natten ekade hans sånger. 
Erakan hade aldrig varit speciellt musikalisk, inte enligt sig själv. Sånger och hymner hade dock alltid varit en del av hans liv, från de första stegen och längst varje fortsatt taget kliv därefter. De hade funnits genom uppfostring och genom ensamhet. De hade varit flerstämmiga melodier runt en liten eld och hans ensliga stämma för att bryta tjocka barriärer av tystnad. 
Denna kväll sjöng han en inlärd melodi vars ord han själv inte förstod. De var gamla, och de hyllade himlens gudar, och mer än så behövde Erakan inte veta. 
Stämman ekade i en låg tenor mellan träden, fri från osäkra skakningar. 
Annars var den klingande rösten alldaglig. Inte speciell, utöver viljan att sprida sången till alla andra. 
Erakan vände, och började vandra tillbaka mot lyorna. Mot himlen ljöd nästa sång, en om vindar och stormar och virvlande känslor. 

[Öppet för vem som hellst i flocken ;D även nya små nissar!]

Den unga honan satt stilla och blickade upp mot den rundade månen som kikade ner mellan trädens grenar. Trots att den var så liten så lös den så starkt att den kastade ljus på dom som var på marken. Jenova hade självklart provat att nå den men sett sig besegrad då luften så högt upp var alldeles för kall att flyga i. Frost hade till och med lagt sig på hennes fäll och fått vingarna att stelna. Det hade varit en obehaglig upplevelse men hon hade åtminstone provat. Kanske skulle hon klara av det när hon blivit vuxen.
Det ryckte till i drakargens öron när melodin av en sång från en svunnen tid nådde henne. Hon hade ingen aning om vad det var eller om vad den handlade om. Bara att det lät mjuk och behagligt i hennes öron.
Unghonan sken upp av ren och skär nyfikenhet och såg sig snabbt omkring men den röda blicken fylld av iver. Vem var det som gjorde ljuden? Svansen svängde bakom henne och vingarna lades på nytt till rätta. Någon ur flocken? Någon annan? Något annat? Hon reste sig upp på alla fyra och höjde nosen till luften. Dimman låg tät genom skogen och gjorde det nästintill omöjligt för henne att urskilja något i det spöklika landskapet som tornade upp sig under henne.

Stegen bar hanen vidare; slingrande i slalom mellan trädens dimmiga stammar. Sett ovanifrån skulle man nästan kunna tro att det var med motvilja den gående styrde sina steg mot lyornas håll.
Som om tassarna hellst ville någon annanstans. 
När de sista tonerna på sången ebbat ut föll tystnaden över skogen åter, likt en dämpande slöja. Erakan funderade på vad han nu skulle sjunga, för även om han kunde många melodier så kom det stunder då huvudet plötsligt kändes tomt. 
Han drog ett andetag, och tänkte.
Ett hummande ljud började ta form, en melodi ännu utan ord. Den ekade ensam, okomplett utan flera stämmor att fylla i dess tomrum. 
En dag kanske han skulle kunna lära ut de strofer som saknades. Han kunde dem, men ingen än hade han försökt lära. 
Han fortsatte humma utan ord, ej ännu medveten om att någon hört hans stämma. Normalt sätt kunde han höra hjärtslag på många meters håll, men för att koncentrera sig på melodierna i huvudet behövde han ignorera vad hörsel ibland sade honom. Man kunde inte lyssna på omgivningen samtidigt som man försökte höra de fallande tonernas klang. 
Erakan visste att han borde sova, eller i alla fall försöka. Den kommande morgonen skulle han och Uriko patrullera de östra gränserna, vilket skulle vara relativt ansträngande för honom. Uriko pressade sig gärna, och med längre ben och generellt mer uthålligare kropp så behövde verkligen Erakan ta i för hinna med. Dock uppskattade Erakan Urikos sällskap; de kunde diskutera mycket och tala öppet om deras respektive tro och böner. Erakan föredrog Windfari även om han tillbad alla fem, medan Uriko enbart höll sig till Aurinko. Hanen förnekade inte någon av de andra Gudarna, men kreschimen bara.. föredrog Eldens gud framför de andra. 
Genom dimman stötte han på en doft. Den tillhörde någon i flocken; förmodligen en av de nyare eftersom det inte var Aisu eller någon av de unga.
Hanen tvekade i ett par ögonblick, men fortsatte sedan som om inget hade hänt. Om den nye ville ansluta sig så var den varmt uppskattad, men han tänkte nog inte aktivt söka upp sällskap.

Lika plötsligt som melodin tagit form så dök där snart upp en figur inom ramen av hennes synfält. En figur som såg ut att kämpa sig fram genom dimmans täta slöjor. Jenova reste sig upp på alla fyra och sträckte nyfiket på halsen. Bakom henne började den avlånga svansen att vagga fram och tillbaka i en dold rytmik. Vem var vargen? Och sångerna utan ord, var det hans egna? Med mjuka rörelser tog hon ett skutt och landade på marken bredvid det nervälta trädet. Hon kunde inte hejda den fascination som som drev henne framåt mot individen. Sångerna var så behagliga. Så mjuka och lätta för öronen att fånga.
Med några raska steg lät hon tassarna föra henne bort till den andre, hon försökte vara så tyst som möjligt för att inte störa och avbryta hans sång men stegen blev klumpiga i det fuktiga gräset. Inte en men två gånger höll hon på att snava i dimmans förrädiska dans. Båda gångerna svor hon lågt för sig själv och stapplade sig tillbaka på rätt köl igen.

Erakan log mellan tonerna när färggranna svordomar nådde hans öron. Det var en av de nya, för rösten var honom inte speciellt bekant. Det var inte Tezuka, så långt kunde han känna sig säker. 
Istället för att fortsätta spekulera satte han sig ned. Marken var fuktig, men den tjocka fällen skyddade gott från kylan. Melodin fortsatte, men han bytte stämma till en ljusare och rakare variant. En idé hade formats i hans huvud, och han tänkte se om det kanske var möjligt att lära ut den ordlösa sångens klang. 
Så han väntade på att den nye själv skulle framträda, och så länge övade han på den melodi han tänkt lära ut.

De möttes tillslut upp och Jenova satt som förundrad när den äldre, men mycket mindre hanen fortsatte sjunga på sin ordlösa sång. Det var så fängslande! En ny sång tog vid och hannen instämde med att drakargen själv skulle försöka ta ton.
De satt där, tills dess att solens strålar kunde skymtas vid horisontens rand och kort därpå så vandrade de båda vidare till flockens sovplats.

[Avslutat. Nish - har skickat ett PM till dig om du har missat det]