Solen stod högt på himmelen. Detta till trots var det dunkelt. Inte en själ fanns att se. Inga fåglar sjöng. Det enda som fanns var mygg. Mygg och deras irriterande ton.

Zayev var mycket noga med vart han satte tassarna. Ett enda felsteg och han skulle falla i och fastna. Och det var ingenting han önskade. Han visste att han inte skulle kunna få någon hjälp om han hade otur. Han kastade en blick upp mot himmelen. Han kunde knappt se solen. Det enda som fanns var en ljus cirkulär fläck bakom ett tjock lager utav dimma. Hans ena tass blev plötsligt våt och han stannade upp med ett ryck. Instinktivt backade Zayev undan och ryckte upp tassen ur träsket. Han förbannade sig själv. Hur kunde han ha varit så dum att han fortsatt att gå trots att han tagit ögonen från vägen framför sig? Hur kunde han ha varit så dum att han valt att ta en genväg genom träsket? Han stannade upp för ett ögonblick, men ångrade sig genast. Han hade känt hur marken inunder honom hade sjunkig under hans tyngd. Någonting som oroade honom lite. Han fortsatte framåt i sakta mak med full koncentration.

Dumstridigt skuttade Deino runt i träsket. Hur hon hamnat där var ett mysterium, men det var inget problem och inget hon tänkte mera på. För vad var roligare än att utmana sig själv på en 'kamp' mellan liv och död? Glada läten undslapp henne varje gång hon tog ett skutt och svansen viftade uppskattande när hon stod på fast mark. Eller ja, fast och fast. Så mycket fast som den kunde vara i våtmarkerna.

Tack vare sin lätta kropp oroade hon sig inte för att marken under henne skulle sjunka, och även om den skulle råka göra det, så skulle hon snabbt kunna ta sig därifrån.
Med smidiga rörelser undvek hon att hoppa rakt ut i det sörgiga vattnet och fortsatte sedan säkert framåt. Äventyret peppade henne till att tänja gränserna och hon gjorde därför fler och fler ambitiösa hopp, vilket slutade med att halva hennes kropp hamnade nedanför tuvan hon tänkt landa på. Men hon sparkade sig upp och fortsatte bekymmerslöst.

Men när hon fick syn på något stort och svart längre bort, som inte riktigt passade in, saktade on in för ett ögonblick innan hon satte av i full fart mot varelsen med tungan utanför munnen.
Att komma ikapp var inte särskilt svårt, så den store tog den försiktigt. Så nära som hon var nu, saktade hon in farten och såg på det hon mest tyckte liknade en björn med stora ögon. Hon gick bakom honom och försökte se om hon på något vis kunde komma förbi.

" Hallå där " sa hon glatt och viftade en aning på svansen.

Zayev var så inne i sin egen koncentrerade värld att han inte lade märke till att han inte var ensam. Det var inte fören rösten tillhörande en mycket ung tik han faktiskt var medveten om hennes närvaro.
"Hallå där."
Hannen frös på plats när han hörde hennes glada stämma. Sakta för att inte falla i träsket vände han sig om. Hans fyra ögon lokaliserade den lilla tiken. Så liten.
"Hej." sade Zayev, märkbart tagen på sängen. "Vad gör en sådan ung valp som ni här?"
Ett träsk var inte en passande plats för en valp. Och definitivt inte en som inte verkade inse hur farligt det kunde vara.

Hon kunde inte annat än att flina när den store fluffiga björnvargen försiktigt vände sig om för att inte välta. Och om än möjligt spärrades hennes ögon upp ännu mera när hon såg dess udda utseende. De fyra ögonen och betarna. Såg han extra bra med ett par extra ögon? Hon satte sig ned och betraktade vargen hon hade framför sig noga.

" Jag upptäcker världen " Tog en kort paus och fortsatte sedan. " Är inte det ganska självklart? " Hon hade aldrig lärt sig att uppföra sig och det märktes nog tydligt.

" Varför har du fyra ögon? " Frågade hon nyfiket och såg kisande på dem, som för att se något hon inte redan sett.
" Alla andra har bara två " Det visste hon, ingen annan hade fyra ögon.
" Och varför ser du ut som en björn? "

Zayevs ena öra ryckte ogillande till då valpen nästan idiotförklarade honom. Han öppnade munnen för att svara men blev avbruten. Han stängde den igen. Ännu ett snesteg från valpens sida. Men hon var bara en valp, så han hade lite mer förståelse. Men även en valp borde lära sig att inte vara oartig mot någon. Framför allt inte de som är äldre. Då kaskaden utav ord slutat strömma ut ur valpens mun öppnade han munnen på nytt.
"Jag har fyra ögon och ser ut som en björn därför att jag föddes sådan. Min far ser likadan ut."
Han gjorde sin förklaring med ett någon förvirrat sinne.
"Vet era föräldrar om att ni är här?"
Zayev gillade inte att en så pass ung tik skuttade runt på en plats som denna.

Deino reste sig glatt upp i en enda smidig rörelse och svansen fortsatte att vifta. Hanen pratade roligt. Någonstans inne i huvudet väcktes ett minne, det var något om artighet. Jo, hennes mor hade nämt något om artighet innan hon givit sig av för att få upptäcka världen.

" Då måste din pappa varit väldigt ful " Hon yttrade orden med ett försiktigt leende. Baktanken av meningen var nog att se hur mycket tålamod hanen skulle ha med henne. Skulle sista droppen tippa över, skulle hon lätt kunna fly. Så det var ingenting att oroa sig över.

" Jag tror inte dom bryr sig om vart jag är. Och jag får gå vart jag vill " Huvudet höjdes stolt. Hon fick gå precis vart hon ville och ingen kunde hindra henne.

" Vet Dina föräldrar att du är här då vargbjörn? " Tonen var enbart förställd för att retas och det ryckte i mungipan.

Zayev tappade nästan hakan. Denna valpens brist på repekt överraskade honom. Hon var kanske inte gammal, men till och med hon borde veta bättre.
"Du borde vakta din tunga, valp, om du vill ha den kvar." sade han men märkbar irritation i rösten.
"Och vad gäller mina föräldrar: de är båda döda."
Om hans far verkligen var död visste han inte, men han kände inget behov att förklara för en sådan ouppfostrad valp. Han gick något steg närmare henne. Det var inte fören då som han faktiskt insett att han sjunkit ner en bit i marken. Han borde vara mer försiktig. Framför allt med tanke på att han vägde en hel del.

Hotet berörde henne inte ett dugg.
" Och hur ska det gå till? Jag springer ifrån dig jättelätt " Sade hon med retlig glädje i rösten.

" Vad har du för krafter? Jag är jättenyfiken på vad jag har, men jag vet inte vad det är än " Sade hon med samma glada tonfall.
Blicken sänktes till hanens fötter och sedan tillbaka till det lägre av de två ögonparen.
" Vet du vad? " Hon tog en kort paus, och svarade sedan på sin egen fråga innan den andre fått chansen. " Jag tror inte du borde stå så stilla. För jag tror inte att du skulle kunna komma upp om du ramlar i. Inget illa menat eller så, jag säger bara vad jag tror. " Hon log okynnigt mot honom och satte sig ned igen.

"Jag skulle vilja se dig försöka."
Ett hotfullt leende dök upp på Zayevs läppar då han såg på valpen. Han skulle kunna stopopa henne med sina ljudvågor. Han kunde få hennes huvud att explodera om han så ville. Ord fortsatte att lämna den unga tikens mun. Hade hon inte fått tala på länge, eller vad var det frågan om? Men tyvärr hade valpen rätt i en sak: han borde inte stå stilla på samma plats allt för länge.
"Jag antar att du har rätt." sade han och började röra sig närmare valpen.
Ville hon springa skulle han inte göra henne besviken.

Deino hade en litet aning om vart detta skulle leda, men ändå avfärdade hon tanken på att ge sig. Hon ville varken vara ensam eller uttråkad, vilket hon skulle bli om hon gav sig av.
" Om vi hade haft ett bättre underlag hade vi kunnat springa ikapp. Visst? " Hon log stort. " Fast du har längre ben än jag. Betyder det att du skulle vinna isåfall? " En glimt av oro syntes i hennes ögon för ett kort ögonblick, men ersattes snabbt av den vanliga självsäkra uppsynen.

När hanen kom närmare backade hon några steg och fyrade av ännu ett okynnigt leende. Hon kände att marken under henne blev mer instabil, men inte tillräckligt för att det skulle störas av hennes vikt, men därimot av hanens.

" Jag heter Deino. Vad heter du? " Frågade och viftade åter på svansen.

Valpen backade undan då Zayev kom närmare, utan att helt lägga märke till att marken var mjukare här. Han skulle inte bara komma ikapp henne om de sprang, han skulle plocka upp henne och bära med henne hem. Om han endast visste vart hem i hennes fall var. Valpen pressenterade sig. Nästan motvilligt gjorde Zayev det samma.
"Mitt namn är Zayev."
Deino såg så glad ut. Nästan lite för glad. Zayev var fortfarande smått irriterad på valpen och hennes oföskämdhet.
"Säg mig, vart är det ni bor? Vart är er familj?"
Om han kunde få veta det skulle han gå raka vägen hem till dem och ha ett allvarligt samtal med hennes föräldrar. Någon måste ju uppfostra henne!

Hon tog ett skutt från sida till sida och gav ifrån sig ett glatt läte. Zayev. Coolt namn.
" Zayev Zayev Zayev " Upprepade hon högt och skapade någon sorts melodi. " Zayev Zayev Zayev Zayeeeeeev " Hon 'skrattade' och såg uppskattande på Zayev.

" Joo. Du vet. Jag bor lite varstans. Typ överallt " Det ryckte i hennes mungipa, men hon försökte hålla ett allvarligt uttryck. " Var bor du själv Zaaayev? " Frågade hon samma sjungande ton som innan. Det skulle inte förvåna henne om han sa att han bodde i någon enslig grotta någonstans. Eller i någon håla i en död skog.
" Bor du i en grotta? " Ännu ett leende lekte på hennes läppar och hon tog ännu ett steg bakåt.

Zayev glömde nästan bort att vara arg och irriterad när valpen började sjunga hans namn. Ett road leende hotade att bryta upp på hans läppar, men han höll noga tillbaka det. Uppskattning fyllde Deinos ögon. Då hon talade om vart hon bodde ryckte det till i hans ena öra. Okej, han skulle behöva ta valpen härifrån och släppa av henne på en säkrare plats än träsket. Här kunde hon inte stanna.
"Bor du i en grotta?"
Detta fick nästan Zayev att skratta högt. Hon var på sätt och vis rätt, men inte helt.
"Nej, jag bor i Tenkais öken tillsammans med min flock." svarade han så allvarligt han kunde.
Dock smög en viss road ton in i hans röst utan att han ville det.
"Om ni bara står stilla." sade han sedan och gick fram till valpen.
Marken inunder honom hotade nu med att sänka honom i träsket om han inte var försiktig. Hans tyngd var kanske till nytta i strid, men just nu gjorde den mer skada. Vare sig Deino ville det eller inte skulle han ta med henne ut träsket nu.

Hon rynkade på pannan när Zayev talade om vart han bodde.
" Där har jag nog aldrig varit. Fast det låter ganska varmt tycker jag " Sade hon fundersamt och försökte föreställa sig hur det såg ut, utan att direkt lyckas. En öken, visste hon var sand, men vad som fanns att äta där och vilka träd som fanns hade hon ingen aning om.
" Finns det älgar där? " Frågade hon sedan och såg frågande upp på hanen.

Men då han sade åt henne att stå stilla formades hennes läppar till ett busigt leende istället, hon tog ett skutt bakåt och ställde sig i typisk lekposition med svansen viftande bakom sig.
" Du kan ju alltid försöka fånga mig " Hennes tonfall var retsamt och det glimmade i hennes gråa ögon. Glatt tog hon ett skutt framåt och sprang sedan förbi honom med ett glatt tjut så hon hamnade bakom honom istället. Lekfullt hoppade hon omkring bakom honom och väntade på att han skulle leka med henne.

"Nej, det minns inga älgar i öknen."

Zayev vände bort blicken. Han ville inte att Deino skulle se det lilla leende som fanns på hans läppar. Då den lilla tiken ville leka och sprang förbi och bort från honom himlade han med ögonen.
"Gode gudar..." mumlade han och vände sig omm noga med att inte falla i det murkna vattnet.
Han kände inte någon större lust till att springa efter henne, men han kunde inte låta henne vandra runt i träsket själv. I sakta mak började han följa efter.
"Spring inte längre in i träsket!" sade han med lätt varnande ton.
Han ville inte behöve springa efter och rädda henne med risk att själv fastna.

Äventyrslystet sprang hon en bit i förväg för att se vad som fanns där, innan hon återvände till den store som nu vänt på sig. Det tyckte hon såg lustigt ut och hon log smått.
" Är det inte tråkigt att vara så allvarlig hela tiden? " Frågade hon och försökte härma hans röst, vilket inte gick så bra. Hon skrattade och hoppade ut på en liten avlång gräsö.
Hon lyssnade till hans ord, och ett flin spred sig över hennes läppar.
" Var ska jag annars ta vägen hade du tänkt dig? " Runt omkring dem fanns endast träskmarkerna och hon såg inget annat än det illaluktande vattnet och det gulnade gräset som utgjorde den 'trygga' marken.

" Var ska du gå? " Frågade hon och stannade upp några sekunder, innan hon tog ett stort hopp tillbaka på marken Zayev gick på. Nu gick hon endast några decimeter i förväg. " Till din ökengrotta? Där det inte finns några älgar? " Åter igen försökte hon härma hans röst, men det gick lika dåligt denna gång.

Zayev höjde på ögonbrynen. Han var väl inte allvarlig hela tiden, eller var han? Han hade inte lagt så mycket tanke bakom det hela tidigare: det var bara sån han var.
"Någonstans där det inte finns risk att fastna och dö." kommenterade han på Deinos fråga. "Om ni nu inte har en dödslängtan."
De sista orden mumlade han tyst för sig själv.

Då den lilla tiken talade igen ryckte det lätt till i hans öron. Ja, vart skulle han ta vägen? Kanske var det lika bra att han började vandra hemåt igen. Men innan dess skulle han jaga rätt på någonting. Det passade inte att komma hem tomhänt bara sådär.
"Faktum är att det är precis det jag ska göra." svarade han henne.
Leendet i Zayevs ansikte var hotfullt nära att bryta ut nu. Deinos försök att härma honom gick inte vidare bra. Inte allt för överraskande. Hon var en ung valp och han var en fullvuxen varg på 27 år, så deras röstlägen låg lite annorlunda.
"Och i och med att jag ska gå vill jag inte att ni springer runt i träsket helt själv."
Hans blick och röst blev med ens allvarligare.
"Så jag vill att ni kommer med mig."

Hon log åt det han sagt.
" Jag kommer ju inte dö heller, det är det ju större risk att du gör, ju " Det lilla leendet byttes mot ett flin och hon kastade en blick bakåt på honom. Och med ens insåg hon att hon faktiskt trivdes i hanens sällskap. Han sprang inte runt med henne och brottades, men hans tålamod var större än de flestas. Antagligen hade någon annan vräkt i henne i det sunkiga vattnet vid det här laget. Men inte Zayev inte. Inte än.

Flinet tynade bort och blicken var koncentrerad på marken framför henne. Hon gillade inte att vara ensam. Visserligen gav det henne frihet, men ensamheten gjorde henne nästan galen. Hon var en sällskaplig valp, men de flesta insåg inte det, kanske efter att de kört bort henne, men inte under tiden.

" Så du bor verkligen i en ökengrotta? " Frågade hon glatt och saktade in på stegen så hon istället gick vid hans sida. Från en annan vinkel måste det sett väldigt lustigt ut, med tanke på deras storleksskillnader.
När han sade att hon skulle få följa med sken hon upp som en sol. " Verkligen?! " Ett stort leende lekte på hennes läppar.
" Då kan vi hitta på massor med roliga saker. Vi kan jaga harar, och springa ikapp och vi kan leka kull och brottas. " Hon hade en massa bra ideér på vad de skulle kunna göra.

Zayev skakade på huvudet. Visst hade hon rätt i att det var större risk att han dog än hon. Han vägde trots allt lite mer än vad hon gjorde. Han började röra sig från träsket mot dess utkant. Han var noga med att inte gå för fort. Dels för att inte riskera att falla i och dels för att valpen inte skulle hinna ikapp honom om han tog för långa steg. Deino gick bredvid honom och ställde en fråga.
"Det gör jag faktiskt. Hela flocken sover i olika grottor."
Då han sagt att hon skulle följa med honom sken den lilla tiken upp. Ett mjukt leende tog form på den blå hannen läppar, och han gjorde inte ens en ansats till att dölja det. Han skrattade lätt då orden forsade ut ur hennes mun.
"Jaga måste jag göra iallafall."
Zayev vände blicken framåt. Frågan var: vad skulle han göra med valpen när han var tvungen att vända hem? Han visste mycket väl vad Nevada tyckte om valpar. Likaså fanns det ingenting som sade att Deino skulle kunna bli en värdig medlem i Devils. Men han ville inte lämna henne ensam igen. En sådan ung valp skulle inte klara sig själv en längre tid. Vad skulle han göra med henne? Han kunde alltid ta med henne till öknen och fråga Nevada om hon fick stanna och att han tog på sig allt ansvar för henne. Kanske... Men det var någonting som tiden fick utvisa, just nu skulle han bara fokusera på att ta sig ut ur träsket utan att falla i. Han vände blicken mot Deino igen.
"Ni sa innan att ni inte trodde att era föräldrar inte brydde sig om vart ni var. Varför inte?"
Ett något oroat uttryck tog form i Zayevs ögon. Om det hade varit hans valp hade han nog velat ha lite koll på vart hon blev av.

Häftigt. Trots att hon aldrig skulle erkänna det, så blev hon aningen avundsjuk. Hon ville också ha en egen grotta!
" Är det en stor grotta? Finns det hemliga ingångar och tunnlar där? " Avundsjukan ersattes av nyfikenhet. " Får jag se den sen? " Hon visste vad en grotta var för något, men de hon hade sett var i princip bara små hål.
" Du kan ju le. Då kanske du inte är så allverlig som jag trodde " Hon buffade busgt till hans ben med huvudet, men det skulle inte förvåna henne om han inte ens känt det.

Hon hörde inte vad han sa, istället var blicken fäst på något grönt som sprang omkring på gräset. Kalla henne vad du vill, men svårt att distrahera är hon inte. Nyfiket smög hon sig närmare den konstiga varelsen, hon hade aldrig sett något liknande. (En ödla) Farcinerad av dess kropp smög hon vidare för att försöka fånga den. Utan att inse att hon var påväg mot osäker mark. Hon tog ett skutt mot den.. Och då brast marken under henne. Hon tjöt panikslaget till och började förfärat sprattla för att försöka komma upp. Att utmana ödet hade alltid höjt spänningen, men när livet verkligen hängde på en skör tråd, var det nte lika kul längre.
" Zayeev. Hjälp " ropade hon ynkligt och försökte vända sig om, men något under ytan snärjde in hennes ben och försökte dra ner henne.

Nyfikenheten hos den här valpen!
"Det är flera olika grottor i ett litet berg."
"Får jag se den sen?"
Zayev vände bort blicken från Deino.
"Kanske." svarade han och höll ögonen fokuserade på vägen framför sig.
Han ville inte lova någonting. Det fanns en risk att han kanske var tvungen att lämna henne någonstans. Den lila tiken talade igen och buffade till honom på benet, vilket fick den blå att vände blicken neråt. Säga vad man ville om hans utseende och förflutna, men valpar hade en speciell plats i hans hjärta. Han ville bli en lika bra förebild som sin far och en lika bra förälder som sin mor. Han undrade vagt om Tai skulle godkänna Deino som valp. Dock skulle hon vara tvungen att förlåta honom först, om hon kunde göra det.

Zayev var så uppslukad i sina egna tankar att han inte märkte att Deino lämnade hans sida. Inte fören han hörde hennes rop. Han vaknade till med ett ryck och sökte efter henne med blicken.
"Deino!"
Han skyndade fram till henne, men upptäckte att marken var mycket osäkrare här. Vad skulle han göra? Försiktigt lade han sig ner och försökte fördela tyngden så gott han kunde.
"Sprattla inte för mycket nu." sade han och försökte sträcka sig efter henne.
Han misslyckades med att nå henne. Frustration började fylla honom. Han nådde henne inte! Zayev såg ner i vattnet. Han undrade hur djupt det var och hur sank bottnen var. Allt eller inget! Han började sakta ta sig ner i träsken, försökte finna platser där han stod någorlunda stadigt.
"Ta det lugnt. Jag är på väg."
Han försökte lugna valpen med sin röst samtidigt som han kämpade med att komma fram till henne utan att fastna.

Snart hade han funnit en bra plats att stå på och han grep försiktigt tag i Deinos nackskin. Han försökte lyfta henne men upptäckte att hennes ben satt fast. Skulle han våga dra till med risk för att skada henne?

Paniken som vällde genom hennes kropp som en tsunami fick henne nästan att bli paralyserad. Nästan. Hon sprattlade fortfarande som en andlös fisk på land. Men hon märkte att du mer hon försökte komma loss, desto mer fastnade hon. Samtidigt var hon rädd att hon skulle sjunka ner ännu fortare om hon slutade.
Eftersom hon hade ryggen mot platsen Zayev befann sig på var hon osäker på om han hade hört henne, eller ännu värre, om han inte tänkte hjälpa henne. Tanken på att bli besegrad av sjögräs var hemsk. Men att dö ensam, det var ännu värre.

Hans röst blev hennes psykiska räddning och hon försökte att inte sprattla, men hon vågade inte sluta.
" Varför lät du mig hamna här? " Hennes röst var både ynklig och anklagande på samma gång. Hon visste att det inte var Zayevs fel, men han kunde åtminstånde försökt stoppa henne. Inte för att det skulle hjälp, hon skulle fortfarande sprungit efter den gröna varelsen, men kanske hade hon kunnat undvika vattnet.

Hon hörde hans lugnande ord och försökte lugna ner sig, glada tankar. Glada tankar.
Känslan av bli hållen i nackskinnet fick genast den lugnande effekten hon behövde.
" Dra " Gnydde hon, hon ville bara upp. Upp upp upp. Bort från den äckliga dödsfällan.

Zayev hörde valpens gnäll.
"Om du inke hagge schprungit ifrån mig hagge gekka aldrig hänk." sa han smått irriterat.
Att tala med någon i munnen var inte det lättaste.
"Dra."
Den blå hörde hennes gnyende och drog försiktigt till. Hon satt fast ganska ordentligt.
"Förlåt." sade han innan han drog till igen.
Denna gången lossnade Deino och hängde nu och dinglade i Zayevs mun. Nu skulle han själv bara ta sig upp. Försiktigt, försiktigt började han röra sig. Han ville inte falla i nu. Det tog honom en stund, men snart stod han på nogurlunda mark med valpen i munnen. Den blå tjockare vinterpälsen hängde tungt på bröst, mage och ben. Försiktigt satte han ner valpen och såg på henne med allvarlig blick.
"Har ni lärt er något utav detta?"

Hon lyssnade till hans ord, och insåg att det helt och hållet var sant. Generat stirrade hon på vattnet och var glad att hon hängde i hans mun och inte stod mitt emot, då slapp hon iallafall att han såg henne. Hon brukade inte vara generad och hon ville definetivt inte visa det. Sedan insåg hon att även Zayev hade riskerat sitt liv för att rädda henne. Så tekniskt sett var hon skyldig honom en tjänst.

Ett hjälplöst gnyende undslapp henne då han drog upp henne. Evigt tacksam? Kanske inte. Men iallafall för tillfället. När han satte ner henne och frågade om hon lärt sig något, såg hon skamsen, men hon höll tyst. För egentligen hade hon ju inte lärt sig något.
" Förlåt " Viskade hon tyst och mötte hans blick. Hon var lite förvånad själv att hon sagt just det ordet. Men just nu var det det bästa att säga. Både för att hon menade det, men också, för att han inte skulle vara arg på henne. Då skulle hon inte få se grottorna.

" Var ska vi gå nu? " Frågade hon med samma glada stämma som innan hon ramlat i. Som om ingenting hänt.
" Ska vi jaga harar nu? " Uppspelt började hon skutta fram åt det håll de gått åt nyss.

Zayev kunde se att valpen framför honom var skamsen. Hela hennes hållning utstrålade det. Då hennes svaga stämma bad om ursäkt mjuknade hans ansiktsdrag.
"Försök att låta bli att göra om det."
Han böjde sig ner och gav henne en lätt puff. Trots att han inte riktigt ville erkänna det själv hade han fastnat lite för Deino. Hon var charmerande på sitt eget lilla vis.

Snart hade dock valpen återfått sin glada och uppspelta personlighet. Den blå hannen skakade lätt på huvudet. Otroligt.
"Först ska vi ta oss härifrån, sen får vi se vad som sker."
Han följde henne med blicken. En suck lämnade honom. Det verkade inte riktigt som att hon lärt sig utan sitt misstag. Sedan fick Zayev en idé. Med ett något okynnigt leende på läpparna började han tala till henne genom sina krafter.
"Vad sa vi nyss om att springa i förväg?"
Han fokuserade precis bredvid Deinos ena öra så att det lät som om han var precis bredvid henne. I samma hastighet som tidigare började han gå efter henne, väntandes på reaktionen.