För att bli kvitt en del av sörjan skakade hon på sig och klägg flög åt alla håll.
" Hur långt är det kvar? " Frågade hon och såg på honom. Hon ville härifrån. I början hade det varit kul, men nu var det bara tröttsamt. Hon ville inte gnälla, men tålamodet skulle inte hålla länge till.

Deino saktade ner på takten, badet hade tagit på hennes krafter, och det märkte hon nu. Hon suckade trött men sa ingenting om det. Trots att hon var helt gränslös vad gällde vad hon sa till andra, så ville hon inte framstå som en gnällig barnunge. Barnunge, visst, men gnällig? Absolut inte.

När hon hörde Zayevs röst precis intill örat hoppade hon till av förvåning, hon vände snabbt på huvudet för att se hur han kommit så nära utan att hon märkt det. Men han var inte intill henne, han gick fortfarande bakom henne. Coolt!
" Huuur gjorde du så där? " Hon ville också kunna göra så! Hon vände sig om och ställde sig iväg för honom. " Hur hur hur? " Ordet imponerad räckte inte till för att beskriva hur häftig hon tyckte han var.
" Kan jag också göra så? " Nyfiket ställde hon sig på bakbenen och lutade ena framtassen mot hans bringa.

"Det bör inte vara så långt kvar." svarade Zayev på valpens fråga.
Nej, marken började sakta bli stadigare att gå på, även om det inte var helt idéell för honom själv.

Det var med ett roat leende på läpparna den blå hannen såg Deino hoppa till. Då hon snodde runt och kastade frågor på honom lämnade ett hjärtligt skratt honom. Visst kunde hon vara lite irriterande ibland, men vilken valp var inte det? Han kände små tassar på sitt bröst. Då hon frågade om hon kunde göra likadant såg Zayev ut i träsket och funderade. Ja, kunde hon det? Ännu var hon för ung för att hennes krafter ska kunna kontrolleras, men hon borde ha haft någon sorts 'olycka' med dem. Han hade haft det, och det hade slutat med att han nästan blivit döv. Det hade ringt i hans öron en hel vecka efter det. Han såg ner på Deino igen.
"Jag vet inte. Kanske. Det beror helt på vad ni har för krafter."
Ett litet leende fanns på hans läppar.

En trumpen min tog form i hennes ansikte.
" Vad har jag för krafter då? " Frågade hon fundersamt. Både hennes föräldrar hade kunnat kontrollera och läsa tankar, men hon själv hade aldrig fått något tecken på att det skulle vara hennes kraft. Än iallafall. Aningen orolig för att inte få någon kraft var hon ju. Men bara lite.

Men minen försvann fort och ersattes av ett roat leende. Zayevs skratt och leenden gjorde henne glad.
" Kan du göra något mer roligt? " Frågade hon innan hon vände sig om och började gå igen, fortfarande med ett leende på läpparna.

Marken under henne började bli torrare och torrare, inte som platsen hon mötte Zayev på. Då hade det i princip varit platsvått. Då var det nog inte långt kvar.
" Zaayev. Hur vet man vilken kraft man har? " Tjaa, så var det med tålamodet ja..

"Jag vet inte, vi får vänta och se."
Vanligtvis brukade man ärva någon utav föräldraranas krafter. Men även om det är vanligt är det inget tvång. Deinos små tassar lämnade hans bröst och hon började röra på sig igen. Hennes fråga fick Zayev att dra på mungiporna. Ja, vad kunde han mer göra som en valp kunde uppskatta? Det var han inte ens säker på själv. Han funderade en stund och en idé tog form. Kanske...
"Jag vet inte om jag kan göra såhär, men det upptäcker vi." sade han innan han tystnade igen.
Zayev ändrade om trycket på sina stämband och började tala igen.
"Fungerar det här?"
Frågan ställdes rakt ut, men istället för hans vanliga mörka röst hade han nu höjt tonläget så att det lät pipigt. Han fick svårt att hålla sig för skratt och trycket släppte. Han skakade på huvudet. Nu visste han att han kunde göra så om han någon gång skulle behöva det.

Deino ställde ytterligare en fråga om krafter.
"Det är lite olika. En del bara vet, andra råkar ibland framana sina krafter utan att mena det. Vad hade era föräldrar för krafter? Kanske det kan ge oss en hint om vad ni kommer att få?"
Rösten var vänlig då frågan ställdes. Hennes föräldrar. Vart var de egentligen?

När hon hörde ordet 'vi' sken hon upp som en sol igen. Hans ord var för välvalda för att det skulle varit ett misstag.
" Vi? Verkligen? " Glatt såg hon på honom med en uppskattande blick. Det var inte länge sedan de första gången möttes. Men hon började gilla Zayev, han var både underhållande och trevligt sällskap.

Hon lyssnade förväntansfullt till hans ord. Och började sedan gapskratta när han förställde rösten.
" Coolt " Sade hon mellan flämtningarna då hon försökte hämta sig från skrattet. " Hur gjorde du? " Frågade hon honom och försökte härma, men det blev ingen större skillnad mot hennes vanliga röst.

" Jag vill också bara veta " sa hon med en suck. " Dom har tankekraft, tror jag. Båda två. Kanske hade dom också något annat, men det minns jag inte " Efter ett par sekunders tystnad sa hon. " Då kanske jag också får det! Och då kan jag ta över folk och bestämma vad dom ska tänka " Plötsligt blev hon uppspelt igen.
" Zayev. Varför säger du alltid ni och er? Det är ju faktiskt bara jag här "

Zayev nickade åt Deino. Vi. Han kunde inte bara lämna henne. Han hoppades bara att han kunde få Nevada att godkänna henne. Han log åt hennes skratt.
"Jag ändrade trycket vid mina stämband."
Då valpens föräldrar kom på tal igen spetsade han öronen. Telekinesi. Där ser man. Kanske kunde det bli någonting utav henne. Tanken på telekinesiska krafter verkade få Deino på gott humör igen. Han skrattade lätt åt henne.
"Kanske det."
Hon ställde ännu en fråga. Ja, varför sa han egentligen 'ni' och 'er'?
"Jag... vet inte riktigt. Det är vad jag är uppvuxen med." han såg mjukt på valpen. "Det var de ord min far lärde mig att man skulle använda."

" Hur gör man så? " Frågade hon honom. Hon försökte ändra trycket, men förstod inte alls hur hon skulle göra. Hon suckade dramatiskt. " Du måste vara fantastisk som kan göra så " Sa hon med såndär typisk drömsk röst unga tjejer har när de får träffa sina idoler.

" Joo. Dom kunde läsa tankar! Det var därför jag aldrig tänkte på att rymma " Sade hon fundersamt. Och poff. Så fick hon en snilleblixt! Hon kunde ju prova att göra det på Zayev. Hon vände sig om mot hanen och stannade upp. Kisande koncentrerade hon sig på hans huvud, för att på något hopplöst sätt komma åt hans tankar. Det gick inte så bra, så hon försökte på andra vis.
Hon visste inte om han förstod vad hon gjorde, men när hon nästan gett upp kände hon något svagt. En glimt tändes i henne ögon.
" Jag kände något! Jag kände något! " Utbrast hon och började lyckligt hoppa omkring.
" Zaaayev! Jag kände något! " Hon hade inte hört vad han sagt, men just nu brydde hon sig inte heller.
Hon stannade till, vad var det hon känt? Var det en känsla eller hans närvaro kanske?
" Zaayev, kan du känna dig något starkt? Någon stark känsla? " Frågade hon och blundade, hon ville inte se hur han såg ut, bara se, eller ja, känna. Vilken känsla han kände.

Zayev log mot Deino.
"Jag tror tyvärr inte att ni kan lära er det."

Han fick ett oroligt uttryck i ögonen. Rymde hon? Vad hände egentligen hemma hos hennes föräldrar? Eller var det kanske bara ett valpstreck? Han skulle fråga henne om detta någon dag, men inte just nu. Hon var alldeles för uppspelt nu för att kunna svara ändå. Zayev såg på valpen. Ett skratt hotade att bubbla upp inom honom. Deino såg så otroligt koncentrerad ut. Plötsligt sken hon upp.
"Jag kände något! Jag kände något!"
Han skrattade åt hennes reaktion. Då hon bad honom tänka på någonting gjorde han som hon bad om. Han övervägde först att tänka på sin moders död, men kom fram till att det inte var en passande tanke. Sedan tänkte han på Tai. En varm känsla fyllde honom och han kände sig otroligt lycklig. Som han saknade sin Tai.

Deino knep ihop ögonen ännu hårdare, fokuserade ännu mer, om det nu var möjligt. Hon försökte 'känna' sig fram, men kände ingenting. Det enda hon kände och hörde var sina egna andetag och klagande tankar då hon misslyckades. Irriterat öppnade hon ögonen igen.
" Jag tror inte du kände tillräckligt mycket. Vad tänkte du på Zayev? " Hennes röst förmedlade både irritation och nyfikenhet. Likadant som med det lilla badet, visste hon ju att det inte var hans fel, men ändå, kunde hon inte låta bli att anklaga även honom i tankarna. Men det skulle hon inte säga högt.

Åter igen vände hon sig om och började gå igen. Hur långt kunde det vara kvar egentligen? Hon suckade ännu en gång. Just nu kände hon sig bara misslyckad. Lite sorgset lunkade hon på, utan att se sig om ifall Zayev skulle följa efter, för det visste hon redan att han skulle göra. Vart annars skulle han ta vägen?

" Hur gammal var du när du visste vilket kraft du hade? " Hon ville nog mest ha svaret som en bekräftelse. " Jag är bara tio. Så det kommer nog. Tror du inte det? "

Zayev noterade den anklagande blicken i Deinos ögon. Han såg på henne med höjda ögonbryn. Inte var det hans fel att hon inte lyckats. Hon var ännu ung.
"Vad tänkte du på Zayev?"
Han var tvungen att le lite åt frågan. Det var med ett mjukt leende han såg på henne.
"Jag tänkte på min älskade Tai."
Hans älskade Tai som han attackerade på Nevadas order. Han skämdes för det. Han skämdes något otroligt. Han var tvungen att söka upp henne och be om ursäkt. Den blp skakade på huvudet. Han hade ännu en gång försvunnit i sin egen drömvärld. De fyra ögonen vändes på Deino igen. Hon såg oerhört nedstämd ut. Zayev ökade steglängden någon och gick nu precis bakom valpen. Hon ställde en fråga.
"Jag var nog runt 12 tror jag. Och då höll jag på att bli döv. Jag hade ett tjutande ljud i mina öron en vecka efter det."
Han drog på mungiporna.
"Och vet ni?" han puffade vänligt till henne lite. "Ingen är bra i början."
Leendet på hans läppar var mjukt och uppmuntrande. Själv hade han varit helt hopplös innan han lyckades få lite koll på sina krafter.

Tai? Var Tai Zayevs partner?
" Är hon vacker? " Deino visste redan svaret, den man älskar kallar man inte ful, och antagligen tycker man inte det heller. Men hon ville höra honom säga det. Det fanns något vackert med förälskelse, även fast hon aldrig själv upplevt det. Och någonstans innerst inne, trodde hon inte att hon skulle få chansen heller.

När han berättade om hans första gång började hon skratta igen.
" Du är knasig du, Zayev " Sade hon med ett roat leende på läpparna.
Hans mjuka puffande och stöttande ord fick henne genast på bättre humör.

" Zaaayev " Sade hon med sjungande ton. " Känner du någon som använder tankekraft? För isåfall kanske den kan lära mig hur man gör " Denna gången var hennes tonfall inte lika sjungande, utan mer förväntansfull.

Zayev log.
"Hon är otroligt vacker."
Han menader det verkligen. Tai var hans allt.

Han skrockade lätt då Deino började skratta åt honom. Han var inte den mest skickligaste på att använda sina krafter när han var ung. Frågan valpen ställde hade han ett svar på. Ja, han kände någon. Men han var ytterst tveksam till att Tramptass ville lära upp en valp som inte tillhörde flocken.
"Kanske." sade han med osäkerhet i rösten.
Han ville inte ge henne allt för stora förhoppningar. Men han skulle försöka. Det värsta som kunde ske var att han fick stryk. Hoppades han.

Zayev vände blicken framåt igen. Nu kunde han se att träsket började ta slut.
"Nu är vi snart ute ur träsket." sade han med ett lätt leende på läpparna.

" Ser hon ut som du? " Ett busigt leende tog form då hon sa de orden. " Med fyra ögon och betar, menar jag " Det skulle vara lite sött. Två björnvargar som sedan skulle få små snuttiga björnvargar. Hon kunde nästan se miniZayevs framför sig.

Trots att ordet han yttra bara var ett kanske, blev hon uppspelt. Igen. För typ hundrade gången. Men hon ville verkligen lära sig! Tänk om hon skulle kunna få folk att tappa minnet och glömma bort vilka de var! Hon försökte hålla tillbaka ett skratt, men ett fniss undslapp henne. När hon väl lärt sig kontrollera tankekraften, skulle hon säkert kunan göra massor med saker. De hade redan tagit form i henne hjärna. Fast de avbröts av Zayevs röst.

" Äntligen! Ska vi jaga harar nu? " Hon ökade genast på farten och glömde bort att hon var trött.
" Kom igen då Zayeeev " Ropade hon och satte av i full fart, bort, bort från det stinkade och äckliga träsket.

Han skrattade åt Deino.
"Nej, hon ser ut som en vanlig varg."
Han var nästan säker på att hans far inte brydde sig om han var tillsammans med en vanlig varg eller en Hellhound men han, för första gången, funderade på vad resten utav hans familj skulle tycka om det. Accepterade de ens att hans far hade lämnat dem och fått en valp tillsammans med en vanlig varg?

Plötsligt for den lilla tiken invid honom iväg. Zayev såg efter henne. Så bråttom och så otålig. Han lyssnade till hennes ord. Harar? Egentligen behövde han jaga större djur än så, men då skulle inte Deino kunna följa med. Inte ännu på ett par år åtminstone. Men en eller annan hare skulle de säkert kunna jaga.
"Varför inte?"
Han satte av efter henne i lagom trav. Tack vare sina mycket längre ben behövdes det inte mycket mer än så för att kokmma ikapp henne. Snart skulle de var ute ur träsket. Snart.

När Zayev kom ifatt henne ökade hon farten ytterligare. Innan hade hon trott att hon skulle kunna springa ifrån honom. Men nu? Inte så stor risk. Ändå ville hon väl bevisa att hon kunde. Eller tja, springa kunde väl alla, alla med ben. Men hon ville visa vad hon går för.
" Var ska vi? " Frågade hon flämtande, tröttheten började visa sig igen och magen skulle snart börja knorra. Hon hade ju inte ätit på mer än ett dygn. Och det största hon fått tag på var en skadat rådjur som redan var halvdött och inte hade orat springa ifrån henne. Annars var det mest harar och mindre gnagare.

De lövlösa träden gjorde henne väldigt glad och hon började sakta in på farten.
När de väl kom fram till trädstammarna stannade hon helt och hämtade andan. Springturen hade tagit på krafterna.

Zayev flinade lätt då Deino ökade takten. Han längde stegen och kom ikapp henne utan problem. Men visst hade hon bra fart. Han hoppades bara att hon inte skulle fall i någon utav de få pölar som fortfarande fanns kvar.
"Vad säger ni om Numoorislätten?" svarade han på hennes fråga.

De nådde utkanten utav Döda skogen. Den blå kastade en blick på de döda träden. In dit skulle de inte. Främst för att det inte fanns någonting att jaga där utöver dimma, och sedan var det inte någon bra plats för en valp. Det hade inte ens varit en bra plats för honom själv då han vandrat in där första gången. Eller hade det? Det hade trots allt varit på han träffat Tai.
Zayev såg på Deino. Hon såg helt slut ut.
"Jag tror nog att vi ska jaga rätt på någon lite snabbt, och sedan är det nog dags för er att sova lite."

[Kanske börja avsluta lite smått för att sedan påbörja ett roll på Numoorislätten? c:]

Numoorislätten? Där kunde hon inte minnas att hon varit, men hon visste inte vad några av platserna i Numoori hette, förutom Kwazatriskogen där hon föddes. Och träsket hette väl träsker, antog hon. För vem skulle namnge ett träsk? Träsktrollen kanske.
" Okej. Jaga först, sova sen " Sade hon med ett trött leende. Hon reste på sig igen och följde efter Zayev till den plats de skulle jaga på. Han hittade antagligen dit. Annars hade det ju varit lite knäppt.

" Tack för att du räddade mig Zayev " Att de orden yttrades just nu, var för att hon precis kom på att man faktiskt tackade för sig. Hon puffade på honom och såg sig sedan runt om. Glad men trött.

[ Avslutat nudå? c: ]

Zayev började röra sig bortåt slätten. Nu skulle de bara hitta ett villebråd, och sedan var saken avklarad. Han hörde valpens ord och kände en lätt puff på benet. Med ett mjukt leende såg han mot Deino.
"Ni kan ju visa respekt, om ni väl försöker."
Han skrattade lätt. Kanske skulle det gå att lära henne en del om just respekt trots allt. Hon verkade inte vara ett hopplöst fall.

[AVSLUTAT]