Den svarta lilla valpen hade även denna dag vandrat bort från gläntan som är hennes trygghet. Hon blir mer och mer nyfiken på skogen och landet omkring henne och vill utforska mer. Hon vill är trött på att bara sitta och vänta på att mor ska komma tillbaka. Även att valpen är medveten om att mor aldrig kommer komma tillbaka. Det har gått för lång tid nu. Men det kan ändå finnas en chans att mor kommer tillbaka. Även om den är liten. Så valpen vill inte lämna gläntan än. Dessutom är hon fortfarande för liten för att klara sig på egen tass. Och den snälla Chi kommer ofta med mat till henne. Det är snällt. Och valpen behöver mat för att överleva.

Valpen skuttar längst med bäcken som ligger i närheten. Det är viktigt att dricka med. Hon ligger på kanten med tassarna under sig och huvudet över kanten och tungan som girigt lapar åt sig vatten. Det är svalkande och gott. Efter att ha druckit sit otörstig reser sig valpen upp och slickar sig nöjt om munnen. Så ruskar hon på hela kroppen och både öron och svansen fladdrar. Därefter skuttar hon glatt fram till ett träd och lägger sig ner vid stammen och börjar göra rent tassarna. Hon slickar mellan tårna och använder tänderna där det kliar. Sen reser hon sig upp igen. Håller på att snubbla över en rot när hon går runt trädet. Där sätter hon klorna i barken och försöker klättra upp för stammen, ekorrstil. Hon lyckas ta sig upp till lägsta grenen och skrämmer ett par småfåglar som satt där och vilade. Valpen fnittrar glatt och lägger sig på grenen. Den blodröda blicken sveper ut över området framför henne. Bäcken, buskarna, träden, växtligheten som utgör Kaiwood.

[PAX TILL SHIVA]

Det var inte med minsta tveksamhet som Shiva vandrade genom skogen. När han som vanligt hade varit och undersökt utkanterna av reviret hade energin från den unga honan nått honom. En bekant energi, en irriterande energi. Och ändå var det fascinerande att hon fortfarande levde.
Smidigt tog han sig fram genom den välkända skogen, och stannade inte förrän blicken nådde den svarta valpen som låg på en trädgren. Ena ögonbrynet höjdes lätt, hade den unga honan lärt sig klättra i träd? Otroligt. Kanske han hade underskattat henne, trots allt.
Men å andra sidan, hon var fortfarande inte hans ansvar. Även om något sade honom att han kände henne, så tänkte han inte lyssna på det. 
En vilsen valp, det var allt.
"Otroligt. Skogen har inte krävt ditt liv ännu." Rösten var smått uttråkad medan han talade, och i den mörka ögonen kunde man som vanligt inte läsa av något.

Hon ligger där på grenen och ser sig glatt omkring. En lätt gäspning undslipper henne men hon är inte trött. Inte än. Den långa svansen ligger mot grenen och ger henne balans där uppe på grenen. Hon har övat mycket själv på trädklättringen. Med mor i tanken och hennes tekniker. Men på senare tid har hon även tänkt på Achangra och hennes teknik. Det har gett valpen mer att gå på. Färskare tankar och tekniker. Hon behärskar trädklättringen rätt bra nu. Trots att hon fortfarande är så liten. Men ekorrarna är ju mycket mindre än henne och de klättrar ju upp och ner utan problem.

Det mörka inom henne väser och rör på sig när den tvåfärgade främlingen kliver fram och gör sig synlig. Valpens blodröda blick faller på honom och hon känner genast igen honom.
"Är det vad du hoppats på?" Svarar hon trotsigt och just nu är det hon som ser ner på honom. Men hon är inte rädd. Hon hoppas inte på att trädet ska skydda henne från honom. Att hon är säker där uppe på grenen när han är där nere på marken. Nej, det är inte alls så. Valpen reser sig från grenen, klättrar ner längst med stammen och hoppar eller faller ner sista biten till marken. Hon landar än då med på tassarna och tar sedan några steg bort från trädet. I hanens riktning. Där stannar hon och ser upp på honom. För hon är trots allt fortfarande liten.
"Blev du besviken nu?" Frågar hon och ett lätt flin pryder hennes svarta läppar. Nej, hon är inte rädd från honom. Han kan försöka att få bort henne från Kaiwood. Från hennes hem. Men han kommer inte lyckas.

Shiva kunde inte låta bli att flina emot den unga honan som mötte honom med en så kaxig attityd. Det var underhållande, och han kunde inte låta bli att undra varifrån de flammande, mörka energierna hon bar inom sig härstammade. Varje levande varelse hade sin egna energi, sin egna livsgnista. Ändock kunde de påminna om varandra, och den unga honans livsglöd var på något vis bekant. Det var väl enda anledningen till att han lät henne leva. Kanske det fanns en plan bakom hennes existens också, endast tiden kunde utvisa det.
"Jag skulle inte säga besviken..." De mörka ögonen såg på den lilla vargen. Varifrån kom hon, egentligen? Och vad var hennes mening i livet? "Snarare förvånad. Men uppenbarligen finner Moriko något av värde med ditt liv. Vad skulle vara intressant att veta."
Valpen var inget hot. Så länge hon höll sig borta från reviret skulle Shiva låta henne strosa vidare genom livet.

Lätt tippar hon huvudet på sne när hanen talar. För han talar om sådant hon inte förstår. Nämner namn hon aldrig hört.
"Vem är Moriko?" Frågar hon? För hon är säker på att hon inte mött någon varg som heter det. Fast hon har mött en del skumma främlingar redan. Men de som faktiskt stannat med henne en stund har inte burit det namnet. Faktiskt är det Chi som är den som är vänligast mot henne. För han ger henne mat, och lär henne om elden. Så är det någon som finner hennes liv av värde så är det väl han? Men Moriko. Nej, någon Moriko har hon inte mött. Valpen rätar på nacken och skakar lätt på huvudet.

"Du pratar lustigt". Säger hon och sveper till med den långa svansen. Den blodröda blicken studerar hanen. Han ser inte ut att ha förändrats sedan deras sista möte. Men han verkar lugnare den här gången. I alla fall utåt sett.
Det mörka inom valpen rör rastlöst på sig. Väser och spinner och vill undersöka. Känslan av bekantskap med det mörka inom Shiva är fortfarande kvar. Liksom förra gången vill hon gärna veta mer om honom. Och veta mer om Kaiwood. Om den doft som han bär i pälsen, den doft som Chi och Achangra och Phenex oxå bär i pälsen. De doftar av Kaiwood men även av många fler vargar. Nagini doftar bara av Kaiwood. Mors doft är sedan länge borta.

Ett svagt skrockande lämnade Shiva då valpen frågade vem Moriko var. Föga förvånande att den unga inte bara är dum, utan dessutom obildad också. Men vad annat kunde man egentligen vänta sig från en mor som överger sin valp? Knappast den smartaste tik, vilket självklart ger en obildad valp.
Han såg på henne med en outgrundlig glimt i den mörka ögonen och sedan trädde ett svagt leende fram på hans läppar.
"Gissa."
Inte för att det skulle spela någon roll om hon gissade rätt eller fel. Och inte för att Shiva direkt brydde sig, men nu när han ändå hade stött ihop med den enerverande valpen igen kunde han väl få unna sig lite underhållning?
Dessutom var det något bekant med henne, precis som förra gången. Hennes mörka, flammande energier lockade på honom, och han ville veta mer. Men det skulle han såklart inte erkänna, inte ens för sig själv.

Gissa. Som om det vore någon sorts lek. Öronen klipper lätt till på valpens huvud och den blodröda blicken studerar den tvefärgade hanen. Han ser ut som en perfekt blandning mellan ljus och mörker. Efter första gången de möttes tyckte Nagini dock att det ljusa bara verkade sitta i pälsen.
Gissa? Moriko?
"Tillhör Moriko Kaiwood? Eller tvärt om?" Frågar hon. Kan det vara så? Valpen försöker återskapa minnena av vad modern lärt henne. Vad mor talat om. Mor talade om så mycket. Mor var så viktig för henne. Vem är viktig för henne nu? Är Nagini viktig för någon annan? Hon vill bli stor och stark. Sedan deras första möte intalade sig valpen att hon ska bli stor och stark och visa Shiva. Visa hanen att han inte kan köra med henne. Att hon inte är svag och att hon har vad som krävs för att överleva. Och trots vad mor sagt så har valpen insett att det är okej att ta hjälp av andra. Om hon har något att vinna på det så är det okej att använda sig av andra. Det mörka inom henne har sagt det. Alla hon möter är verktyg. Hon växer för varje nytt möte. För varje hinder i hennes väg blir hon starkare. Hon är fortfarande så liten men sedan mor försvann har hon lärt sig så mycket. Med mors läror i grunden men med nya metoder.





Efter ett kort samtal där Shiva helt klart inte fann något intresse i den löjliga lilla valpen vände han helt om och lämnade henne där. Denna löjliga lilla ovärdiga varelse är inget han känner för att slösa mer tid på denna dag.
Kvar står valpen. Glad i hågen och nöjd att hon än en gång står där levande efter mötet med Shiva. Han kanske inte är så dum i alla fall. Något är det med honom som gör henne väldigt nyfiken.

[AVSLUTAT]