De nostalgiska dofterna låg över platsen som en omtöcknad och dimmig sjal. Det som fanns kvar av Moloks hjärta slog hårt bakom revbenen där han rörde sig fram mellan de trånga träden. I hans famn bar han sonen som fortfarande var i ett kritiskt läge. Han hade läkt de mesta av skadorna och kunde nu höra hjärtslagen från den lille, svaga och långsamma. Ånger hade vuxit i bröstet på honom. Om han bara hade skyndat sig hem ytterligare hade det här aldrig skett, det skulle han ha sett till.
    Flera röster ekade mellan träden. Bael var där, och Blair. Små valpiga och skärrade röster talade högt, och så var det hon. Hennes ljuva stämma fick honom att för några sekunder tappa andan. Trots att hennes röst bar på oro och ångest, var den lika stark och bärande som alltid. Molok ökade på stegen tills han nästan var framme då han saktade ned. Långsamt klev han fram bakom de förfallna stammarna och ut i den lilla dungen. Bael och Blair stod nära varandra, oro och vrede målade i deras ansikten. Bakom dem kunde han skymta en väl undangömd lya, med tre små huvuden som kikade ut. Och framför brodern och fadern stod hon, lika vacker som hon varit vid deras första möte, om än vackrare. De böljande lockarna, den trötta men lustfyllda blicken. Det var som en dröm. Kanske hade han kommit till paradiset.
    Han längde på stegen fram till dem där han mjukt och varsamt placerade sonen framför dem. Bael var framme vid valpens sida innan han ens hunnit lägga ned honom, och Molok kunde känna energin som pulserade ur fadern genom hans barnbarn. Han gav dem en orolig blick innan han långsamt vände blicken mot Nomë.
    “Min juvel,” orden fastnade nästan i hans hals. Vad skulle han någonsin kunna säga för att rättfärdiga det faktum att han inte varit här, att han inte hade hittat hem snabbare? “jag är ledsen."

Det kändes som om hennes hjärta hade slagit oupphörligt alldeles för fort länge, sedan mötet med Varya och Maksim. Varje andetag hon tog var ytligt; en fasad av lugn när hon egentligen kokade inuti. Ljudet av annalkande steg fick henne att avbryta sig när hon bad valparna stanna i lyan, och Nomë fäste blicken på trädstammarna bara ett par sekunder innan en ljus gestalt dök upp mellan dem. Det kändes som om hela hon sjönk ihop, som om en oändlig tyngd lyftes från hennes axlar. Nomë släppte ut ett andetag hon inte varit medveten om att hon hållit. 
    Det var han. Hennes Molok. De bleka ögonen gled över honom, fann det ljusa lilla byltet han bar på. Mörkö. Om det tidigare hade känts som om hjärtat slog för fort, verkade det nu som om det helt hade stannat. Tiden hade stannat; allt stod still medan hon rörde sig mot dem, som genom ett töcken. 
    "Hur mår han? Är han …?" Hon fruktade svaret. Försiktigt snuddade hon vid sonen med nosen. Hans tass. En av hans kvarvarande tassar ryckte till i en liten, förmodligen omedveten rörelse — lättnaden sköt som en pil genom kroppen. Han levde. Hon sände en djup tacksamhetens tanke till vem som än kunde ha hört hennes böner och rätade på sig samtidigt som orden lämnade Molok; han var ledsen. 
    Hon skakade på huvudet, våldsamt, innan hon begravde nosen i hans päls. Andades in hans doft, sög i sig av hans värme. Det var så overkligt alltsammans — hon kunde knappt tro att det var sant.
    "Du har ingenting att be om ursäkt för", sa hon eftertryckligt och mötte hans blick. "Inget av det här är ditt fel. Jag är bara så glad att du är här, att du lever." Nomë drog sig tillbaka och tog ögonen från Molok för att se på Mörkö.        
    "Jag …" Hon tystnade, svalde hårt för att bli av med klumpen i halsen. "Jag borde ha vetat bättre. Jag borde ha funnits där, för dig och för dem. Förhindrat saker. Men jag var nonchalant …" Blicken sökte sig på nytt till Molok. "Om han dör", sa hon, bestämt men lågt för att inte låta de andra valparna höra, "om han dör så är det mitt fel. Och även om han inte gör det så är hans skador … ansvaret ligger på mig."

Hans hjärta som för några sekunder slutat slå ökade med ens i takt, slog hårdare och snabbare. Nomës närhet fick honom som alltid att känna något ingen annan lyckats med. I en snabb rörelse tryckte han henne intill sig, lät henne begrava sig i hans päls samtidigt som han efterlängtat vilade sitt huvud betryggande över henne. Inget skulle någonsin få skada henne, eller deras barn igen. Aldrig.
    Molok ville hålla henne fast, ville inte släppa taget om henne när hon drog sig undan. I varandras famn var de som två främlingar för omvärlden. Ingen av dem var typen som uppskattat närhet och kärlek innan, men med varandra var det annorlunda.
    “Han kommer inte att dö,” avbröt han bestämt. “jag tänker inte tillåta det.” Molok skulle göra allt, korsa alla gränser och bryta alla regler för att rädda sonen vars namn fortfarande var främmat för honom.
    “Du får inte klandra dig själv, min juvel.” Den mörka blicken sökte sig till hennes. Den ånger som syntes i hennes blick passade inte riktigt in där, men han kunde inte tänka sig att modersrollen gjort det till en början heller. “Jag var inte här när jag skulle.” En kort paus. “Men jag kommer aldrig mer att lämna dig. Om, du fortfarande vill ha mig vid din sida.”
    Molok svalde hårt och såg för några sekunder bort. För första gången kände han ett uns av skam framför henne. Hans utseende, hans vackra vingar… Det faktum att han inte varit hos henne under all denna tid.

Med ansiktet pressat mot Moloks bröst drog hon djupa, nästan desperata andetag, och det var snarare genom envis viljekraft än tack vare fysisk styrka som Nomë höll sig på benen. 
    Hon ville aldrig släppa taget om honom, men hon måste få se honom i ögonen, så till slut var hon tvungen att dra sig tillbaka. Hon svalde, hårt och krampaktigt, när han sa att han inte skulle tillåta att Mörkö dog. Det hade hon också sagt, hon hade lovat sig själv det — men stod hon inte här ändå utan att ha uträttat något alls? 
    "Jag borde ha tagit hand om honom. Vårt barn ..." Hon visste inte om Molok visste vad valparna hette; hon svalde och tillade med ett svagt, sorgset leende: "Hans namn är Mörkö." Det var inte hennes förtjänst att Mörkö fortfarande var vid liv; faktum var att det var hon som var den direkta orsaken till att han var skadad. Om han klarade sig skulle hon aldrig kunna se på honom igen utan att minnas det här, hur nära hon varit att förlora honom, och hata sig själv. 
    Om du fortfarande vill ha mig vid din sida. 
    Överraskat mötte hon Moloks blick. För första gången såg hon något tvivlande hos honom, något som kanske till och med kunde kallas skam. Nomë fångade hans blick och höll bestämt kvar den. Hon ville inte att han skulle titta bort; hon ville att han skulle se på henne, för alltför många månader hade passerat sedan han gjort det sist. 
    "Mitt hjärta är ditt", sa hon övertygat, "tills det stannar och ännu längre. Det vet du." Hon drog ett djupt andetag och lutade mjukt pannan mot Moloks med slutna ögon. "Jag har saknat dig så mycket."

“Mörkö.” Namnet kändes främmande i hans mun. Molok var tvungen att ta ett djupt och häftigt andetag då han åter möttes av likheten dem emellan. Valpens andetag var stadigare nu, om än svaga. Men Bael höll honom varm, och med hjälp av hans helande krafter skulle barnbarnet läka. Det skulle han.
    Han kände hennes brännande blick som nästan suktade efter uppmärksamhet, och han mötte den långsamt. Molok var livrädd att hon skulle vända sig om, ta valparna med sig och gå. Men när hon talade försvann all den tvivel han för ett kort moment känt av. Hennes panna mot sin egen fick honom att sluta ögonen. Det enda han kunde fokusera på var hennes djupa andetag.
    “Och mitt är ditt.” Andades han. Hans hjärta var helt och hållet i hennes famn. "För evigt."