Ronia hade precis hjälpt en brännskadad sandvarg upp på Assars rygg när blicken för en andra gång fastnade på de väldiga pelarna av svart rök. Om än de vittnade om döden av ett hem, och hotet mot andras, så var det svårt att inte snärjas av eldens destruktiva krafter. Soten i luft och pälsar fick det att sticka i nos och ögon, och luften som drevs med av kraftigare vindar var oroväckande varm trots avståndet. Kall snö trampades till slask under vargars tassar när de enstaka frysgraderna vacklade inför infernots hetta. Stressade blickar och brända trampdynor passerade som ett töcken var man än såg.
  En viss känsla av deja vu hade infunnit sig när Ronia först fått höra om vad som hände med Döda Skogen. Månvargars berättelser om vad som hänt med deras älskade tempel hade inte gått dem förbi. Isil Anar hade nog hört, men i skenet av deras egna förluster hade det inte varit möjligt att ta sig dit för att stötta månvargarna. De som tagit sig hela vägen till Lövskogen hade dock gladeligen välkomnats, och det hade inte dröjt länge innan de fått reda på vad eller vilka som släppt kaoset lös. Ljusets Krigare. Och nu brann Döda Skogen. Där fanns ingen större samlingsplats, men hon visste att det skulle ha funnits ett revir där. Hon hade inte hört någonting på länge annat än obetydliga viskningar. Det var tillräckligt. Hon tänkte inte ta några chanser. Inte med Yanamore.
  "Ey!" Ronia stoppade någon som verkade oskadd, eller åtminstone tillräckligt för att kunna erbjuda ett möjligt svar – om det fanns något. Hon hoppades innerligt att så var fallet. Hon mötte vargens blick med tungt allvar. "Vad startade branden?"

[Öppet rollspel om någon vill ta chansen och delta i skogsbranden! Flera ur Isil Anar är på plats och försöker slussa villigt folk till Lövskogen/Yanamore. Fritt fram att påstå att Ronia pratar med någon av era vargar.]

Sandvargen på hennes rygg hade inte ens nått vuxen ålder än, den var liten och lätt och darrade. Både päls och hud var svårt svedd av eldens lågor och gång på gång skälvde kroppen i rosslande hostningar efter att för mycket av den giftiga röken andats in i känsliga lungor. Ändå var detta en av de som haft tur, de som befunnit sig tillräckligt långt bort från eldens startpunkt. Hon hade tagit sig ut levande. Det tog emot att föreställa sig men Assar förstod att det bakom den massiva vägg av eld och rök som utgjorde hela den södra horisonten fanns många själar som inte haft den turen. Det var såklart inte verkligt men över unghonans på hennes ryggs jämrande tyckte hon sig höra skrin i skräck och smärta från infernot. Egentligen var det svårt att höra någonting därifrån utöver eldens våldsamma dånande. Trotts att de var på väg bort från lågorna så var det plågsamt varmt och svårt att andas. Hennes ögon rann, det fanns ingen i närheten med torra ögon, många grät nog av sorg också men oavsett behövdes tårarna för att skydda ögonen från sot och rök.
För tillfället kändes det svårt att förlika sig med att elden var hennes kraft, och hon hade lika svårt att förstå Aurinkos motiv bakom detta. Samtidigt kunde hon inte ljuga för sig själv, att ha något så viktigt och akut att göra hjälpte till att döva sorgen hon kände. Det hade redan gått månvarv men Assar hade inte kommit långt i sorgearbetet moderns död lämnat henne i. Det kändes som att hon aldrig skulle komma över det, men i den totala panik som nu rådde lyckades hon ändå stilla sinnet något. Det var skönt att kunna vara samlad och styra upp, ha tydliga uppgifter och få klara order. Ha prioriteringar viktigare än att gråta och grubbla. Att ta hand om andra var hennes bästa överlevnadsstrategi.
Den andres kropp klibbade sig emot hennes päls, fuktig av tårar, blod och var och dem snyftande andetagen blev att svagare.
"Hörru, vad heter du?"
Frågade hon, försökte minnas den träning hon fått av Delta och andra sjukvårdsansvariga i Yanamore. Något sade åt henne att försöka hålla den skärrade sandvargen vid medvetande.
"Sa du Kvarts? Uhu, vilket fint namn. Okej Kvarts, jag ska bära med mig dig till en helare, vi har flera på väg hit. Sen ska du få komma med till Yanamore och vila upp dig."
Hon log trotts att honan såklart inte kunde se hennes ansikte, på något vis trodde hon att leendet hördes på rösten. Kvarts skador hade avgjorts vara milda nog att hon skulle kunna transporteras först och helas sen, men Assar började tvivla på den bedömningen nu. Sandvargen grät hulkande och började plötsligt klaga på illamående. Till sin stora lättnad fick hon dock syn på en av vargarna som hjälpte till med sjukvård i Yanamore.
"Hej! Du! Jag tror vi behöver hjälp, det här är Kvarts och hon har väldigt ont och mår illa. Hon hostar hela tiden och har bränt sig..."
Snabbt togs en filt fram vilken Kvarts lades ned på och en mycket kort undersökning påbörjades. Hon kände sig extremt meningslös där hon stod medan helaren gick igenom ungvargen som precis börjat kräkas upp svart vätska.
"Vatten, vi behöver vatten."
Helaren hann knappt yttra orden innan Assar satte iväg, hon avbröt alla hon såg runtom sig och frågade efter någon - em som helst - med vattenkrafter.


[TLDR; Assar bär en skadad sandvarg vid namn Kvarts som snabbt blir sämre och sämre och börjar kräkas upp sot, hon haffar tag på en helare som inser att honan behöver vatten för sina skador och för att stilla kroppens chock och Assar sätter av för att hitta någon med vattenkrafter.]

Röken och hettan hade lockat henne och hon hade hastigt rört sig allt närmre. Hela situationen påminde henne om hemska scenen från dagen Morikos höjd rest sig. Lamia hade tappat fattningen den dagen, blivit överväldigad och låtit kaoset ta sig genom hennes pansar. Hon hade förlorat två systrar i den striden, elden och dem odöda hade varit som overkliga scener ur en mardröm. Det hade kommit åt henne och hon hade fått panik, hon hade frusit. Hade det inte varit för Kogan så hade hon antagligen dött hon med, där och då. Den tanken var extra svår att acceptera efter det pubertala fjäderfäets svek.
Men hennes blodröda ögon vittnade nu om ett samlat lugn och en målmedvetenhet. Hon var här för att härda sig och hon tänkte ta sig så nära elden hon bara kunde ute att aktivt riskera sitt liv. Runtom rådde totalt kaos, så många flydde panikartat åt motsatt riktning mot vad hon rörde sig. Det doftade starkt av rök, bränd päls och död. Överallt fanns skadade, alla på väg mot Chaibos grottor i varierande hastighet. Hon tvingade sig själv att ta in allt, den vidriga lukten, skriken, dånet från elden.
Det verkade som att det var många från Yanamore och Isil Anar här för att hjälpa, det kunde bli ett problem men hon misstänkte att de flesta var distraherade av den pågående katastrofen. Det var värt att ta risken till konfrontation för en sådan optimal chans att praktisk öva krishantering. Aldrig mer skulle hon överväldigas på ett stridsfält, aldrig mer skulle hon bli skyldig någon annan sitt liv.


[Lamia tar risken att kuta runt bland alla IA-fiender för att öva på att hantera krissituationer.]

Iwaku hade haft det svårt att ta sig ut ur branden och hans tassar brände under honom. Smärtan var outhärdlig, men den kunde inte jämföras med sorgen han kände inom sig. Han hade hört skriken på långt håll och flocken var splittrad i tusen bitar. Han kände en större oro än någonsin tidigare. Han kunde inte hitta henne. Lågorna jagade honom och han valde att inte teleportera sig fram då risken att hamna fel var fruktansvärt stor. Han letade men förgäves. Det fanns inte längre någon utväg och lågorna jagade honom längre och längre norr ut mot Eldskogen. Vad hade startat detta? Ilskan sammanvävdes med smärtan och oron. Ett rop på hjälp fick honom att stanna upp och lyssna. Han hade svårt att "se" på grund av brandens öron bedövande lågor. Skogen som trotts allt levde för dem var nu på väg att utrotas för alltid troligtvis. Ropet på hjälp tunnade ut, men han började röra sig i rätt riktning. Desto närmre han kom, desto tydligare blev bilden av vem det var. Röken uteslöt dofter helt och han hostade kraftigt när han tog sig fram längs med marken i ett försök att undvika giftet som röken bar med sig. 

Iwaku kom fram till kroppen som lyckats släcka elden i pälsen sin, men av lukten att döma var kroppen svårt brännskadad. Hon var knappt vid medvetande längre. Han kände sig hemsk när han insåg att det inte var Andüné och kände lättnad över det. I samma stund som han kände sorg över att det var Labonita. "Bonita! Jag är här! Håll dig vaken!" Hans röst var rosslig av brandröken men han gjorde sig hörd. "Har du sett någon annan?!" Han gjorde ett försök att hitta henne och de andra. Labonita skakade på huvudet och gjorde ett försök till att resa sig men hennes ben kunde inte bära hennes vikt. Blod rann från hennes öppna sår. Iwaku väntade inte utan drog henne intill sig och fick upp den sargade kroppen på sin rygg. Extra vikten fick hans sargade trampdynor att bränna ännu mer, men han hade inte tid att bry sig om det. Elden var i fatt dem och han var tvungen att ta sig framåt. Hans fokus låg helt i att ta Labonita ut från skogen och till säkerheten. Han sprang i vad som verkade evighet. 

Brandröken låg som ett täcke bakom honom och han saktade äntligen ned farten. Han mötte fler förvirrade själar och han stannade när en röst tycktes mena honom. "Ey!" rösten fick honom att rycka till. Han var som i trans. Vad som startat branden? Ja han hade inget svar på det. "Jag vet inte." Svarade han och han förblev fryst. Stilla insåg han att Labonitas bröstkorg inte längre rörde sig mot hans rygg. Hon levde inte längre. Han la ner kroppen på marken och viskade en bön. "Tills vi möts i gen min vän. I nästa liv" Han tryckte sin panna mot sin döda vän och såg sedan upp på den mörka tiken igen med de döda ögonen. "Hur många har flytt i denna riktning?" Allt för att hitta henne. Han skulle göra allt för att hitta henne.

I det kaos som utbrutit när lågorna hade letat sig fram genom skogen fortare än någon hade kunnat förutspå så hade Andúnë tappat bort de andra. Flocken hade flytt i ren panik, och hon hade inte agerat annorlunda. Hon hade försökt följa de andra, men slutligen hade hon inte sett annat än eldens flammande lågor som slukade allt levande omkring henne.
Hon hade sprungit. 
Och i tumultet, i paniken, hade Andúnë tappat orienteringen, och det var inte förrän långt senare som hon insåg sitt misstag.

Hon stannade upp, äntligen på säkert avstånd från elden. Andetagen var tunga, ansträngda, och luften var giftig av röken som låg tung över marken. Hon hostade, medan lungorna kändes som att de brann. Ögonen rann medan hon försökte urskilja någonting som kunde hjälpa henne att hitta rätt, någon som hon kände igen. 
Det kändes som att det var rörelse överallt, vargar som flydde från de hungriga lågorna. Hon kände inte igen någon, kunde inte se någon från flocken. Det luktade bränt, dött - hon kunde inte urskilja några andra dofter. 
"Iwaku…" 
Hon ruskade på huvudet när hon andades ut hans namn. Hon var tvungen att finna honom. Han måste ha klarat sig, han måste ha tagit sig undan lågorna. Annars...
"Iwaku!"
Hon slängde huvudet uppåt, ropade ut hans namn. Han måste vara här. 

Och medan Andúnë desperat letade med den dimmiga blicken uppenbarade sig plötsligt hans mörka skepnad, och alla känslor inom henne bara forsade fram. 
Tårarna rann ned för hennes kinder när hon rusade mot honom, och de möttes i en omfamning. Syftande stod hon där, tryckte sig mot honom, och känslan av sorg blandades med lättnad. Han levde. Han var här.
"Iwaku."
Hon kunde inte hejda orden, kunde inte hålla tillbaka dem även om hade velat. Äntligen, efter all denna tid, uttalade hon sin högsta önskan, den hon burit på sedan de hade återsett, den hon drömt om sedan natten de spenderat tillsammans under norrskenet. 
"Lämna mig aldrig igen." 



Fortsätter här.

Det hade varit försent redan när de kom dit, Elden hade spridit sig bortom all kontroll och allt de kunde göra var att dämpa dess framfart och hjälpa sårade och skärrade vargar efter bästa förmåga, alla erbjöds skydd och vila i Yanamore.
 Medan systern ordnade i utkanten av branden så hade han inte kunnat hålla sig i skinnet, utan begett sig in i dess mitt för att hjälpa vargar ut ifrån lågorna, med sin kraft och tålighet emot värmen kunde han skapa flyktväger där det inte annars fanns några, och för många var han deras enda hopp.

[Kasai forslar ut vargar som fångats bland lågorna, fortsätter här]

[Påminner alla om att det här rollspelet utspelar sig i Eldskogen, inte Döda skogen. Döda skogen är det enda som brinner. Här befinner karaktärerna sig på avstånd från eldsvådan, så vill man rollspela mitt i elden är det bättre att placera tillhörande i Döda skogen för att undvika förvirring!]

Ronia hade inte väntat sig ett annat svar, och hon skulle precis lämna den främmande hanen bakom sig när han tog till orda på nytt, lutad över sin fallna vän. Det skulle inte vara den enda att förlora livet i mitten av eldhavet. En sådan brand skulle kräva fler själar än vad hon vågade föreställa sig. En viss melankoli letade sig in i rösten när hon såg ut över det plana landskapet. 
   "Hundratals." Hon nickade kort i avsked innan hon målmedvetet rörde sig vidare i sökandet efter svar. Om någon visste någonting, vad som helst, behövde hon veta det. 

[Ronia lämnar rollspelet.]