[Reserverad för Iwaku.]

Och medan Andúnë desperat letade med den dimmiga blicken uppenbarade sig plötsligt hans mörka skepnad, och alla känslor inom henne bara forsade fram. 
Tårarna rann ned för hennes kinder när hon rusade mot honom, och de möttes i en omfamning. Syftande stod hon där, tryckte sig mot honom, och känslan av sorg blandades med lättnad. Han levde. Han var här.
"Iwaku."
Hon kunde inte hejda orden, kunde inte hålla tillbaka dem även om hade velat. Äntligen, efter all denna tid, uttalade hon sin högsta önskan, den hon burit på sedan de hade återsett, den hon drömt om sedan natten de spenderat tillsammans under norrskenet. 
"Lämna mig aldrig igen."


Hon lutade huvudet mot honom i vad som kändes som en evighet, glömde för stunden bort det kaos som omringade dem. Hennes tårar föll i hans päls, medan en enorm trötthet sköljde över henne. 
"De andra..." hasplade hon slutligen ur sig samtidigt som hon drog bak huvudet, mötte hans dimmiga ögon som inte längre kunde se.
"Har du sett någon av de andra?"
Tankarna hade plötsligt nått flockmedlemmarna, och oron över dem gnagde inom henne. Hon brydde sig inte om sina egna blödande tassar och pälsen som var bränd, men blicken svepte över Iwaku, noterade hans skador och den blodfläckade pälsen.
"Du... Du blöder?" Oron hördes i hennes röst.

När han hörde hennes röst mitt ibland allt sorl från vargar till höger och vänster. Allt var kaos, men han kunde ändå se henne som den klaraste stjärnan på natthimlen. Det fanns inget så vackert, så underbart som att ha henne nära. Och han var övertygad om att hans känslor var besvarade på samma sätt. Hennes ord värmde honom mitt i all förödelse och han tryckte sin panna emot hennes efter omfamningen. "Aldrig igen." Svarade han tröstande och med varm röst. Han hade levt en halv evighet i ensamhet, avskiljd från känslor endast på grund av att de skadat honom så svårt en gång i tiden. I tonåren, hans första kärlek. Tiden hade läkt såren, men hon fick honom att glömma all smärta. Inte bara tiden med Fatima, utan även hans brors bortgång, sveket mot TBB, kriget och all död. Hon fick honom att se en framtid. Hur lite tid de än hade kvar var han glad över att han fick chansen att spendera den med henne. Och han tackade gudarna för att de inte tagit henne ifrån honom denna dagen. 


"Jag hörde många men ingen jag kände igen."
Han hostade ordentligt efteråt och rörde på öronen när hon talade. Han kunde inte se det men hade själv noterat smärtan vid sidan. Såret var inte litet, utan snarare brutalt. Det sträckte sig från hans vänstra bakhas och upp längs hela sidan fram till skulderbladet. Ända anledningen till att det inte blödde våldsamt var för att elden antagligen bränt ihop blodkärlen. Pälsen var svedd intill skinnet blandat med blod och sot. Iwaku insåg nu att det var inte skogen runt omkring honom som luktade bränt utan det var han själv. Han skakade på huvudet. "Jag klarar mig, vi måste hitta de andra?"

Oroligt såg Andúnë mot samma håll som Iwaku. Han ord hade varit detsamma som hennes första tanke - De måste hitta de andra. Men var skulle de ens börja?
"Jag vet inte..."
Hon svalde, rädslan darrade tydligt på stämbanden. Den tunga luften gjorde det svårt att andas och de frätande dofterna sved i hennes nos. Hon ville inte säga det hon tänkte säga, men Andúnë kände att hon inte hade något val.
"Elden... Den var överallt." Blicken föll ned mot marken då tårarna brände i ögonen. "Vi kanske måste förbereda oss på det värsta. Kanske alla inte har klarat sig..."
Andúnë ville helst inte tänka tanken. Ville helst inte tro det, men samtidigt kunde hon inte blunda för sanningen. Det var otroligt att ens hon hade klarat sig, och ifall de andra haft samma tur... Det var svårt att tro. 
Samtidigt fanns där känslan av att hon måste ställa upp för Iwaku, och för flocken. Huvudet ruskades lätt samtidigt som hon samlade sig, slutade darra på rösten. 
"Vad ska vi göra?" Hon såg åter på den blinde hanen. "Jag hjälper dig att leta."

Han hörde hennes ord, försökte ta in det hon sade. Han visste att hon hade rätt och han visste det för att han hade hört skriken. Smärtan i dem hade talat om för honom att det var fler som förlorat livet i branden. Inte bara hans vän. Han kände sig totalt utmattad, både fysiskt och psykiskt. Han var inte i tillstånd att ta upp något sökande nu. De behövde omgruppera. Den där honan hade talat om för flera att de borde söka sig till någon samlingsplats där det fanns helare och annat. Fler flockmedlemmar som undkommit branden kanske hade tagit sig dit? 
- Att ge sig in i brandområdet nu vore dumdristigt. 
Han stod stilla och tiden cirkulerade kring honom som om han inte var närvarande. Han var fortfarande i chock. Och plötsligt slog det honom. Smärtan. Den grep tag i honom och vred om hans inre. Som tusen knivar. Han knep ihop ögonen och han flämtade efter andan. Han ville inte erkänna det, men han behövde en helare. Han var svårt brännskadad längs med hela sidan. Såklart han inte var okej.

Med en sorg i röst svarade hon honom. 
"Du har rätt..."
Det vore dumt, men samtidigt... Att inte göra något... Hon ville så gärna göra något. Hon skulle bara stanna provisoriskt hos flocken, men hon hade kommit att älska den. Deras varma, generösa personligheter, hur de hade välkomnat henne... Hon skulle göra vad som helst för att hjälpa dem.
Och nu stod de här, hjälplösa. Och det kändes hemskt.
Men tankarna drogs genast till annat när hon märkte Iwakus reaktion, och genast ställde hon sig vid hans sida, stöttade upp honom så gott hon kunde.
"Kom."
Hon manade på honom med en bestämd röst. Det fanns vargar här som verkade hjälpa de skadade, det måste finnas något som kunde hjälpa dem också. De måste röra sig bort från elden, mot trygghet, och hoppas att de övriga flockmedlemmarna också hade gjort det. 
"Vi måste skaffa hjälp. Åt oss båda."
Hon kände även hur smärtan brände i hennes kropp. De kunde inte stanna här. Även om det smärtade henne otroligt var det dags att inse att detta var utom hennes kontroll. Det enda Andúnë kunde göra var att be åt Duraneir att de övriga i flocken hade hittat en utväg från elden. 

[Avslutat. De drar vidare och söker upp en helare.]